Skyll inte dödstalen på invandrarna

Det känns som en krigszon

På förmiddagen följde jag en ännu en väns begravning via nätet. Han dog med covid-19. Under året har 34 bekanta till mig dött av covid-19 i Sverige. Det känns som en krigszon. Sedan messade jag en annan vän som legat i respirator i två veckor och sakta nu börjar få livet tillbaka. Han var mycket trött men försiktigt positiv. Han har vaknat en gång tidigare och sedan tvingats bli sövd igen. Vid 12-tiden åkte jag till Karolinska sjukhuset i Huddinge för att lämna saker åt en anhörig som är sjuk i covid-19. När jag körde förbi den ganska stora restaurangen i Flemingsbergs centrum där sjukhuset ligger, den med snabbmat från många delar i världen, blev jag förvånad. Den var fullproppad. Från tunnelbanan kom det ut ganska mycket folk. Bussen som körde förbi var halvfull. Bara hundra meter bort ligger sjukhuset. Sjukhuset var helt öppet. Vem som helst kunde komma in och ut. Som om pandemin inte existerar.

Jag fick kalla kårar, inte för att så många var ”invandrare” utan för att alla oavsett bakgrund är oskyddade.

Jag parkerade bilen och gick mot sjukhusets huvudentré. Utanför stod taxibilar, i nästan varenda en av dem var chauffören en mörkhyad. Jag gick förbi Nancy’s, en av restaurangerna, alla som jobbade där var mörkhyade. Många av gästerna i kön var också det, en del i arbetskläder, läkare, sjuksystrar och annan personal med brickor och civila kläder, alltså ”invandrare”. På krogen snett mittemot var all personal svarthårig. En stor del av de få gästerna också. Jag fick kalla kårar, inte för att så många var ”invandrare” utan för att alla oavsett bakgrund är oskyddade. Allt är så öppet. Folk har inte munskydd till exempel. På Pressbyrån var det också business as usual, och även här var personalen ”invandrare”.

I invandrartäta Södertälje kommer ingen in på sjukhuset oanmäld. Vakterna utanför huvudentrén är för övrigt nästan alla ”invandrare”.

Följde riktlinjerna men blev sjuk ändå

Den 23 november skrevs jag ut från Södertälje sjukhus. Jag hade vårdats för covid-19, med syrgas, blodförtunnande och kortison. Jag skulle nog gissa att majoriteten, eller åtminstone hälften, av de läkare och undersköterskor som vårdade mig med en fantastisk, kärleksfull och proffsig omtanke på sjukhuset var ”invandrare”.

I mars bestämde jag mig för att isolera mig med min mamma, helt, ingen hemtjänst, inga hushållsnära tjänster eller ens färdtjänst. Hon har underliggande sjukdomar och vi kunde riskera att hon skulle bli smittad. I juni började jag sakta att gå ut, först för att handla och sedan, med tiden, också för att umgås. Till en början var jag alltid försiktig. Jag gick alltid i säkerhetstankar, in i det sista. Jag hade handsprit i fickan och använde den frekvent, till exempel. Men så blev jag smittad i alla fall. Jag tror att det var på ett varuhus, precis innan stängning. En man yrade och irrade omkring. Plötsligt när jag höll på att packa såg jag händer på mina varor. Han svettades och var lite blek. Han nös eller hostade. Jag vet inte vilket längre. Man kan ju aldrig veta med säkerhet, men jag tror att det var då jag smittades.

Vårdpersonalen är ofta invandrare, och de gör ett jättejobb

Jag har en bruten arm som vägrat läka sedan en olycka i juli. Det, säger läkare, gjorde mig extra svag och mottaglig. Jag kämpade hemma de första elva dagarna. Feber. Frossa. Krampanfall. Och en konstig metallsmak i munnen. En dag vaknade jag och jag febern var borta. Jag hade fått tillbaka krafter och frossan var som bortblåst. Jag duschade, sjöng lite, var glad, tog på mig något snyggare än alla genomsura myskläder och gick ned för att slänga soporna. Knäna svek mig. Andningen med. Jag hamnade på sjukhus, fick blodförtunnande, kortison och syrgas. Jag var självklart inte bland de värst drabbade på sjukhuset, långt ifrån.

Nu ligger jag hemma. Jag är trött, har ont i lederna och tappar stora mängder hår varje dag. Jag känner inget annat än tacksamhet. Och jag är vid gott mod och tänker att när jag är bättre måste jag göra något för att hjälpa vårdpersonalen som gör ett jättejobb. Kanske hjälpa någon avdelning med att skriva journaler, jag är ju läkarsekreterare i botten.

