Tre generationer senare – var blev integrationen av?

Publicerad

24 okt. 04:00

Uppdaterad

24 okt. 05:50

Foto: Joan Mateu Parra/AP/TT. Kollage: Lukas Hökegård/Kvartal

Den politiska förhoppningen har varit lika enkel som tilltalande: barn och barnbarn integreras successivt. Men den nya danska kriminalitetsstatistiken ställer en svårare fråga. Vad händer när skillnaderna består efter flera generationer? 

Vad tycker du?

159

Det finns en bekväm tanke som har följt Västeuropas migrationspolitik i ett halvt sekel. Den lyder ungefär så här: Första generationen får kämpa. Den andra får bättre möjligheter. Den tredje är integrerad. Barnen lär sig språket, barnbarnen blir danskar, svenskar eller fransmän och med tiden löser sig problemen. Det är en sympatisk berättelse. Den är dessutom politiskt användbar, eftersom den förlägger svaret på dagens svårigheter till en framtid där ingen behöver ta ansvar ännu.

Vad tycker du?

159

Presenteras av

Fotnoter
  1. Radio IIII, 8 oktober 2026.

  2. Danmarks Integrationsbarometer. Kriminalitetsindex 2016–2025.

  3. Syddansk Universitet. 10 oktober 2026.

  4. OECD. Indicators of Immigrant Integration 2023.

Fler artiklar

Taggar

Jag minns min uppväxt i det lilla brukssamhället Olshammar. En man från Stockholm flyttade in till samhället och började arbeta på massafabriken. Han kallades för ”Stockholmarn”. Ett par decennier senare när jag flyttat ut för arbete på andra orter och kom hem och hälsade på, så tog vi en promenad. Pappa pekade på några vi mötte utanför Konsum: ”Det där är Stockholmarns barn”, sa pappa. Jag vet inte om det blev några barnbarn och om den tredje generationens stockholmare i så fall bor kvar i trakten. Är det så, så kan jag tänka mig att etiketten ”Stockholmarns barnbarn” har börjat glida in i dimman för evigt. Så visst ligger det en hel del i det där med att det tar tre generationer för invandrare att inte längre vara invandrare. Men tiden läker som bekant inte alla sår. Och det viktigaste av allt. Integration är framförallt en individuell sport. Det handlar om att verkligen vilja integreras. Och självklart spelar den första generationens beteende stor roll för den andra generationens chanser att rota sig i mer hederliga, skötsamma och arbetande delar av Sverige. DN presenterade i december 2121 en faktagranskning på temat ”Vilka är det som skjuter?” DN: s granskning gällde förstås gängkriminaliteten. 85 procent av de dömda och misstänkta gärningsmännen hade utrikes bakgrund. 41 procent hade kommit till Sverige som barn medan 44 procent var födda här med en eller två utrikesfödda föräldrar. Det mest utmärkande av allt var att 37 procent av papporna och 19 procent av mammorna till de gängkriminella brottslingarna var dömda för brott med fängelse i straffskalan. https://www.dn.se/sverige/fakta-i-fragan-vilka-ar-det-som-skjuter/ (DN: s granskning är läsvärd också som tidsdokument. Då, 2021, var läget mycket illa. Uppklarningsprocenten för brott med dömda gärningsmän var mycket låg. Idag, bara fem år senare, har vi en rätts- och socialstat med betydligt vassare kapacitet. Vilket kommer att ha en positiv effekt på i vart fall den fjärde generationens chanser att undvika att vara invandrare i negativ mening.) Ett land som släpper in så många kriminellt lagda invandrare som Sverige gjort och som har utvisat relativt få av de grova brottslingarna, får förstås ligga som man bäddar. Hur samhället beter sig med invandring, rättsstat, hedersvåld, skolkvalitet och arbetslinje har betydelse. En del av integrationen kan ske utan några stora tankar; man åker med i en samhällsvåg som går åt rätt håll. Samhällsvågen gör det lättare att fatta egna beslut om att bli svensk. Det personliga ansvaret kommer ingen undan. Att skylla på samhället för att man mördar och skjuter och spränger och stjäl och ljuger; det är väl sådant som på sin höjd försvaras på platser som Aftonbladets och Dalademokratens ledarsidor. Ute i den verkliga världen får vi i alla generationer stå för vilka vi är och vad vi gör.

44