Flyktingkrisen 2015 innebar gråtande socialsekreterare, rektorer som aldrig hann sova, bostadsbolag utan bostäder att erbjuda. U-svängen den 24 november det året berodde på att ”systemen” inte klarade mer. Bortom systemen fanns det också människor i otaliga mindre samhällen i Sverige som undrade varför så många flyktingar måste hamna hos just dem, när det initiala refugees welcome hade ebbat ut.
De ställde upp ändå, befolkningen i småsamhällena. Gick till språkcaféerna, var generösa, drack kaffe. Tragglade sje-ljud med flyktingkvinnorna och sjöng Imse Vimse spindel för förbryllade treåringar. På caféerna som inte var språkcaféer utan bara caféer med ovanligt billigt kaffe, satt de manliga flyktingarna. Utan jobb. Det fanns inte alltid så mycket jobb för urinvånarna heller. Förändringarna födde saknad efter det gamla samhället. De sådde också split. Kanske extra mycket i ett samhälle som Sverige, där jämlikhet är en så stark värdering. Det fanns också starka tabun som förhindrade att rättvisefrågan ens diskuterades på migrationens område.
Ygemans lag – mycket skrik för lite ull
När flyktingarna från Ukraina kom skulle det bli annorlunda. Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik har i åratal vädjat till regeringen att ändra spelreglerna och nu har han äntligen blivit bönhörd. Den 31 mars kallade integrationsminister Anders Ygeman till presskonferens. “Ny lag ska fördela flyktingar jämnt i Sverige” blev rubriken hos exempelvis SVT. Migrationsverket fick samtidigt i uppdrag att “med alla tillgängliga verktyg” nå detta mål. I själva verket har vi att göra med äpplen, päron och kommuner som ännu inte har lovat något alls.
Om flyktingströmmen mycket snabbt skulle tillta och den nuvarande generositeten blekna, då är vi tillbaka i 2015 över en natt.
Kruxet är juridiskt. Migrationsverket saknar idag lagliga förutsättningar att anvisa ukrainarna jämnt till kommunerna – något det har viss möjlighet att göra med andra flyktingar sedan 2016. För att skaffa bostäder till dem som flytt från just Ukraina är det fortfarande lägsta pris som gäller – lagen om offentlig upphandling (tänk Bert Karlsson). Det vill säga samma lag som 2015 innebar att kommunerna från den ena dagen till den andra kunde få ansvar för att ordna skolplatser åt 25 barn när en privat flyktingförläggning öppnade. Detta skedde oftare på ställen med billiga bostäder – såsom Gullspång, som jag tidigare beskrivit i ett reportage för Kvartal.
Den nya lag som integrationsminister Anders Ygeman nu vill se ska få stopp på segregationsmaskinen. Men exakt hur lagförslaget kommer att se ut – och vad kommunerna och deras intresseorganisation Sveriges kommuner och regioner, SKR, ska tycka om det – går inte att veta idag. Det nya samordningskansli som ska lotsa skutan från statens statens sida har inte lämnat hamn än. Om flyktingströmmen mycket snabbt skulle tillta och den nuvarande generositeten blekna, då är vi tillbaka i 2015 över en natt.
Kriget ger Sverige en chans att återställa jämlikheten
Samtidigt har Sverige mognat som invandringsland. Förståelsen av uppgiften har blivit större. Man skulle kunna tala om integrationskapital. Det innefattar infrastrukturen med alla dess arrangemang. Dagersättningar och introduktionsjobb. Nystartsjobb och modersmålsstödjare. Statligt budgetutrymme. Där ingår absorptionskraften på arbetsmarknaden. Men där ingår även just tålamodet och orken hos de invånare som ska ta emot alla nya. Ytterst är det människor som förverkligar integrationen, det är bara ramarna som sätts av ”systemen”. I Sverige har det samlade integrationskapitalet varit osedvanligt stort. Men på vissa platser har det åderlåtits så kraftigt att det nu knappt finns något kvar. På andra ställen har det knappt tagits i bruk.
Ukrainakriget ger Sverige en chans att återställa jämlikheten. Flyktingmottagandet är ett gemensamt nationellt åtagande som bör delas lika mellan medborgarna. Av flera skäl, men ett är att sammanhållningen spricker när verklighetsbilderna går allt för mycket isär. På vissa orter var gränsen nådd för många år sedan. Andra samhällen vägrade helt enkelt bidra. Samtidigt kunde deras egna invånare motsätta sig varje skärpning av den nationella migrationspolitiken, för att de inte hade upplevt den verklighet man måste hjälpas åt med.
Även om en ny lag kommer på plats så återstår mycket innan gemenskapen är i balans. Integrationskapitalet är lika ojämnt fördelat inom kommunerna som mellan dem. Kommer kommunerna fullfölja utjämningen på sitt eget territorium? Kan gräddhyllans lokala parkeringsplats rymma en bostadsbarack under något år? Finns det en ledig, byggbar plätt intill radhusområdet? Det liknar frågan om hur skolplatser ska fördelas och om allsidig social elevsammansättning är ett legitimt mål. Vad “Aldrig tillbaka till 2015” betyder i praktisk politik råder det fortfarande delade meningar om.