”Varför inte börja i fakta?”

Var börjar vi? I tesen. I vinkeln. I verkligheten. Eller varför inte i fakta. Som journalist hade jag aldrig ens kommit på tanken att skriva ett mediekritiskt reportage om lastbilschauffören Felicia om det inte funnits meddelanden där det tydligt framgår att männen som Jenny Strindlöv väljer att lyfta fram ljuger i sina snyfthistorier till Expressen.^1,2 Det handlar inte om några få vaga sms utan om omfattande konversationer där männen både erkänner och ångrar sig. Därtill har jag pratat med männen som – ojsan – råkat radera alla meddelanden.

Felicia är inte Joakim Lundell. Hon är ingen offentlig person. Hon är ingen makthavare. Hon är lastbilschaufför som har kasst med pengar och lever ett tilltrasslat liv. Hon är skör. Hon mår uppenbart inte bra. Hon väljs ut som enda case i en 30 000 tecken lång granskning i en av Sveriges största tidningar. Ursinniga Flashbackskribenter röjde snabbt hennes identitet och uppmanade varandra att våldta henne, för, citat: ”ingen kommer ju ändå tro henne”.

Fyra timmar tog det.

Felicia svalde tabletter och sjukhuspersonalen uppger efteråt att det handlade om minuter. Annars hade hennes liv inte gått att rädda. Det var lastbilschauffören David som ringde polisen och socialjouren. Han har jobbat med både Felicia och männen. Det var han – inte Felicia – som polisanmälde ”Johan”, en av de tre män som lyfts fram som offer. Till skillnad från Strindlöv har jag varit ute i den så kallade verkligheten och intervjuat människor i åkeribranschen. Jag har inte suttit vid mitt skrivbord och gjort ringsamtal eller utgått enbart från myndighetshandlingar.

Ambitionen var god. Strindlöv ville ge oskyldigt anklagade män röst och undersöka vad samtyckeslagen, som trädde i kraft den 1 juli 2018, har lett till. Här gjorde nyligen Sveriges Radios Kaliber en genomarbetad granskning där flera aspekter och många röster lyftes fram. För självklart finns det oskyldigt anklagade män där ute vars röst måste få höras.

Tes. Vinkel. Verklighet.

Med strömmen.

Mot strömmen.

Ohederlig är jag visst också, enligt ett nytt rafflande narrativ som går ut på att enskilda reportrar kastar smuts på varandra och för oss allt längre bort från verkligheten där ute.

Men idag är det tydligen vi som är frontfigurer.

Med stora bildbylines som verkar vara viktigare än verkligheten.

Och det för oss in på den aningen tendentiösa bildsättningen.

I Kvartal: Jenny Strindlöv, pigg och på hugget.

Elinor Torp, svartvit och plågad.

Och i den långa granskningen i Expressen: Felicia, en Barbiedocka, snarlik Felicia själv, med kall beräknande blick. Manipulativ. Ögon som säger: Män, akta er!

Okej, där gick jag kanske loss lite hårt. Men det är en oerhört delikat bildlösning som bara den skulle kunna dissekeras och diskuteras i dagar framöver.

Tes. Vinkel. Verklighet.

Med strömmen.

Mot strömmen.

I vårt polariserade och nykonservativa tidevarv så märker jag att allt fler röster i offentligheten tycker att de är så vansinnigt nymodiga – och modiga – som vågar gå mot strömmen, så nytänkande och fräscha som bryter ny mark när de i själva verket förflyttar oss decennier tillbaka i gamla unkna föreställningar.

I den långa texten i en av Sveriges största tidningar hängs alltså en enda icke-offentlig kvinna ut och sedan kretsar hela granskningen kring henne. Utan att hon själv är med. Strindlöv klipper och klistrar i stället från hennes öppna Facebooksida och gissar sig till hennes känslotillstånd i löpande nyhetstext:

Felicia skäms inte. Det var längesedan hon skämdes. 

Jag vet att Strindlöv försökte få Felicia att ställa upp. Men att Felicia inte fick förtroende för henne som reporter och därför avböjde. Hade hon väntat med publicering tills hon hade hela storyn och inte bara halva skulle hon ha fått veta att skam är den känsla Felicia levt med ända sedan barndomen.

När ett förtroende väl har skapats kan man ställa hur kritiska frågor som helst. Och det ska gudarna veta att vi har gjort, både fotografen Meli Petersson Ellafi och jag. För Felicia är en komplicerad person. Lever ett invecklat liv på existensminimum. Framför allt lever hon i en verklighet långt ifrån journalistens. Det tar tid att begripa sig på henne. Jag fattar att det var frestande att ge sig på Felicia då hon under två decennier anmält så många som tjugo. Även om det inte stämmer som Strindlöv skriver att alla anmälningar handlar om våldtäkter. Flera av fallen rör sexuellt ofredande, som dick pics och liknande, som vissa av oss kanske inte hade anmält, men som Felicia valt att göra. Det stora flertalet har haft kopplingar till jobbet. Och flera av fallen har hon inte anmält själv – utan kollegor, chefer och polisen.

Tre har dömts.

Fyra har åtalats.

Inte heller här har Strindlöv koll på fakta.

En av de tre männen som lyfts fram i granskningen dömdes till tre år och två månaders fängelse. Han erkände och har avtjänat sitt straff. Ändå lyfts han fram som närmast oskyldig.

I efterdyningarna dyker nu också en av Felicias systrar upp. Som om Strindlövs publicering i höstas handlade om henne. Ska Felicia i efterhand få stå till svars för sin syster? Mycket märkligt. De är olika individer. Och har ingen nära kontakt idag. Strindlöv granskade Felicia. Inte systern. Jag granskade fallet med de tre männen som lyfts fram stort och får gråta ut i Strindlövs stora granskning där vinkeln är en enda icke-offentlig kvinna som själv avböjt medverkan – Felicia. Systern har inget med detta att göra.

Slutligen:

Nej, jag känner inte Felicia som en vän.

Ja, hon har dykt upp på ett boksamtal där jag föreläste på ett bibliotek, och efter det på bokreleasen av Flickan i korridoren. 

Nej, Felicia kontaktade inte mig. Jag kontaktade henne. 

Främsta anledningen till att Felicia inte ville låta sig intervjuas av Strindlöv var att hon stirrade sig blind på att Felicia inte hade försvarat sig genom att sparkas och slåss. Och att hon i ett av fallen saknade blåmärken i den omfattning hon uppgett.

Som den numera pensionerade lastbilschauffören David sa:

– Publiceringen för oss tillbaka till 1800-talet. Har vi inte kommit längre? Ett grovt övergrepp i sig. Att man kan reagera på många olika sätt borde vara spridd kunskap. Ett sätt att överleva en situation kan vara med just passivitet.

Som ung lastbilschaufför i Europa råkade han ut för just det och spelade död för att inte hamna i ett dike. Om detta kan ni också läsa i Aftonbladet.

Frozen fright kallas detta tillstånd av orörlighet.

Tes. Vinkel. Verklighet.

Om vi journalister skulle ta oss lite mer tid att faktiskt försöka sätta oss in i människor som lever i världar skilda från vår egen ganska så privilegierade tillvaro så kanske vi skulle komma en gnutta närmare verkligheten. Det vore hederligt.