Vi följde råden, men förstår inte varför myndigheterna var så sena med att uppmana till försiktighet, skriver företagaren Mattias Sjödin i sitt vittnesmål från sin resa till Italien och mötet med sjukvården. Här är berättelsen om några av de första svenskar som smittades av coronavirus – en tvåbarnsfamilj där föräldrarna sannolikt smittades under sportlovet.

I år hade äldsta barnet önskat att vi skulle resa till Alperna på sportlovet sista veckan i februari (vecka 9), vilket vi aldrig har gjort förut. Vår yngre tonåring är mindre intresserad av skidåkning och fick stanna hemma hos mormor och morfar i södra Sverige.

I januari blev uppgifterna om ett nytt virus i Kina allt frekventare, och när vi närmar oss avresa så har även Italien fått ett fåtal bekräftade fall. Så vi läser på vad experterna säger. Sveriges ledande epidemiolog uttalade sig i bland annat Norrbottenskuriren den 8 februari: ”Anders Tegnell, statsepidemiolog på Folkhälsoinstitutet, tycker att det är förnuftigt att människor inte avstår från att resa. När det gäller den här typen av resor finns det absolut ingen anledning att bekymra sig för coronaviruset. I exempelvis Alperna och Sydeuropa finns det ingen spridning över huvud taget, säger han.”

Jag resonerar med hustrun; vi kanske ska hoppa över resan ändå? Vår resa är bokad via Schweiz, inte Milano där det upptäckts några fall, och vi ska bara några få mil in i Italien. I denna region har det överhuvudtaget inte rapporterats några smittade, och experterna säger att det är helt utan risker – så vi åker. 

Får symtom på hemvägen

Vi flyger till Geneve den 25 februari, därefter åker vi bil via Frankrike några få mil in i Italiens Aostadal. Vädret är dåligt första dagen, liftarna är stängda och vi hänger på hotellet, går på restaurang samt promenerar. På torsdagen den 27 februari har liftsystemet öppnat, vi tar en kabinbana som rymmer 120 tätt packade individer upp på fjället. Samma sak upprepas på fredagen när vädret också blivit bättre. Morgonen den 29 februari lämnar vi hotellet. Fortfarande mår vi alla bra. Men på hemresan börjar jag känna mig hängig, väl hemma i Sverige på kvällen så förvärras detta. Jag kollar tempen som visar 37.3 grader vilket knappt kan kallas feber, men säger till familjen att inte känner mig pigg och lägger mig tidigt. På natten mot den 1 mars vaknar jag av tryck över bröstet, rethosta, mild feber (38.3 grader) och viss ledvärk. Jag har svettats så mycket att lakanen är blöta.

Samtalet med 1177 blir surrealistiskt; eftersom jag inte varit i en coronaklassad region anses jag inte behöva testas.

På morgonen ringer jag Sjukvårdsupplysningen på 1177 och knappar in återuppringning inom 2 timmar samt talar med en läkare jag känner och frågar om jag agerat rätt. Hon säger att det är helt rätt att ringa 1177.

Samtalet med 1177 blir surrealistiskt; eftersom jag inte varit i en coronaklassad region anses jag inte behöva testas. Jag svarar att virus förflyttar sig med människor mellan regioner, och att där jag varit fanns massor av Milanobor – kan jag inte få testa mig så att jag inte riskerar andra människors liv? Men nej, det är som att tala med en vägg. ”Då har du säkert dragit på dig något annat”, får jag höra. Samtidigt läser jag att myndigheterna rekommenderar att barnen till familjer som varit i Alperna självklart ska gå i skolan om de är friska.

Jag är ändå orolig över att jag eventuellt är smittad, och vi bestämmer att vi som varit i Italien inte ska gå till jobb eller skola oavsett vad experterna säger. Jag är frustrerad och vädrar min oro med en vän i en privat konversation på sociala medier. Vi landar i att det är ett stort ansvar att följa myndigheternas råd, men vi väljer att ignorera dessa och idka försiktighet. Den enda vi träffat efter mitt insjuknande utanför familjen är svärmor, då hon lämnade tillbaka yngsta barnet efter sportlovet (hon har sedan testats negativt).

Fler i familjen smittade

Måndag den 2 mars ändrar Folkhälsomyndigheten sina rekommendationer – nu har vi helt plötsligt varit i ett riskområde. Jag ringer 1177 igen. Nu får jag medhåll av den kvinna jag talar med, vi bör absolut testas, hon ringer för att boka en tid och återkommer efter lång tid och ursäktar sig med att ”jag har ringt tio samtal, men det går inte komma fram. Vi har fått stränga order att inte skicka folk på eget bevåg till teamet i Huddinge, så jag får be att du ringer om en timme”. Jag ringer efter en timme och samma sak upprepar sig, ringer därefter igen två timmar senare och samma sak händer. Jag blir uppmanad att ringa påföljande dag i stället.

