Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Samhälle |

Villkorlig frigivning leder till otydlighet

Ingången till Kumlaanstalten. FOTO: Jonas Eng/Expressen/TT

Idén om villkorlig frigivning har en lång historisk bakgrund, och argumenten för detta har skiftat. Bo Wennström, professor i rättsvetenskap, reder ut bakgrunden och konstaterar att den obligatoriska frigivningen skapat en otydlighet i strafflängden.

Av Bo Wennström | 10 juni 2021
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Stöd KvartalLästid 9 minSkärmläsarvänlig
I korthet
År 1906 kom den första lagen om villkorlig frigivning i Sverige. I 115 år har det således funnits en möjlighet att bli frigiven villkorligt från ett fängelsestraff. Den första lagen innebar inte obligatorisk frigivning för alla utan var en möjlighet för vissa. Frigivning kunde ske efter att två tredjedelar av straffet avtjänats och bara om strafftiden översteg två år. Fången var tvungen att ansöka om frigivning till fångvårdsstyrelsen som överlämnade ansökan till Kungl. Maj:t, regeringen, för beslut. Vid bedömningen inför ett sådant beslut skulle såväl brottet och omständigheterna vid detta som personens vandel, uppförande under fängelsetiden och de förhållanden som den dömde kom ut till beaktas.

Läs mer Visa mindre