Tre snabba med Strömmer – om valet och talet

Ulf Kristersson talar i Almedalen. Solen skiner, fåglarna kvittrar och det är mycket folk. 2 700 personer för att vara exakt. En bra siffra. Men 900 färre än på Magdalena Anderssons tal igår kväll.

– Sverige förtjänar fyra år till, lyder Kristerssons slutord från scenen.

Tidöregeringen har fått Sverige på rätt köl igen, enligt statsministern. Nu vill han ha mandat för fyra år till. Men när jag ser mig omkring i publiken reagerar jag på en sak: jag ser inte direkt någon entusiasm i folks ansikten. Minerna är kanske inte bistra, men avvaktande, osäkra.

Efter talet bestämmer jag mig spontant för att göra en statistiskt icke säkerställd opinionsundersökning. Jag frågar folk i publiken: Vad tror du, blir det fyra år till?

– Jag hoppas det, svarar ett par av dem.

Då upprepar jag frågan, flera gånger om så behövs, tills de ger ett rakt ja eller nej-svar.

Vad tror du, blir det fyra år till eller inte?

Två minuter senare är det en rösts övervikt åt nej-sidan. Och de som svarat är alltså med stor sannolikhet (men inte säkert) partiets egna väljare som kommit till Almedalen för att lyssna.

Carl Oskar-Bohlin passerar och jag slungar iväg frågan till honom i farten. 

Bohlin svarar tvärsäkert att han tror det blir fyra år till. Jag berättar om ställningen i min undersökning. Han säger något om att han är så säker på sin sak att hans röst borde räknas två gånger.