Vi vet redan vad som fattas skolan

Vidare läsning om skolan

Gabriel Heller Sahlgren Skolkrisens grundvalar (2016-10-13)

Erik Lidström När skolan blomstrade (2016-11-21)

Magnus Henrekson Därför har skolvalet blivit ett misslyckande (2017-11-16)

Det finns inte någon enskild, avgörande idé eller reform som orsakat resultatens nedgång, snarare handlar det om en kombination av idéer, från den progressiva pedagogiken till misslyckade systemreformer. Exempelvis är lärarutbildningarnas litteratur i hög utsträckning begränsad till svensk pedagogisk forskning av tvivelaktig kvalitet, och det saknas externa utvärderingar av genomförda reformer. Motdraget är att fokus riktas mot traditionella ämneskunskaper, något som kommer att kräva nya reformer. Dessutom behövs ett nytt idésystem som utmanar populära pedagogiska idéer – och ersätter dem med metoder med stöd i forskningsläget.

Problemets art och omfattning

Vilka problem är det då som ska lösas? I vintras kom den senaste kunskapsmätningen, Pirls, med beskedet att fjärdeklassarnas läskunnighet har förbättrats. Tillsammans med 2016 års Pisa-resultat har det därmed på kort tid kommit två internationella undersökningar som tyder på att nedgången i kunskapsresultaten har avstannat. Studerar man utvecklingen över en längre tid är den kraftiga nedgången dock slående. Svenska fjärdeklassare var i början av 2000-talet bäst i läskunnighet. I dag når de inte topp tio. Samma utveckling märks i två andra mätningar av Pisa och Timss: svenska högstadieelever presterade bättre än det internationella genomsnittet kring millennieskiftet, men sedan dess har nedgången varit brant. I den senaste Pisa-mätningen äger var femte elev inte grundläggande kunskaper i de ämnen som granskas: läsförståelse, naturvetenskap och matematik.

Nedgången gäller såväl hög- som lågpresterande elever, men det är speciellt en grupp elever som det finns anledning att oroa sig för: de som inte får med sig grundläggande kunskaper från skolan och samtidigt inte har en familj eller ett socialt sammanhang som ger dem det kulturella och sociala kapital som krävs av en aktiv samhällsmedborgare. Risken att hamna i denna kategori är stor i familjer med lågt utbildningskapital eller utländsk bakgrund.

Den svenska skolan har vidare ett kompensatoriskt uppdrag, vilket innebär att elevernas sociala bakgrund inte ska avgöra deras framtid. (Kom ihåg SSU:s kända affisch från 1948: ”Begåvad men fattig, ge honom lika chans”.) Det finns emellertid tecken på att denna meritokratiska idé håller på att vittra. I dag är skillnaderna i studieresultat för inrikes respektive utrikes födda elever större i Sverige än i jämförbara länder. För inrikes födda sjunker sannolikheten för uppnådd gymnasiebehörighet med varje steg nedåt i den sociala trappan. [3]

I ett makroperspektiv finns risk att skolans misslyckande leder till minskad social sammanhållning. När skolan inte förmedlar den kunskap som samhället ackumulerat under lång tid, ökar risken att utsatta individer utesluts från samhällsgemenskapen. Redan i dag upplever var femte person med låg utbildningsbakgrund att hon inte behövs i det svenska samhället, [4] en andel som mycket väl kan växa.

Därtill finns risk att skolmisslyckanden leder till brottslighet. Nästan en av fem niondeklassare gick i våras ut skolan utan gymnasiebehörighet. Det är den största andelen någonsin, och det rör sig huvudsakligen om elever med utländsk bakgrund – främst pojkar. En ”tickande bomb”, enligt kriminologen Mikael Rying på polismyndigheten. [5]

Utrikes födda drabbas

Det är samtidigt inte tillräckligt upplysande att tala generellt om elever med ”utländsk bakgrund”, eftersom skillnaderna är stora mellan ursprungsländer. Elever från nordiska grannländer utgjorde i början av 1990-talet trettio procent av antalet utrikes födda elever – i dag utgör den andelen mindre än fem procent (se tabell 1). Ökningen av andelen utrikes födda elever under 1990-talet bestod primärt av elever från europeiska länder utanför EU. Ett trendskifte skedde 2007, då andelen utrikes födda elever från Asien och Afrika, ofta med brokig och svag skolbakgrund, ökade kraftigt.

Tabell 1: Andelen utrikes födda elever i årskurs 9 efter ursprungsregion åren 1988-2014.

