Svag koppling mellan fattigdom och brottslighet

Men – i två nationella studier genomförda i Sverige och i Finland har vi inte hittat något stöd för detta.

Men vi börjar från början. I ett stort antal studier med nationella registerdata från Norden har forskare visat att barn som växer upp i familjer med låga inkomster löper högre risker än jämnåriga barn som växer upp i mer ekonomiskt välmående familjer att bli lagförda för våldsbrott¹ och utveckla psykiatriska sjukdomar².

Samverkan mellan arv och miljö

En viktig begränsning i dessa studier är dock att de inte har beaktat det som beteendegenetiker kallar för passiv gen-miljökorrelation, nämligen att miljöfaktorn som barnen blir exponerade för delvis förklaras av individegenskaper hos föräldrarna som i varierande grader är ärftliga³. Vid låg familjeinkomst inkluderar dessa egenskaper allt ifrån kognitiva förmågor till impulsivitet och personlighetsdrag⁴. Genom att kontrollera för dessa ärftliga faktorer kan forskare således på ett bättre sätt försöka att isolera den potentiellt kausala effekten av miljön⁵.

Häromveckan publicerade den ansedda tidskriften International Journal of Epidemiology en av våra studier som undersökte sambanden mellan låg familjeinkomst under uppväxten och senare risker för att utveckla antisociala beteenden (våldsbrottslighet och missbruksproblematik) och psykiatriska sjukdomar i Finland⁶.

Med hjälp av finska befolkningsregister kunde vi följa samtliga individer som föddes i landet mellan 1986 och 1996, vilket även inkluderar deras släktingar som också ingick i dessa födelsekohorter. Datamaterialet omfattade totalt över 650 000 individer och deras 427 000 syskon som vi följde upp från födsel till vuxen ålder.

I våra initiala analyser fann vi att varje ökning av den årliga familjeinkomsten med motsvarande 15 000 dollar (cirka 124 000 kronor) när individerna var 15 år gamla var förknippad med en minskning av riskerna för problem. Risken för att utveckla allvarliga psykiatriska sjukdomar minskade med 9 procent och risken att bli arresterad för ett våldsbrott minskade med 23 procent.

Men när vi sedan justerade dessa modeller för en mängd mätbara faktorer såsom invandrarbakgrund, boende i urbana miljöer, samt en mängd föräldraegenskaper (ensamstående hushåll, låg utbildningsnivå, psykiatrisk sjuklighet, arrestering för våldsbrott och missbruksproblematik), såg vi att sambanden förvisso hade försvagats men att de kvarstod.

Det är i regel i det här skedet som de flesta studier på området avstannar och drar relativt starka slutsatser om den låga familjeinkomstens betydelse för dessa utfall.

Fördjupade analyser

Vi valde dock att fördjupa analyserna genom att jämföra biologiska helsyskon som visserligen hade växt upp i samma hushåll men där familjeinkomsten vid 15 års ålder varierade. Vi fann då att syskonen löpte liknande risker att hamna i problem med våldsbrottslighet eller psykiatriska sjukdomar oavsett vilken inkomst familjen hade

Fördelen med det här angreppsättet, jämfört med att jämföra obesläktade individer är att syskon delar i snitt hälften av sina genetiska varianter och i varierande grader även uppväxtmiljön i övrigt. Genom att studera sambanden inom familjer, mellan syskon som växte upp under perioder då familjens ekonomi varierade, kunde vi justera för dessa delade familjära faktorer (genetik och miljö).

Våra studier visar att det inte finns mycket som talar för att en mängd indikatorer för låg socioekonomisk status orsakar vare sig våldsbrottslighet, missbruksproblematik eller psykiatriska sjukdomar i den nordiska kontexten.

I kompletterande analyser såg vi inga avvikelser från dessa fynd när vi studerade familjeinkomstens utveckling från barnens födsel upp till 15 års ålder. Det spelade således ingen roll om vi undersökte familjeinkomsten när syskonen var 1, 5, 10 eller 15 år gamla eller om vi istället undersökte ett genomsnitt av familjeinkomsten som de var exponerade för under hela uppväxten.

Vi fann dessutom likvärdiga resultat när vi fokuserade på alternativa definitioner av låg socioekonomisk status (förekomsten av försörjningsstöd, förtidspension och arbetslöshet bland föräldrarna). För att undersöka om syskoninfluenseffekter påverkade våra resultat genomförde vi även kusinjämförelser, där vi fann att sambanden minskades med i snitt cirka 40 procent trots att kusiner enbart delar i snitt 12,5 procent av sina genetiska varianter och sällan några uppväxtmiljöer⁷. För att bli än mer säkra på det senare undersökte vi även kusiner som var folkbokförda i olika kommuner och fann likvärdiga resultat.

