Vi slarvade bort försprånget inom telekom

GSM blev en stor framgång för Europa och europeisk industri. Successivt valde allt fler länder i världen den europeiska standarden för mobilnätsutbyggnad. Ofta skedde detta i konkurrens med standarder från andra länder, exempelvis amerikanska D-AMPS och CDMA samt japanska PDC. Båda dessa länder hade ambitioner att få sina egna standarder som världsstandard, men GSM var tekniskt mer genomarbetad³ och hade fördelen att vara först ute på marknaden med fungerande nät och telefoner. Med andra ord innebar GSM en maktförskjutning av mobilindustrin från USA till Europa. Som resultat av detta fick amerikanska och japanska mobilnäts-leverantörer under 1990-talet allt större svårigheter att hävda sig på marknaden till förmån för framför allt Ericsson och Nokia.

Sverige var tidigt ute

Sverige var även tidigt ute med den påföljande standarden UMTS (tredje generationens mobilstandard även kallad 3G). Den stora skillnaden mellan 3G och 2G var möjligheten till högre datahastigheter och de svenska politikerna beslutade dessutom att täckningen skulle omfatta 99,98 procent av landets befolkning⁴.

I slutänden valde de flesta länder och operatörer att gå på den europeiska linjen.

Även denna gång var konkurrensen hård om vilken mobilstandard som skulle väljas. Striden stod mellan den Europabaserade UMTS och Amerikanska CDMA2000. I slutänden valde de flesta länder och operatörer att gå på den europeiska linjen.  Arbetet med att utveckla 3G skedde i standardiseringsorganet 3GPP (3rd Generation Partnership Project, en paraplyorganisation för standardisering) där även länder utanför Europa var representerade.

Valet gynnade återigen europeisk industri och då framför allt Ericsson och Nokia, men nu med ökad konkurrens från Kina i form av telekomföretagen Huawei och ZTE. De amerikanska och japanska leverantörerna fick i ökad utsträckning svårigheter i synnerhet utanför sina hemmamarknader. Den amerikanska marknaden hade även utmaningen med att man nationellt inte kunde enas om en mobilstandard. I många avseenden blev 00-talet ett förlorat decennium för mobilindustrin i USA.⁵

Europa vann!

Detta var förmodligen den sista stora kampen om valet av mobilstandard.

Så var det dags för mobilindustrin att återigen välja mellan olika alternativ; nu gällde det vad som skulle bli den fjärde generations mobilstandard (4G). Europeiska UMTS var den globala standarden förutom på ett fåtal marknader, och där var huvudspåret att välja mobilstandarden LTE (Long-Term Evolution) som tagits fram av den globala paraplyorganisationen för standardisering 3GPP. Samtidigt hade amerikansk IT-industri lanserat standarden WiMAX som alternativ. Även om den standarden hade stöd från stora amerikanska IT-företag och myndigheter så gick den mer genomarbetade standarden LTE vinnande ur striden.⁶

Detta var förmodligen den sista stora kampen om valet av mobilstandard. All världens operatörer använder i dag LTE och när det gällde att välja tekniska lösningar för femte generationens mobilstandard (5G) fanns det inga konkurrerande alternativ. Fortfarande fanns det olika tekniska lösningar att komma överens om, men inte helt olika tekniska standarder.

Nationell industriagenda

Det är viktigt att notera att utvecklingen av mobilstandarder alltid har skett med nationella industriagendor som drivkraft. Som historien med GSM visar har de länder som vinner den kampen bäst förutsättningar att få störst andel av den ekonomiska tillväxt som den nya tekniken möjliggör.

Vår svenska historia är full av exempel på gott samarbete mellan näringsliv och stat som har varit starkt bidragande till framgångarna.⁷ Framtagningen av det digitala telefonväxelsystemet AXE på 1970-talet i samarbete mellan då statliga Televerket och Ericsson är kanske det bästa exemplet, men även de exempel som nämnts ovan när det gäller lanseringar av allt från 1G till 4G.

Tilldelning av frekvenser

För att bli operatör krävs att man får tillgång till radiofrekvenser, som är en ändlig resurs med ett stort samhällsekonomiskt värde. Under 1980-talet och en bit in på 1990-talet användes vanligtvis vad som i telekombranschen kallas ”skönhetstävlingar”. Rätten att använda radiofrekvenserna tilldelades dem som av myndigheterna ansågs ha bäst förutsättningar att bygga och driva mobilnät samt ha de mest attraktiva löftena om mobiltäckning, avancerade tjänster och prissättning mot kund.

