Det Aftonbladet inte berättar

Som journalist vinklar man alltid. Vinklar är i sig inget problem, utan en självklar del av jobbet. Olika journalister tenderar att lyfta olika problem och olika vinklar som i sig kan vara lika sanna. Det som däremot är ett problem – därtill ett extremt förtroendeskadligt sådant – är när journalister har en tes klar redan från början och sedan uteslutande jobbar för att bekräfta denna tes. När en journalist gömmer undan fakta och upptäckter som talar mot det förutbestämda narrativet så lurar hon sina läsare. Som läsare vill man inte bli lurad. Men det var det man blev av att läsa den hyllade arbetsrättsjournalisten Elinor Torps stora reportage i Aftonbladet.¹ Jag ska berätta varför. 

Under min tid som undersökande reporter i Expressens grävgrupp ägnade jag en hel artikelserie – ”Fria eller fälla” – åt att granska våldtäktslagstiftningen och samtyckeslagens konsekvenser. I de sista delarna berättade jag (grundligt anonymiserat) om ”Felicia” som inom loppet av två år polisanmält nio personer för våldtäkt och andra sexuella övergrepp, och ännu fler vid tidigare tillfällen.² Under vår kontakt sa hon sig ha blivit våldtagen av 25 personer och utsatt för andra former av sexuella övergrepp av närmare hundra.

Det var ett svårt, känsligt och tidskrävande jobb där jag redan från början gjorde vad jag kunde för att få med mig alla inblandades perspektiv – inte minst Felicias. Vi hade flera långa samtal. Första telefonintervjun varade i en och en halv timme. När vi väl skulle träffas drog hon sig dock ur och jag har därefter respekterat hennes önskan om att inte ha med några citat från henne i artiklarna.  

I delar kunde jag få med hennes perspektiv i alla fall. En av alla personer hon polisanmält för våldtäkt har fällts, och hennes bild av händelsen framgår tydligt i förundersökningsprotokollet. Hon har också under flera års tid berättat öppet i sociala medier och i tidningar om andra sexuella övergrepp och upplevda oförrätter. Fram tills publiceringen i Expressen är det dock Felicia själv som kontrollerat berättelsen, och jag har full förståelse för att hon inte velat delta i artiklar där de personer hon anklagat för våldtäkt får komma till tals med sina upplevelser och där deras perspektiv anses lika viktiga som hennes.         

Tillsammans med sin syster försökte Felicia förmå mig och Expressen att stoppa publiceringen. Systern sa att hon skulle göra allt för att sätta dit mig både rättsligt och medialt, och att försöket skulle ske genom just Elinor Torp var inte annat än väntat. I samband med Expressens publicering skrev Felicia i ett upprört meddelande till mig att hon älskar Elinor Torp, och redan ett år innan publiceringen kunde jag se att Torp skrivit gulligheter som ”finaste fina” följt av hjärtemojis till Felicia när denna taggat henne i inlägg på Facebook. Hon har också skickat grattishälsningar och hjärtan till Felicia sedan åtminstone två år tillbaka. 

Att systrarna i sin jakt på upprättelse och att ”sätta dit” mig skulle vända sig till just Elinor Torp kom därför inte som en överraskning. Det som däremot förvånade mig var reportaget som sedan publicerades i Aftonbladet. ”Världen är sällan så svartvit och kategorisk som vi förleds att tro”, skriver Elinor Torp på Facebook när hon delar sitt jobb. Reportaget som sedan följer är ett oironiskt skolboksexempel på just den svartvita och kategoriska journalistik som Torp själv varnar för. För en oinsatt läsare framstår texten nog mest som klichéartad. Det krävs bakgrundskunskap och research för att förstå hur tendentiöst och ohederligt det hela faktiskt är.

Aftonbladets narrativ är enkelt – klappat och klart redan från början: Utsatt kvinna i mansdominerad åkeribransch. Redan i ingressen sätts tonen för det som sedan löper som en röd tråd genom hela artikeln. Felicia är lastbilschaufför och kvinna, och vi som inte jobbar i den branschen kommer aldrig kunna föreställa oss den utsatthet detta innebär. I artikeln utmålas Felicias upprepade upplevelser av våldtäkt och sexuella trakasserier som en konsekvens av att hon som kvinna arbetar i en mansdominerad bransch präglad av sunkiga värderingar. 

