Kan lintottar begå våldtäkt?

Det var en kollega som reagerade först.

Aftonbladet hade då publicerat en bild på den åtalade prinsen – som barn – och under bilden löd rubriken: ”Bedårande lintotten åtalas för våldtäkter.”

Hon tog sig för pannan och frågade sig om de nästa gång skulle publicera en bild av Vladimir Putin som bebis när han anklagas för krigsförbrytelser

Kollegan fortsatte med fler exempel på hur det skulle kunna låta i framtiden, utifrån Aftonbladets vinkel: ”Lilla Rawa Majid – titta vad gullig.”

För några dagar sedan var det Svenska Dagbladets tur. Under en bild på Marius Borg Høiby som barn skrev tidningen om ”gåtan ’lille Marius’”, följt av ”Borde aldrig ha hänt”. Underrubriken löd: ”Vad gick fel för den blonda pojken med lugg?”²

Det finns förstås något fascinerande i att bonusprinsen – son till en kronprinsessa och halvbror till en prinsessa och en prins – kan tvingas byta sitt lyxliv mot flera år i en fängelsecell. Att en person som tycks ha haft alla materiella möjligheter kan misslyckas så kapitalt. Men det som är mycket värre är förstås vad han utsatt andra för – om domstolen finner honom skyldig.

Det jag tycker är besynnerligt är snarare Aftonbladets och Svenska Dagbladets förvånade beskrivning om hur det kan gå så fel för någon som en gång varit en lintott.

Jag skulle kunna locka fram ett hav av kommentarer genom att beskriva hur vi alla påverkas av kolonialism eller om färgism, från engelskans colorism. Inom psykologi och sociologi används begreppet för att beskriva hur ljusare hud associeras med mer positiva egenskaper, medan mörkare hud kopplas till negativa stereotyper. Men jag är inte säker på att det är vad detta handlar om.

Kanske är det snarare så att vi alla – mer eller mindre medvetet – påverkas av den alltmer uttalade föreställningen att personer med invandrarbakgrund skulle ligga bakom landets alla stora problem.

Här tror jag att vi gör det lite för enkelt för oss. För när vi exempelvis skriver att en majoritet (ungefär 60 procent) av alla dömda våldtäktsmän har utländsk bakgrund, ska vi inte glömma att 40 procent inte har det, och att de i Svenska Dagbladets blick betraktas som gåtor.

Jag som länge granskat gängkriminalitet slås ofta av hur förvånade – ibland närmast ilskna – läsare blir när jag skriver om någon med ett svenskt namn.

Visst är majoriteten av de inblandade unga med utländsk bakgrund, men den som tror att de lintottar som blivit kriminella är få, skulle nog få en chock efter några dagar som krimreporter.

Kanske rent av samma typ av chock som fick Svenska Dagbladet och Aftonbladet att sätta kaffet i halsen när de upptäckte att den våldtäktsåtalade norske bonusprinsen en gång var ett bedårande blont barn.