Från mitten av 1990-talet fungerade inte längre denna typ av tilldelningsprocess lika bra för allokering av radiofrekvenser. Intresset för att få radiofrekvenser hade växt avsevärt med många finansiellt starka aktörer och bolag som anbudsgivare. Eftersom efterfrågan var större än tillgången på frekvenser blev de vinnande anbuden (i normalfallet två till tre) nästan alltid överklagade med tidsödande och kostsamma processer som resultat.

Den här utvecklingen ledde till att myndigheterna i ökad utsträckning började tilldela radiofrekvenser genom så kallade frekvensauktioner, där de som lämnat högst anbud tilldelades frekvenserna. På det sättet blev processen inte möjlig att överklaga för dem som lämnat in lägre anbud.

Frekvensauktionerna blev därför en slags skatt på en lönsam bransch, vilket i sin tur ledde till att auktionerna konstruerades på ett sådant sätt att de skulle generera så höga intäkter som möjligt för staten.

Det som också spelade in var att det blivit uppenbart för politiker och myndigheter att operatörer av mobila nät var mycket lönsamma och hade mycket god tillväxt. Frekvensauktionerna blev därför en slags skatt på en lönsam bransch, vilket i sin tur ledde till att auktionerna konstruerades på ett sådant sätt att de skulle generera så höga intäkter som möjligt för staten. Förfaringssättet har i ett flertal fall lett till att anbudsvinnarna inte kunnat betalat för de frekvenser de bjudit på och till och med i några fall gått i konkurs. Mobilbranschens aktörer har under många år varnat för den här utvecklingen och påpekat att frekvensauktioner innebär att de investerar mindre och långsammare i mobil infrastruktur på grund av den skuldbörda som skapas när man köper frekvenser.⁸

Stora vinster

Men operatörerna tjänar ju så mycket och har råd att köpa licenser, är en vanlig invändning från dem som tycker att det är logiskt att en ändlig resurs tilldelas högstbjudande.

Ett viktigt undantag från auktionerna var den svenska tilldelningen av 3G-licenser.

Det är sant att telekomoperatörer har höga intäkter med imponerande kassaflöden. Men om man tittar på operatörernas avkastning på investerat kapital understiger det kostnaden för att finansiera investeringarna. Man kan säga att de starka kassaflödena i finansiell rapportering döljer det underliggande problemet med negativ avkastning. Över tid är detta givetvis ett allvarligt problem som undergräver förutsättningen att investera i infrastruktur.

Ett viktigt undantag från auktionerna var den svenska tilldelningen av 3G-licenser. Den grundades inte på auktioner där den som betalade mest för frekvenserna vann. I stället fick operatörerna ”betala” genom att tävla om att bygga mest omfattande mobiltäckning för 3G. Fördelen är uppenbar; även om metoden var finansiellt påfrestande för operatörerna så stannade investeringarna inom bolagen i stället för att överföras till staten.⁹ Att vi idag har den relativt sett höga kvaliteten och kapaciteten i svenska mobilnät kan till stor del förklaras av den stora investeringen som skedde i mast och torn i samband med utbyggnaden av 3G, och som kan återanvändas för 4G och 5G.

Stenhård konkurrens

Framväxten av den konkurrensutsatta och avreglerade mobilbranschen har varit en av de största globala policymässiga framgångarna någonsin. Att mobil kommunikation utan statligt stöd finns tillgänglig globalt till överkomliga priser för över 5 miljarder användare¹⁰, inklusive utvecklingsländer, är en stor bedrift som möjliggjorts genom stenhård konkurrens i hela värdekedjan – från komponenter och system till smarttelefoner och operatörer. Att det enbart är kunderna som till 100 procent finansierar investeringar i den europeiska infrastruktur som operatörerna bygger är ett ofta förbisett faktum.

Europeiska operatörer i jämförelse med USA, Japan och Sydkorea har under de senaste tio åren kontinuerligt investerat mindre i mobil infrastruktur per användare.

En intressant utveckling är att europeiska operatörer i jämförelse med USA, Japan och Sydkorea under de senaste tio åren kontinuerligt har investerat mindre i mobil infrastruktur per användare.¹¹ Ekvationen är inte svårare än att den som har lägst intäkter investerar mindre och kommer därför att hamna på efterkälken i utvecklingen. Med tanke på var vi, Sverige, Norden och Europa befann oss för 40 år sedan är det en dyster utveckling.

