Ukraina gjorde kulturkriget irrelevant
Mot bakgrund av detta ter sig samtalet i den svenska offentligheten som vi har vant oss vid det som bisarrt. I åratal har ett oförsonligt kulturkrig rasat, med offer till både höger och vänster, båda sidor lika övertygade om sin förträfflighet och om att just deras världsbild är korrekt. Det har framställts som en kamp mellan mörker och ljus, och människor har, ofta på tämligen dunkla grunder, dubbats till goda eller dömts som onda. Hjältar, martyrer och profeter – som Greta Thunberg och Cissi Wallin, Katerina Janouch, Hanif Bali och Joakim Lamotte, allt efter tycke och smak – har kommit och gått. Varenda människa som någon gång publicerat en åsikt har nogsamt sorterats in, oavsett om man vill vara en del av detta fiktiva krig eller inte.
Diskussioner om vilka ord som är tillåtna/otillåtna, uppförandekoder för standup-branschen, vem som är ond respektive god och vilka pronomen som är lämpliga ter sig nu som väldigt obsoleta.
Världen är inte bara en berättelse. Den är. Människan är inte blott en konstruktion. Hon är en kropp som känner, lider och dör. Krig förs inte bara på Twitter, utan på gator och torg, vapen är inte bara ord, utan gevär och bomber. Trots dessa uppenbara påpekanden ser jag hur det pågående kriget i Ukraina fiktionaliseras.
Historien om hjälten Zelenskyj mot den galne Putin
Vi har två huvudpersoner, den hjältemodige president Zelenskyj och den galne diktatorn Vladimir Putin. Sociala medier fylls av hyllningar till Zelenskyj och nidbilder av Putin, reportage om den osannolike presidenten, från komiker till statschef skrivs i rasande fart, liksom analyser som avfärdar Putin som ”sjuk”, ”vansinnig” och ”galen”.
Jag har ofta tänkt att samtidens rent religiösa behov av tydliga regler och ständiga längtan efter profeter och hjältar är ett utslag av det som benämns avförtrollning eller avmystifiering. I takt med att mysterierna dekonstrueras och förkastas famlar människan allt mer desperat efter något att tro på, någon att hålla i handen. När Gud dog och de stora berättelserna övergavs sökte vi andra gudomar att dyrka och andra narrativ att tro på.
Han förkroppsligar klassiska manliga dygder, som mod, pliktkänsla och lojalitet.
Berättelsen om kriget i Ukraina blir en parabel om ljus och mörker, om onda och goda. Den landar väl i ett samhällsklimat präglat av eskatologiska stämningar. Eskatologi är läran om de yttersta tingen, om kampen mellan ont och gott, och där tycks inte bara Sverige utan stora delar av västvärlden ha befunnit sig mentalt det senaste decenniet. Vi får vår hjälte, och vi får också en skurk. Det är en berättelse som är sann ur ett existentiellt perspektiv: Ukraina representerar i nuläget en strävan efter frihet och demokrati medan Ryssland står för förtryck och kolonisering. Det är också en berättelse som delvis leder fel. Kriget i Ukraina är nämligen inte bara en berättelse. Det är ett riktigt krig, med offer och förluster. President Zelenskyj är inte en superhjälte. Han är en människa av kött och blod, dödlig som vi andra.
I sin dödlighet är han en förebild. Eftersom han inte är en superhjälte, utan en människa är han beundransvärd. Han förkroppsligar klassiska manliga dygder, som mod, pliktkänsla och lojalitet. ”I need ammunition, not a ride”, svarade Zelenskyj på president Joe Bidens erbjudande om evakuering ur Ukraina och hela västvärlden kippade efter andan. En man som sätter sitt eget liv på spel för att försvara värden han tror på, en människa som stannar kvar i stället för att fly och som vägrar ge efter för den fruktan som jag föreställer mig är hans ständiga följeslagare.
Jag har överhört åtskilliga kvinnor tala om Zelenskyj i närmast förälskade toner och sett mången man posta bilder av sig själv poserandes som soldat.
I en kulturell kontext som betraktar manlighet som ett problem, rentav ”toxisk”, är president Zelenskyj en påminnelse om en traditionell manlighet som sällan hyllas och nästan aldrig ges utrymme i offentligheten. När han nu väl tar plats, den traditionelle mannen, väcker han både kvinnors åtrå och männens önskan att vara som han. Jag har överhört åtskilliga kvinnor tala om Zelenskyj i närmast förälskade toner och sett mången man posta bilder av sig själv poserandes som soldat.
Är fascinationen för president Zelenskyj ett uttryck för en längtan efter modiga och plikttrogna män, män som inte utkämpar sina strider på Twitter, gnäller över feminister och tycker synd om sig själva? Jag tror det. I tider av kris söker sig människan till det trygga, till det som fungerar. President Zelenskyj är en förebild, inte bara för män utan också för kvinnor. När vi skalar bort allt det vi i vanliga fall har lyxen att träta om återstår detta: Att försvara det vi tror på och dem vi älskar.