Källa: Ankomst och härkomst – en ESO-rapport om skolresultat och bakgrund. Regeringskansliet, 2017, s. 23.Sammantaget är skillnaden mellan inrikes och utrikes födda elevers skolresultat betydande. Av inrikes födda niondeklassare uppnår drygt 90 procent gymnasiebehörighet medan motsvarande siffra för utrikes födda är omkring 65 procent. En fjärdedel av utrikes födda elever återfinns bland de tio procent med lägst genomsnittsbetyg.

Noterbart är att faktorer som klasstorlek eller lärarbehörighet inte tycks spela någon roll för skillnaden i resultat mellan grupperna.

Kunskapsklyftans konsekvenser

För att mäta betydelsen av tidiga kunskaper för individer lät ESO göra en analys av inrikes och utrikes födda personers framtida inkomst, eventuell gymnasieexamen och eventuell högskoleutbildning. Man följde från år 2000 samtliga elever som gått ut årskurs 9 fram till 28 års ålder och fann att sannolikheten för utrikes födda att uppnå gymnasieexamen var 8 procentenheter lägre; för att genomgå högskoleutbildning var sannolikheten nära 14 procentenheter lägre, medan inkomsten var nästan 15 procentenheter lägre än för inrikes födda.

I den senaste mätningen syns ett tydligt samband mellan kunskapsresultat och etablering på arbetsmarknaden. Oavsett etnisk bakgrund leder goda färdigheter till bra jobb i Sverige.

Föräldrarnas utanförskap går alltså i arv, men mönstret går att bryta. Studerar man elevernas genomsnittsbetyg på individuell nivå går det att undersöka möjligheter och utfall för utrikes födda elever som går ut skolan med samma slutbetyg som inrikes födda; då försvinner exempelvis gapet i sannolikheten för högskoleutbildning. [7]

Kunskapsmätningen PIAAC utförs av OECD och gäller den vuxna befolkningens färdighetsnivå inom läsning, räkning och problemlösning. I den senaste mätningen syns ett tydligt samband mellan kunskapsresultat och etablering på arbetsmarknaden.

Ett positivt resultat från PIAAC-undersökningen är att det inte finns några signifikanta skillnader mellan utrikes och inrikes födda när det gäller att ha ett arbete, om hänsyn tas till nivån på individens färdigheter. Detta verkar inte heller kunna förklaras med att utrikes födda i högre grad skulle arbeta i yrken som inte motsvarar deras färdighetsnivå. Samma bild framkommer i den statliga Långtidsutredningen från 2015, där PIAAC-data och ett stort antal bakgrundsvariabler visar att den svenska arbetsmarknaden huvudsakligen ser till individers färdigheter, och som helhet inte verkar präglas av etnisk diskriminering. [8]

Enligt PIAAC är också tilliten starkare bland vuxna med högre läs- och räkneförmåga. Slutsatsen är att det största hindret för att ta sig in på arbetsmarknaden tycks vara en låg kunskapsnivå. En möjlig politisk åtgärd är att satsa på vuxenutbildning, men på både kort och lång sikt är det grundskolan som måste skapa förutsättningar för integration.

Socialt arv cementeras

Också den stora gruppen inrikes födda elever från hem med lågt utbildningskapital drabbas när skolan inte fungerar som den ska. Andelen elever som är behöriga till gymnasieskolans yrkesprogram är drygt tretton procentenheter större bland inrikes födda barn vars föräldrar är högutbildade, jämfört med inrikes födda elever vars föräldrar är lågutbildade. Den sociala reproduktionens räckvidd tycks dessutom sträcka sig ännu längre: nyligen visade en studie från IFAU ett starkt samband mellan mor- och farföräldrarnas förmögenhet och barnens skolprestationer. [9]

Även yrken med hög status tenderar att gå i arv. Barn till exempelvis läkare och civilingenjörer väljer ofta samma utbildning som föräldrarna. [10] En studie från Göteborgs Universitet visar att en tonåring med en högutbildad, arbetslös förälder löpte lika stor risk att hoppa av gymnasiet som en tonåring med en lågutbildad, självförsörjande, förälder. [11] Den okontroversiella slutsatsen är att skolan systematiskt understödjer social reproduktion.

Inom beteendegenetiken, ett forskningsfält som studerar det biologiska arvets och miljöns betydelse för skillnader mellan individers beteenden, har flera studier påvisat att framgång i skolsammanhang har en hög ärftlig faktor. Forskningen tyder på att det genetiska arvet kan förklara över hälften av variationerna i skolprestation. [12] Det är samtidigt viktigt att påpeka att det handlar om variationen mellan individer. Fynden från beteendegenetiken ska inte tolkas som att skolan inte kan stärka svaga elevers livschanser.