Narrativet om den unga utsatta kvinnan och de äldre, våldtäktsbenägna lastbilschaufförerna är så förutbestämt att när verkligheten inte passar in så göms den i stället undan. För det Aftonbladet inte berättar är att Felicia inte bara utsätts av män i åkeribranschen. Felicia har jobbat inom flera olika branscher och överallt blir hon utsatt – inte minst i den typiskt kvinnodominerade vården. På Facebook skriver hon öppet och detaljerat om olika händelser. För ungefär ett år sedan ska hon ha utsatts för sexuellt våld av en brukare i hemtjänsten, varpå hon lyckades fly i panik. När hon sedan gråtandes berättade för sina chefer vad som hänt så skrek cheferna tillbaka att sexuella övergrepp och våld ingick i hennes arbetsuppgifter.

Enligt Felicia ska cheferna också noggrant ha beskrivit hur de brukar gå ihop och ”samla falska bevis” för att få bort ”jobbiga anställda”, till exempel sådana som är sjuka en dag eller vill ändra något i sitt schema. (Detta oerhört häpnadsväckande maktmissbruk borde rimligtvis intressera en journalist som Elinor Torp med sitt starka arbetsrättsliga fokus.) Senare samma arbetsdag våldtogs Felicia av en kollega inom hemtjänsten och under ett arbetspass kort därpå våldtogs hon av samma kollega igen. I ett Facebookinlägg beskriver Felicia hur hon berättade för en kvinnlig chef som sa att hennes själ gick sönder av medlidande och sorg. Ändå slutade det med att Felicia blev utfryst och fick sparken.

Tidigare har hon polisanmält en annan kollega inom hemtjänsten efter att ha blivit våldtagen av honom under arbetstid. Den kollegan satt häktad en månad över jul- och nyårshelgerna innan han frikändes. I domstolshandlingarna framkommer det att Felicia bara någon vecka dessförinnan ska ha anmält en kvinnlig kollega – också denna inom hemtjänsten – för sexuellt ofredande. 

Enligt Felicia själv har hela hennes 2025 präglats av kampen för rättvisa gällande övergreppen inom hemtjänsten, med en jobbig rättsprocess och kontakter med Diskrimineringsombudsmannen, facket och Arbetsmiljöverket. Men just den kampen anses tydligen inte relevant nog att nämnas med så mycket som ett ord i Aftonbladets artikel.  

Inte heller bedömer Aftonbladet det som relevant att nämna någon av de många andra sexuella övergrepp som Felicia säger sig ha utsatts för genom åren. Det rör sig bland annat om upplevelser från restaurangbranschen, hissen, butiken, karusellen på tivolit, hemma hos henne själv och hemma hos andra. 

I kontrast till den förvanskade bilden som framställs i Aftonbladets reportage är Felicias utsatthet heller inte begränsad till män. Hon säger sig ha blivit utsatt för kvinnor i olika åldrar – bland annat en grannfru som kallades in på förhör efter att Felicia polisanmält henne för en våldtäkt som hon påstod skulle ha inträffat tre år tidigare. Utifrån de erfarenheter Felicia själv delat tycks hennes förövare med andra ord kunna vara ungefär vemsomhelst, närsomhelst, varsomhelst. Men i Elinor Torps stereotypa artikel är det bara de våldtäktsbenägna lastbilschaffisarna som platsar. Vårdyrket, de kvinnliga förövarna och de många andra erfarenheter av sexuella övergrepp som inte riktigt passar in i narrativet om de sunkiga männen i åkeribranschen – ja, de utelämnas helt enkelt.

Tidigt i artikeln hintar Elinor Torp om att hon genom en usb-sticka fått ta del av ”bevisning” och ”dokumentation” som ska slå hål på de berättelser som de anonymiserade männen framfört i Expressen. Det enda som därefter presenteras är dock lösryckta sms där männen uttrycker ånger – oklart över vad. Som läsare får man ingen kontext. Det framgår att männen har dåligt samvete över något de gjort mot Felicia, men det framgår inte vad som föregick och ledde fram till de utplockade meddelanden som presenteras i artikeln. Värt att notera är i alla fall att innehållet i dessa konversationer inte bedömts utgöra skäl för åtal.

Kan då jag å min sida vara säker på att allt som männen berättat för mig är sant? Såklart inte. Det ligger i sakens natur att bara de inblandade vet vad som hänt. I min granskning har Felicia fått samma möjlighet som männen att ge sin bild av händelserna, men avstått. Det som uppenbarligen sticker i somligas ögon är att jag gjort det osedvanliga att som journalist intressera mig för de våldtäktsanklagade männens perspektiv i stället för att okritiskt och slentrianmässigt utgå från den anklagande kvinnan som det sanningstalande offret. I min mening hade journalistiken mått bättre om fler journalister tillämpade större nyfikenhet och kritiskt tänkande i stället för att bekvämt låta sig vaggas in i stereotypa offernarrativ. 