Jag ställer in mig på att det får bli en självvald karantän tills jag mår bättre

Jag ringer 1177 på morgonen följande dag den 3 mars, men samma sak upprepar sig: de kommer inte fram sjukhuset. Jag ställer in mig på att det får bli en självvald karantän tills jag mår bättre. Nu börjar även min hustru visa symtom på rethosta medan det äldsta barnet inte känner något. Det gör inte heller det yngsta barnet, som inte heller var med på resan. Då ringer den läkare jag känner och frågar hur det gått med proverna – jag svarar att det inte gått alls. Hon blir upprörd och säger att så här får det inte gå till, hon ska ringa några samtal. Vem hon talade med vet jag inte, men 18.45 samma kväll ringer en man och säger att han är från ett mobilt smittskydd och att han kommer hem till mig om 20 minuter för att testa mig. Jag får veta att provsvar ska komma inom 24 timmar. Så sker också, nästan på pricken 24 timmar senare på kvällen den 4 mars ringer en kvinna från Huddinge sjukhus och bekräftar att jag är positiv.

Hustrun har samtidigt lyckats bättre än jag med 1177 och har den 4 mars varit med äldsta barnet (som var med på resan) varit och testat sig på den mobila enheten i Huddinge. Vi vet inte svaret på testerna, men då jag är smittad och hustrun har klara symtom, men barnen är symtomfria så bestämmer vi oss för att dela på oss, så de får omedelbart flytta ut till ett fritidshus som vi får låna av goda vänner. Dagen därpå får hustrun besked att hon är positiv men vårt barn negativ.

Hån på sociala medier

Samtidigt som allt detta sker rasar debatten på Twitter, där de som uppmanar till försiktighet kallas självutnämnda epidemiologer. Hanif Bali, som tidigt uppmanade myndigheter att planera för att begränsa en allmän spridning, hånas öppet av ledande opinionsbildare.

Varje dag frågar vänner hur vi mår och det är mer eller mindre samma läge – detta tar tid.

Mitt hälsotillstånd då? Ja det har varit tämligen stabilt, och kan sammanfattas så här: tryck över bröstet (tungt att andas), hosta vid lätt ansträngning, utmattning (kallsvett) vid ansträngning. Febern var som högst i början, men kom också tillbaka efter 5-6 dagar, och kroppen har svarat på Alvedon som omedelbart sänkt febern. Jag har inte haft halsont, ingen snuva. Aptiten har varit god. Det mest frustrerande är att det tar en lång tid. Varje dag frågar vänner hur vi mår och det är mer eller mindre samma läge – detta tar tid. Jag är också orolig för att de symtom jag känner kommer att vara mycket värre för äldre eller människor med sjukdomstillstånd. Hustrun har haft samma symtom som jag, men något mildare.

Vi har nu varit isolerade sedan den 1 mars, initialt självvalt, och sedan 4 mars enligt smittskyddslagen. Barnen har vi inte träffat på en och en halv vecka, de är tonåringar och har klarat sig utmärkt själva. Skolan har de skött på distans via internet och vi har lämnat matkassar från Ica som vänner hjälpt oss med (samt handlat online). De mår bra och är symtomfria, igår fick vi veta att de nu inte längre behöver sitta i karantän (när jag fått positivt besked så fick vi veta att de inte längre skulle gå i skola, ett beslut som vi redan tidigare landat i). Vi är glada att vi gjort allt vad vi kunnat för att inte sprida smittan vidare.

Jag vill också betona att de läkare jag var i kontakt med i samband med att fick det positiva beskedet var ytterst professionella.

Covid-19 faller under smittskyddslagen och är klassad som samhällsfarlig av regeringen, därför förstår jag att människor blir oroliga när de inte kommer testas vid symtom (om de inte ingår i en riskgrupp).

Samtidigt har jag stor respekt för de svåra avvägningar som myndigheter måste göra, det jag önskar är att man tydligare förklarar bakomliggande resonemang och undviker kategoriska uttalanden som man sedan backar från. Jag vill också betona att de läkare jag var i kontakt med i samband med att jag fick det positiva beskedet var ytterst professionella. Jag som tidigt blev smittad vill berätta om mina erfarenheter, med förhoppningen att det kan hjälpa människor att höra ett vittnesmål från någon som burit på viruset i över två och en halv vecka.