Fattigdom ingen grund för brottslighet

Vi har tidigare funnit liknande resultat i svenska nationella registerstudier. Den aktuella studien kan sägas vara en fortsättning på en studie som vi publicerade 2014 i British Journal of Psychiatry där vi undersökte familjeinkomstens betydelse för att bli lagförd för våldsbrottslighet och att utveckla missbruksproblematik bland över en halv miljon individer som föddes i Sverige mellan 1989 och 1993⁸.

Vi fann inledningsvis att de barn som växte upp i familjer i den lägsta inkomstfemtedelen löpte cirka sju gånger högre risk för att bli lagförda för våldsbrott och 2,5 gånger högre risker att utveckla missbruksproblem upp till 21 års ålder jämfört med jämnåriga barn som växte upp i familjer i den högsta inkomstfemtedelen. I likhet med den aktuella studien försvann dessa överrisker i takt med att vi justerade för genetiska faktorer och andra miljöfaktorer som delades mellan kusiner och syskon.

I andra studier har vi undersökt bostadsområdesfaktorers betydelse för såväl våldsbrottslighet⁹ som psykiatriska sjukdomar¹⁰ och funnit likvärdiga resultat, nämligen att de starka samband som observerades på befolkningsnivå försvann helt när vi använde kusiner och syskon som kontrollpersoner för att på så vis justera för genetiska faktorer och miljöfaktorer som delades inom familjerna.

Vilka slutsatser kan vi då dra av detta?

Våra studier visar att det inte finns mycket som talar för att en mängd indikatorer för låg socioekonomisk status orsakar vare sig våldsbrottslighet, missbruksproblematik eller psykiatriska sjukdomar i den nordiska kontexten. Om dessa resultat även fortsättningsvis blir replikerade innebär det att interventioner som syftar till att höja den socioekonomiska statusen hos familjer vars barn har förhöjda risker att utveckla dessa utfall inte kommer att vara särskilt effektiva. Det bör dock understrykas att sådana interventioner eventuellt skulle kunna vara gynnsamma för andra utfall som vi inte har studerat.

Effektiviteten av förebyggande insatser är alltså beroende på hur väl dessa riktar sig mot faktiska orsaker snarare än miljöfaktorer som enbart korrelerar med utfallen av intresse. Man bör betona att det inte har publicerats några svenska kriminologiska studier som med rigorösa metoder har belagt att sambanden mellan socioekonomiska faktorer och brottsutfall är i linje med en kausal tolkning.

Ej individfokuserad forskning

Bristen på denna typ av forskning kan delvis förklaras av att svenska kvantitativa kriminologer traditionellt sett har anammat ett relativt snävt sociologiskt perspektiv och sällan intresserat sig för varför individer begår brott. Analyserna har i stället primärt fokuserat på historiska trender, jämförande analyser mellan länder eller på frågor om var brott begås, snarare än vilka som begår dem. I­ de fåtal undersökningar där man faktiskt har samlat in individdata har delvis ärftliga faktorer som kognitiva förmågor, personlighetsdrag, impulsivitet och relaterade symptom för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i regel ignorerats.

Våra fynd bör dock inte tolkas som några naturlagar, då det svenska samhället är under ständig förändring.

Trots att det är vanskligt att dra några starkare slutsatser om de underliggande mekanismerna i sådana studier används dessa påfallande ofta som kunskapsunderlag för allehanda typer av interventioner och policyrekommendationer.

Våra fynd bör dock inte tolkas som några naturlagar, då det svenska samhället är under ständig förändring. De senaste årens utveckling vad gäller den grova våldsbrottsligheten och dess koncentration i specifika bostadsområden kan innebära att våra forskningsrön kan komma att behöva revideras framöver. Vår forskargrupp avser inom en överskådlig framtid presentera uppdaterade analyser med svenska data.

I väntan på dessa är det nog rimligt att anta att mekanismerna i huvudsak ser likvärdiga ut, nämligen att huvuddelen av sambanden förklaras av kombinationen av ärftliga faktorer men till viss del även miljöfaktorer som delas inom familjer och släkter. Vi bör ändock vara öppna för att de senaste årens utveckling kan ha bidragit till utvecklandet av en mindre kvarstående kausal effekt av låg socioekonomisk status.

Hur det än blir med den saken kan det vara en god idé att bredda den kriminalpolitiska debatten bortom socioekonomiska faktorer och ospecificerade hänvisningar till ”sociala insatser”.