Med den bevistyngda usb-stickan i läsarens färska minne fortsätter Aftonbladets text med beskrivningar av hur ”allt” egentligen började redan i barndomen när en vän till familjen utsatte Felicia för sexuella övergrepp. I artikeln slår man fast att gärningsmannen i fråga skickade följande sms till Felicia när hon var barn:

Det rör sig alltså om sms som ska ha skickats för ungefär 20 år sedan, men sms:en är kursiverade och ger sken av att vara citeringar ur usb-stickan – verifierade av en trovärdig journalist. 

För mig berättade Felicia om den tafsande familjevännen redan vid vårt första samtal för över ett år sedan. Hon berättade att det blev en polisutredning (som lades ner) samt att gärningsmannen skickade sms med hot om att hon ”inte fick säga det till någon”. När jag frågade om hon inte kunde ha visat det där sms:et för polisen under utredningen svarade Felicia att hon dumt nog raderat det. Huruvida Torp kan gå i god för den ordagranna äktheten i sms som ska ha skickats och raderats för cirka 20 år sedan får stå för henne. Jag kan bara konstatera att som läsare vore det önskvärt med lite tydlighet gällande vad som utgör verifierad dokumentation kontra muntliga utsagor från Felicia.

Så till systern. I Aftonbladets reportage används hon som sanningsvittne för att styrka Felicias upplevelser av sexuella övergrepp. Hon beskriver dem som ”ett mönster som inte verkar gå att bryta”. Aftonbladet-teamet träffar systern, men i reportaget framträder hon inte med namn, utan bara som en anonym och stöttande syster. Lite märkligt, med tanke på att systern själv har en anmärkningsvärt likartad våldtäktshistorik som hon gått ut offentligt och berättat om.

Systern har polisanmält minst fem fall av våldtäkt, varav en lett till fällande dom för grov våldtäkt. Precis som Felicia har hon upprepade gånger våldtagits av olika kolleger, och vid två tillfällen har hon berättat om sina upplevelser i tidningen. I artiklarna handlar mycket om omgivningens misstro. Systern berättar att folk spottat efter henne, slagit henne och sagt att hon har som hobby att sätta dit män i maktpositioner. Under en av våldtäkterna ska gärningsmannen (han som fälldes) ha sagt att han valt ut henne som offer för att hon blivit våldtagen förut och att ingen därför skulle tro henne. 

I sina sociala medier-kanaler har även ​​Felicia berättat om hur hennes våldtäktsmän uttryckt sig:

”Sätt upp mig på listan över de som våldtagit dig, nu är det en till.”

”Vad gör det om jag också våldtar dig, du var redan en våldtagen tjej från början. Så långt ner på botten man kunde vara, du kunde inte må sämre.”

På senare tid har Felicias syster berättat på Facebook att hon polisanmält en kvinna för sexuellt ofredande och en annan kvinna för misshandel. Vidare påstår hon sig ha blivit utsatt för ”våld i alla former” av närstående, bekanta, vänner, kollegor och främlingar. 

På skilda håll har båda systrarna också gått ut offentligt med att de skriver på en bok om sina våldtäktsupplevelser. 

Aftonbladet känner till det här, men läsarna får inget veta. Torp kan förstås intala sig själv att det är helt och hållet irrelevant att personen hon använder som sanningsvittne för att styrka Felicias berättelse själv har gått ut i en annan tidning med likartade upplevelser. Men varför inte överlämna det till läsarna att själva göra den bedömningen?

I Aftonbladets artikel påstår Felicia att hon avböjde medverkan i Expressen för att hon saknade förtroende då frågorna jag ställde handlade om varför hon ”inte hade fler blåmärken” och ”inte hade slagits tillbaka”. Problemet med detta påstående är att det inte är sant. Ingen sådan fråga har ställts, vilket jag hade kunnat berätta för Aftonbladet om de följt den pressetiska principen och sökt mig.

Jag har inte frågat Felicia varför hon inte slogs tillbaka när hon blev våldtagen och inte heller har jag frågat varför hon inte hade fler blåmärken. Däremot har jag ställt frågor om varför det omfattande och tortyrliknande våld i form av slag och bett som Felicia i polisförhör påstått att ”Carlos” utsatt henne för inte lämnat några märken på hennes kropp.³ Uppgifterna om tortyren utelämnas helt i Torps artikel, men det är alltså enbart gällande den påstådda tortyrvåldtäkten som jag frågat Felicia om bristen på skador. 

I den stora majoriteten av alla våldtäktsfall som anmäls i Sverige idag förekommer inget våld. För det mesta är det därmed både okunnigt och irrelevant att ifrågasätta bristen på just skador vid sexuella övergrepp. Om en person däremot uppger sig ha blivit slagen minst 50 gånger och biten minst 20 gånger och om detta gjort så ont att det känts som att huden skulle gå av och den uppskattade smärtan låg på 10 eller 11 på en tiogradig skala, ja, då menar jag att det rimligen lämnar någon form av märken. Att som journalist inte ställa frågor om uteblivna spår efter en påstått utdragen tortyrvåldtäkt är, anser jag, att begå tjänstefel.

