Skolans kärnuppdrag hotas av påtvingad möteskultur

Publicerad

17 aug. 04:00

Illustration: Lukas Hökegård/Kvartal

Möteskulturen i den svenska skolan har antagit proportioner som hotar själva kärnuppdraget, skriver Håkan Sjöberg, högstadielärare i svenska och SO samt expert i läroplansutredningen. Den ständiga samordningen av lärarnas arbete gör att det ges allt mindre utrymme att faktiskt utöva det.

Vad tycker du?

107

Lärarens schema är idag tätt packat med obligatoriska forum för samverkan och skolutvecklingsprojekt. Den enskilda läraren har helt enkelt för lite tid att förbereda undervisningen. Denna obalans är ingen slump utan resultatet av ideologi och en medveten styrning. Rektorerna driver på med ständiga projekt och utvärderingar. Skollagen lägger grunden för det systematiska kvalitetsarbetet, Skolverket konkretiserar det och huvudmännen följer upp det.1

Vad tycker du?

107

Presenteras av

Fotnoter
  1. Skollag (2010:800), 2 kap. 9 §.

  2. Göteborgs Stad, Grundskoleförvaltningen, ”Grundskoleförvaltningen som arbetsplats”.

  3. Göteborgs Stad, platsannonser för lärare i fritidshem och grundskola, 2025–2026. Formuleringen ”Tillsammans gör vi varandra bra och bättre” återkommer i platsannonserna.

  4. Parcerisa, L., Verger, A., Pagès, M., & Browes, N. (2022). Teacher autonomy in the age of performance-based accountability: A review based on teaching profession regulatory models (2017–2020). Education Policy Analysis Archives, 30(100).

  5. Skolverket (2025). TALIS 2024 – svenska resultat.

  6. Regeringen (2026). Lagrådsremiss Tid för undervisningsuppdraget. Utbildningsdepartementet, februari 2026.

  7. Therese Rosengren, ”Systematiskt kvalitetsarbete är inte lösningen på skolans problem”, Altinget, 19 januari 2024.

Fler artiklar

Taggar

Högstadieläraren Håkan Sjöberg ger oss en illustrativ inifrånbild av hur samhällsförvaltningen alltmer tydligt rör sig bort från kärnuppdraget. En myndighet som till exempel ansvarar för vård, skola eller omsorg kännetecknas främst av uppdraget att den är till för någon annan. Denna ”någon annan” utgörs dels av ett samhälle som ges förutsättningar att befolkas av så många friska, kunniga, bildade och vid behov hjälpta medborgare som möjligt. Dels och framförallt är ”någon annan” varje elev, varje sjuk människa som behöver hjälp och varje medborgare som behöver hjälp och stöttning av det offentliga. Den förvaltningspolitiska utvecklingen i Sverige är dock alltmer på väg bort från kärnuppdraget. Myndighetens ”någon annan perspektiv” utmanas och överflyglas alltmer av interna organisationer som ansvarar för utveckling, ledarskap, utvärdering, strukturer och allt vad det nu kan vara. En ”organisation” kännetecknas framförallt av att den är till för sig själv. Inte för någon annan. Organisationer inom den offentliga sektorns myndigheter stjäl alltmer tid från kärnuppdragets arbetare och chefer. Otaliga möten, utbildningar och enkäter om allt annat än kärnuppdraget leder till att den första linjens avdelningschefer och medarbetare på sjukhusen, i hemtjänsten och i skolorna får ägna tid åt utvecklingsfrågor som Organisationen kommit fram till är viktiga istället för att utveckla och förbättra det de själva anser vara viktigt i sitt kärnuppdrag för någon annan. Förvaltningspolitik kan lätt anses som en mer eller mindre stendöd del av den aktiva vardags- och valrörelsepolitiken. Men jag tror att det rör på sig här och där och på många platser ute i de svenska myndigheterna. Jag har lyssnat på möten vid Förvaltningsakademin på Södertörns högskola, talat med många medarbetare ute på de mest medborgarnära myndigheterna, läst flera böcker och artiklar om ”flykten från kärnuppdraget” och anar även inom politiken en växande kulle av insikter och kunskaper om det allvarliga problemet som inifrån underminerar och försvagar välfärdsstatens förmågor att verkligen vara till för någon annan. Kanske får vi inom några år se och höra talas om det nya partiet ”Kärnuppdraget” som sätter lite skräck i de etablerade partiernas strateger? Jag tror att det behövs något sådant för att synliggöra den utbredda men undertryckta folkviljans motstånd mot skattefinansierade organisationer vars främsta syften skulle kunna beskrivas som viljan att försörja sina egna högavlönade och högutbildade medarbetare.

13