Allt sedan jag var liten pojk har jag haft svårt för allt för högtravande och självförhärligande ”ordsallader” om demokrati. Min olust och tvekan kan kanske bero på min uppväxt i en liten bruksort runt en pappersmassefabrik och ett sågverk där en klassisk arbetarsocialdemokrati hade hand om det politiska.
Inom bruksarbetarsocialdemokratin där jag växte upp fanns en påtagligt nykter och realistisk syn på chefer och makthavare, även i de egna politiska leden, som gärna vill sätta sig själva på demokratiska piedestaler.
Vi talar alls inte om makthavarförakt utan snarare om makthavarförstånd. Ju högre upp man kommer desto närmare har man till det högstämda och överdrivna. I takt med att man stiger i graderna har man också allt närmare till behoven, möjligheterna och ibland till kraven på att göra saker och ting som går på tvärs mot allt det högstämda.
Man ger sig in i intriger, maktkamper, ryktesspridning, negativa kampanjer, blundar för brott och kohandlar ibland bort löften man givit för att nå andra fördelar. Och så vidare.
För mig är därför folkviljan demokratins fundament. Hemlandet för demokratin är USA. I Självständighetsförklaringen som om knappt två veckor fyller 250 år nämns flera medborgerliga rättigheter. I slutklämmen konstaterar den nya nationens kreatörer att ”för att säkra dessa rättigheter, har regeringar inrättats bland människorna, vilka erhåller sin rättvisa makt från de styrdas samtycke.”
Kan det sägas vackrare? Demokratin bygger på de ”styrdas samtycke”. Inte på högtravande demokratiska ordsallader från höjdare inom politiken, i samhällsförvaltningen eller i media. Utan de styrdas samtycke är ni inget. Det är det som är demokrati.
Det lärde jag mig på fabriken och i Folkets Hus. Långt innan jag förstod det.