De största aktörerna i branschen är numera kinesiska, amerikanska och sydkoreanska. När vi skriver 2020 har företag från dessa länder under en 20-årsperiod gått från mycket ringa eller noll, till att ha huvuddelen av sina intäkter inom mobil kommunikation samt att vara fem till tio gånger större än Ericsson och Nokia.¹² Dessa länders politiker har haft en mycket tydlig agenda: att vara först med ny teknik för att skapa möjligheter till exportframgångar för sin inhemska industri. Det vill säga man vill inte göra misstaget man gjorde för 30 år sedan när Europa blev ledande inom mobil kommunikation – att komma på efterkälken när nya marknader ska byggas.

Sydkorea leder

Den mobila revolutionen rullar vidare och sedan förra året byggs den femte generationens mobilnät, 5G, runt om i världen. En mobilstandard som ger ännu högre datahastigheter och lägre latens (svarstid). Ledande här är Sydkorea där staten subventionerat industrin med 26 miljarder dollar för att upprätta en ”fullfjädrad 5G-miljö” till år 2022. Dessutom har skatten på 5G-distribution sänkts. Sydkorea har redan i dag ett rikstäckande 5G nät på plats och närmare 5 miljoner användare.¹³

Även andra ledande industrinationer har lanserat 5G, bland andra USA, Kina och Japan. I Europa går 5G utvecklingen långsammare. Det är egentligen bara Schweiz som har en mer omfattande 5G-utbyggnad. Noterbart är att Sverige inte kommer att lansera förrän 2021; därmed blir vi en av de sista i den industrialiserade världen att lansera den senaste mobilstandarden, vilket aldrig tidigare hänt.

Så hamnade vi på efterkälken

Att Europa lanserar 5G senare än andra industrialiserade länder är inte förvånande. De europeiska politikerna har i första hand haft ett kund-/väljarperspektiv och varit mycket fokuserade på att priset på mobila tjänster ska vara så lågt som möjligt. Detta har primärt åstadkommits genom att man inte tillåtit att antalet operatörer per marknad har minskat genom konsolidering, det vill säga sammanslagningar. I de flesta fall finns det fyra operatörer per marknad i Europa.

Följden av denna ensidiga fokusering på pris är dessvärre lägre investeringar i mobil infrastruktur.

Det har gjorts flera försök till konsolidering som dock stoppats av myndigheterna. Och antalet operatörer i Europa är över 100¹⁴ medan ett land som USA med i stort sett samma folkmängd har tre stora operatörer. Följden av denna ensidiga fokusering på pris är dessvärre lägre investeringar i mobil infrastruktur.¹⁵

En del av denna utveckling har varit oundviklig. Länder med stor befolkning och hög BNP har bättre förutsättningar än små länder att bygga framgång som alstrar intäkter kring heta teknologitrender. Häri ligger en av de europeiska utmaningarna, och det är bara sammantaget vi är en tillräckligt stor marknad för att mäta oss med de länder som numera har högst ambitioner inom mobil kommunikation.

Vi har slarvat bort försprånget

Sverige och Europa har slarvat bort det försprång som skapades av europeiska politiker och företag för 30 år sedan när GSM introducerades. Idag är det vi som är på efterkälken, och vi kommer att få lära oss om 5G från USA, Kina och Sydkorea där 5G introduceras först. Den sannolika utvecklingen blir att vi tvingas importera mycket kunnande, produkter och tjänster från dessa länders företag när Sverige och Europa lanserar 5G. Det brukar vara ett problem som man associerar med utvecklingsländer, men det har dessvärre i ökad grad blivit situationen för Europa.

För 5G är det förmodligen för sent. Men låt oss under detta decennium återbygga en stark position för att Europa ska bli ledande på 6G.

Det är dock aldrig för sent att börja göra rätt igen. Men då måste vi återvända till det framgångsrecept som en gång i tiden gav oss så goda resultat. Detta kräver en politisk förståelse men också en vilja att ta på sig ledartröjan. Och industriellt ledande kan bara den bli som tidigt satsar på ny teknik och skapar ett gynnsamt klimat för investeringar i den nya tekniken. Det vill säga det som gjorde oss framgångsrika för 30 år sedan.

För 5G är det förmodligen för sent. Men låt oss under detta decennium återbygga en stark position för att Europa ska bli ledande på 6G. Det finns ingen tid att förlora. Kina är redan i full gång med den satsningen.