Sedan publiceringen av Anna Axfors granskning har några manliga GU-professorer ryckt ut till kärleksprofessorns försvar.
Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, skyndade sig att i en kommentar på Engdahls Facebook-sida skriva att han förvisso INTE läst själva granskningen men att han ändå kunde konstatera att det verkligen var fel att avpublicera Understreckaren.
Jonas Hinnfors, även han professor i statsvetenskap, berömde på samma sida artiklar som avdramatiserade det som granskningen visade. Problemet är alltså granskningen i sig, inte Engdahls alster.
Christian Munthe, professor i praktisk filosofi, anser i en post på sin Facebook-sida att Kvartal ”skandaliserat” Engdahl genom ”falska” påståenden och att SvD varit ”omdömeslösa” i sin avpublicering.
Den här uppställningen här är intressant, eftersom det indikerar ett mönster där solid granskning kan avfärdas med en slapp hänvisning till att den är gjord utanför universitetet. Bara ”findings” som universitetets egna för fram – inom systemet – ges legitimitet och giltighet.
Trions ställningstagande är intressant, eftersom det för tankarna till akademisk kameraderi. Sådan är skadlig på många sätt. I det här fallet bromsar den internkritik. Kritik kostar, lär sig den som ännu inte är professor. Således är det bara från utsidan sådan granskning kan komma – och då underkänns den av parnassen.
Slutligen: det är just därför det är av betydelse att universitetet i detta fall valt att lyfta fram Engdahls bok som vore den en produkt med akademisk kvalitetsstämpel. Det höjer insatsen ytterligare för den som – inifrån – vill ställa kritiska frågor om verkens vetenskapliga kvalitet.