Sämre kognitiva färdigheter bland blivande lärare

Under 1990-talet gjordes flera stora skolreformer: kommunalisering, införandet av det fria skolvalet och fristående skolor. Förklaringen till den svenska skolans misslyckande skylls ofta på dessa reformer, men IFAU har i en omfattande rapport observerat att kunskapsresultaten började falla innan reformerna genomfördes.

Studien fann att betygsskillnaderna mellan skolor ökade något efter reformerna, men att det berodde på en förändring i elevsammansättningen – elever med samma bakgrund valde likartade skolor. Detta i sin tur berodde främst på ökad boendesegregation, men även till viss del på möjligheten att välja friskola. Skolan blev alltså mer segregerad, men inget tyder på att detta missgynnade vissa gruppers skolresultat. [13]

Detta betyder självfallet inte att skolsystemets utformning är oviktig. Internationell expertis har exempelvis haft svårt att förstå den otydliga ansvarsfördelningen. Studier visar också att lärarkandidaterna visar sämre färdigheter: både kognitiv kapacitet – intelligens – och ledarskapsförmåga har sjunkit bland blivande lärare (se tabell 2). Observationen är viktig, då det finns evidens som ger stöd åt att lärare med goda ledaregenskaper är särskilt viktiga för svaga elever och elever med utländsk bakgrund. [14]

Vidare har svensk lärarutbildning stora kvalitetsproblem och svårigheter att rekrytera studenter trots flera reformer under de senaste decennierna. Innehållsmässigt domineras lärarutbildningen av abstrakta pedagogiska teorier. Litteratur baserad på modern kognitionsvetenskap saknas helt vid flera av de största lärarutbildningarna i Sverige (vilket jag tidigare diskuterat i essän Lärarutbildningen – ett fiasko (Kvartal, vol. 2, 2017)).

Tabell 2: Förmågor hos nyblivna ämneslärare på högstadiet 1980-2007

Källa: ”One size fits all? The effects of teachers? cognitive and social abilities on student achievement”. 2016, Labour Economics, 42 , 138-150.Ofta förklaras de låga kunskapsresultaten med att svenska elever istället presterar väl i sådant som kreativitet, problemlösning eller nyfikenhet. Att kunskapsresultaten i de östasiatiska länderna är höga förklaras på motsvarande sätt med att eleverna i dessa länder är faktarabblande maskiner som brister i självständighet och kreativitet.

Dagens Nyheters kulturchef, Björn Wiman, noterade i en artikel att Pisa visar att de svenska eleverna inte kan särskilt mycket, men att de tror att de kan mycket (12/6 2016): ”Tillspetsat kan man säga att den svenska skolan är bättre på att lära ut självkänsla än matematik.” Wiman undrar om denna höga självuppfattning kan ligga bakom att så många unga svenskar vågar utmana normer, ta risker och investera i nya projekt – Sverige är ju trots allt ett av världens mest innovativa länder.

Men att Sverige återkommande hamnar på listor över världens mest innovativa länder är knappast något som kan tillskrivas dagens skola. Sverige hade under större delen av 1900-talet ett väl fungerande skolsystem jämfört med andra länder. Styrkan låg i att förmedla kunskaper till barn från olika samhällsklasser, vilket i sin tur är avgörande för att främja utveckling av ett kunskapsbaserat samhälle. [15]

Således är det inte den postmoderna skolan vi ska tacka för det svenska välståndet – det är tidigare generationers förtjänst. Att dagens skola lyckas väl med att förmedla framtidsförmågor är inte sant. Dels är det vetenskapliga stödet för ett sådant påstående svagt, dels visar mätningar att svenska elever inte alls är lika kreativa, nyfikna eller skickliga på problemlösning som elever i de östasiatiska kunskapsnationerna (se tabell 3).

Tabell 3: Relativa nivåer av förmågor i OECD-länderna

Källa: World Economic forum, ”New Vision For Education – Unlocking the Potential of Technology”, 2015.

Idéerna viktigare än systemet

Den enskilt viktigaste faktorn när det gäller skolors kunskapsförmedling är kvaliteten på undervisningen. Därför är det särskilt intressant att studera pedagogikens förändring i den svenska skolan. I essän Skolkrisens grundvalar (Kvartal, vol. 2 2016) visar forskaren i nationalekonomi Gabriel Heller Sahlgren hur progressiva undervisningsmetoder, enligt vilka eleverna förväntas ta ett ökat eget ansvar för sin inlärning, fick ett starkt genomslag i den svenska skolan under 1990-talet – och lever kvar än i dag. Med hjälp av data från Pisa-mätningarna kunde Heller Sahlgren visa att den svenska skolan använder de mest elevorienterade undervisningsmetoderna inom OECD.