Aftonbladet ställer inga jobbiga frågor till Felicia. Överhuvudtaget undviker man skickligt att berätta något som kan få henne att framstå som mindre trovärdig. Tortyren nämns inte med ett ord. Elinor Torp skriver att Carlos ”erkänner allt” i rätten. Men han erkänner inte allt. Han erkänner att han penetrerade Felicia utan att veta om hon sov eller var vaken, vilket enligt rådande lag utgör våldtäkt – något som också tydligt framgår i min artikel. Men han erkänner inte det tortyrliknande våld som Felicia under rättsprocessen påstår att han utsatt henne för. Inte heller döms han för detta våld. Men allt som kan komplicera narrativet undanhåller Aftonbladet sina läsare.

Felicias osannolika och ej belagda anklagelser om timlångt tortyrliknande våld (bland annat ska hon ha blivit biten från naveln och neråt samtidigt som Carlos var i henne) hade varit journalistiskt hederligt att delge läsarna, men det skulle störa narrativet och skulle knappast bidra till den upprättelse man av allt att döma redan från början haft för avsikt att ge Felicia. I inlägg på Facebook har hon själv beskrivit att hon valde att vara med i Aftonbladet för att det fanns människor som trodde på henne och som ville ge henne upprättelse efter det ”mediala övergrepp” hon utsatts för i Expressen. 

Elinor Torps egna ord i artikeln talar för ett liknande synsätt:

”Att ge oskyldigt anklagade män upprättelse genom att göra journalistik från deras perspektiv är på sin plats. Förutsatt att det männen uppger är sant.”

Det blottar en märklig syn på såväl sanning som journalistik. I Torps tycke är det alltså bara legitimt att ge våldtäktsanklagade män utrymme att berätta om sina upplevelser om det går att bevisa att det de säger är sant – och det gör det ju i regel aldrig. 

Rättsligt är det svårare att bevisa att någon ljugit om en våldtäkt än att bevisa att en våldtäkt ägt rum. I min granskning fann jag att endast sex procent av alla beslutade brottsmisstankar rörande falsk angivelse och falsk beskyllning ledde vidare till åtal eller annan lagföring 2024. I praktiken är det nästintill riskfritt att på falska grunder anklaga någon för våldtäkt. För den anklagade är det däremot förödande – oaktat om våldtäktsanklagelsen leder vidare till fällande dom eller ens åtal. För alla vet ju att en nedlagd våldtäktsutredning inte innebär att mannen i fråga är oskyldig – bara att brottet inte gick att bevisa. För mig har den upplevelsen – från den anklagades perspektiv – varit viktig att fånga. 

Principen om att bara göra journalistik ur perspektiv där det går att säkerställa sanningen i intervjupersonernas utsagor tillämpas dock inte när det gäller kvinnor. Elinor Torp har bevisligen inga problem med att göra journalistik ur Felicias perspektiv, trots att den stora majoriteten av hennes allvarliga anklagelser inte gått att belägga. För mig är det rakt av obegripligt att som journalist jobba utifrån en sådan könsbaserad princip.

Till skillnad från Torp arbetar jag inte för att i första hand ge den ena eller andra personen upprättelse. Upprättelse kan mycket väl komma som en konsekvens av min journalistik, men det är inte ett motiv jag jobbar utifrån. 

Att kunna garantera att männen talar sanning har heller aldrig varit en förutsättning för mig i mitt arbete, helt enkelt för att det inte går att ge några sådana garantier för vare sig dem eller Felicia. Det i sig är en stor del av den problematik jag velat lyfta. ”Johan” fick det avslutande ordet i en av mina Expressen-artiklar, och jag tycker att han sammanfattade problematiken väl:

”Helst hade man ju velat ha på papper att man är oskyldig. Nu när de bara lagt ner förundersökningen så hänger frågan liksom fortfarande i luften. Ingen rök utan eld, du vet. Och det är väl det som känns jobbigast egentligen, att jag inte kan bevisa att jag inte har våldtagit. Lika lite som hon kan bevisa att jag våldtagit henne. Det var ju bara vi där liksom.”

Det är sant som Elinor Torp skrev i sitt Facebookinlägg, att världen sällan är så svartvit och kategorisk som vi förleds att tro. Just därför är det så förvånande att hon väljer att dölja motsägelser och filtrera bort komplicerande sakförhållanden för att få fram en mer renodlad story. Det är att förleda sina läsare och prioritera bilden av verkligheten framför verkligheten i sig.