Elevorienterade undervisningsmetoder innebär att eleven förväntas ta ett betydande ansvar för sin egen inlärning. Formuleringen kan låta lockande, men evidensen säger något annat: Flera randomiserade kontrollerade studier visar att katederundervisning är långt mera effektiv än att lämna över ansvaret till eleverna. [16] Anledningen är egentligen självklar. Noviser behöver tydliga instruktioner. Det är av extra stor vikt för barn i skolåldern, eftersom deras kognitiva förmåga till ansvar är begränsad. Den ansvarsförmåga som krävs infinner sig först när bland annat pannloben är fullt utvecklad, ett stadium som uppnås först hos unga vuxna.

Snarare än att utveckla förmågan att tänka fritt, riskerar undervisningsmetoder som utgår från barns befintliga begreppsvärld att cementera deras tänkande. Återigen är det då de priviligierade eleverna som tjänar på de pedagogiska idéer som genomsyrar den svenska skolan. Situationen kan dessutom i vissa fall vara direkt kontraproduktiv och vidga klyftan i socialkapital. De flesta elever tenderar nämligen att välja lättare uppgifter än vad de faktiskt är förmögna att klara av.

Även läroplanen kräver en kritisk granskning. I denna återfinns grundvärdet att eleverna ska uttrycka sina egna åsikter, något som ofta prioriteras före inlärning av ämneskunskaper. De förhållandevis få skrivningarna om faktakunskaper handlar huvudsakligen om att fakta bör diskuteras eller sättas in i ett personligt sammanhang (för utförlig diskussion, se Kunskapssynen och pedagogiken, Dialogos 2017). Kunskapskraven fokuserar vidare på diverse förmågor, vilket strider mot studier från de senaste trettio åren inom kognitiv neurovetenskap, som visar att förmågan att tänka kritiskt och analytiskt förutsätter att långtidsminnet bär tydliga faktakunskaper. Målet att utveckla allmänna förmågor befinner sig vidare i konflikt med forskningen. De eftersträvade förmågorna är nämligen domänspecifika: Det går inte att bli allmänt bra på kritiskt tänkande, däremot kan förmågan utvecklas genom intensiva studier inom ett avgränsat ämnesområde. Forskningen till stöd för detta sammanfattas väl i The Cambridge Handbook of Expertise and Expert Perfomance: ”Forskningen avvisar tydligt den gängse uppfattningen om mänsklig kognition som går ut på att allmänna färdigheter som lärande, resonerande, problemlösning och begreppsförståelse motsvarar färdigheter och förmågor som kan observeras fristående från ämneskunskap [?]” [17]

Vägen framåt

Ett förhållningssätt till skolan baserat på forskningsläget kräver till att börja med att läroplanen revideras kraftigt. Detta styrdokument, som lärare och skolor måste följa, behöver tydliga skrivningar om vilka ämneskunskaper som ska förmedlas och i vilken årskurs. Detta skulle i sin tur underlätta extern bedömning, vilken behövs för att över tid utveckla utformningen av kunskapsmätningar. Vidare bör läroplanens skrivningar om ”förmågor” slopas och ersättas av ”expertis” för att tydliggöra betydelsen av rigorösa ämneskunskaper. Liknande förändringar har gjorts under senare år i England, där abstrakta formuleringar, exempelvis ”förståelse för processer” i geografiämnet och ”kommunikation av dåtida händelser” i historieämnet, ersatts av konkreta formuleringar, exempelvis om geografiska enheter och specifika historiska händelser. [18]

Därtill bör lärare återupprättas som vägledande auktoriteter i klassrummet. Evidens visar att elever med utländsk bakgrund gynnas mest av höga krav och tydliga hierarkier i skolmiljön. [19]

Pedagogiken bör ändras från progressiva metoder till traditionell katederundervisning genom att lärarutbildningarna faktiskt utgår från etablerad forskning. Dagens lärarutbildning måste kompletteras i form av korta påbyggnadsutbildningar för dem som redan har en akademisk examen i ett undervisningsämne. Genom att ge denna kategori möjligheten till en kortare utbildning som fokuserar på kognitionsvetenskap och metodik – i stället för abstrakt pedagogik – skulle lärarkåren få ett tillskott av ämneskompetenta lärare.

Ska samhällets minst priviligierade få tillgång till en skola av hög kvalitet krävs ett skifte av det idésystem som skolan vilar på. Frågan är om vi har politiker som är beredda och är villiga att genomföra vad som krävs.