Kommunen följer Folkhälsomyndighetens riktlinjer och avböjer skyddsutrustning

Andra som ofta är ”invandrare” är omsorgspersonal. Tre dagar före Tegnells uttalande om ”invandrare” larmade personal inom den kommunala hemtjänsten i Södertälje. I en insändare i lokaltidningen Länstidningen skrev de att de får ett munskydd om dagen, ett enda, som ska användas under hela arbetsdagen. De kan alltså ta med sig bakterier och virus från en vårdtagare (brukare) till en annan. De har dessutom inga handskar; de är slut får de veta av chefer. Jag har drivit hemtjänstfirma i Södertälje och känner en del av personalen. Jag messade sju anställda inom den kommunala hemtjänsten. Fyra svarade att det är så illa som det sägs i artikeln men att det skiljer sig från stadsdel till annan, beroende på vem som är chef. Två svarade att de inte orkar mer, att de vill säga upp sig för att de inte ”pallar att ansvara för andras liv utan skyddsmaterial”. Den sista svarade inte.

I våras var det samma visa, då hette det att det inte fanns vårdmaterial att tillgå. Det var en lögn. Jag försökte skänka 50 000 certifierade visir till Södertälje kommun. De vägrade ta emot dem. Personalen skulle inte skyddas. Kommunen motiverade avslaget bland annat med att de ”följer Folkhälsomyndighetens riktlinjer”.¹

Invandrare jobbar ofta i butiker och åker kommunalt

Jag har ganska många släktingar och vänner som i detta nu är sjuka. Tolv av dem har konstaterad covid-19 och de andra har symptom. De är busschaufförer, kassapersonal, undersköterskor, hemtjänstpersonal, läkare, frisörer, servitörer och andra yrken där man kommer i direkt kontakt med andra människor. Är det deras eget fel att de är sjuka? Är de ”väldigt drivande”? De driver förvisso en stor del av Sveriges småföretag. Den del av handeln där de måste vara i direkt kontakt med andra människor.

En läkare jag känner i Södertälje, som vill vara anonym, säger att många insjuknade efter Black Friday och att det finns skäl till det. De jobbar i Stockholms affärer där det var många kunder. Det var proppfullt i vissa butiker. De åker kommunalt. Läkaren säger också att eftersom många jobbar inom vård- och äldreomsorgen och att det, tillsammans med trångboddheten och det faktum att de inte har möjligheten att jobba hemifrån, och så vidare, har skapat en obruten kedja av smittspridning.

Det är helt galet att det fortfarande finns de som har fester för hundratals personer, oavsett om de enligt lag har rätt att arrangera bröllopen.

Samtidigt har invandrare varit oansvariga när det gäller smittan. Som alla andra.

När Södertäljes kommunalråd Boel Godner i medier sagt att det måste vara stopp på stora bröllopsfester och helst alla fester i Södertälje håller jag med henne. Det är helt galet att det fortfarande finns de som har fester för hundratals personer, oavsett om de enligt lag har rätt att arrangera bröllopen.

Så. Staten brister. Myndigheterna når inte fram med information och får inte folk att förstå allvaret. Lagen brister. Regionerna brister. Kommunerna brister. Omsorgspersonal får inte skyddsmaterial. Men orsaken till de höga dödstalen, det är alltså invandrarna – och en påstådd befolkningstäthet som inte går ihop med grundläggande fakta om demografi och geografi i Europas länder.

Folkhälsomyndigheten pratar om åtgärder mot trångboddhet

Jag mejlade Folkhälsomyndighetens presstjänst och frågade vad Tegnell egentligen menade. De svarade att statsepidemiologens uttalande i Aktuellt blev alltför korthugget och behöver sättas i sitt sammanhang. De skriver att: ”Framförallt kom smittan från personer som besökt länder som Storbritannien, USA och Österrike. I Sverige bor det också betydligt fler personer med ursprung i andra länder än i våra grannländer. Det innebär att fler personer har fler internationella kontakter. Generellt är svenskarna också ett folk som reser mycket. Sammantaget innebär dessa faktorer att resandet till och från Sverige är mer omfattande än i grannländerna, vilket i sig innebär en ökad risk för att smittan ska kunna sprida sig i samhället.

Riskerna för att insjukna är också större bland personer som lever i en mer socioekonomiskt utsatt situation, med trångboddhet och en arbetssituation som gör det svårt att begränsa sina sociala kontakter. Här är personer med ursprung från andra länder generellt överrepresenterade.” Mot detta förespråkar Folkhälsomyndigheten information och åtgärder mot trångboddhet som ” kan bidra till mer jämlika förutsättningar för en god hälsa”.

Inga följdfrågor till Tegnell, Giesecke och Wold

Tegnell har själv senare sagt att uttalandet om invandrare som drivande kraft var ett ”olyckligt ordval” och hävdat att ”Det var inte så att jag menade att de driver smittspridningen”. Men var det bara en felsägning? Inte om man ska sätta det i ett sammanhang av liknande uttalanden från både Tegnell och andra tongivande personer. En annan hyllad (och välbetald) svensk expert är tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke. Den 17 april var han med i den brittiska internetsajten Unherd, programmet Lockdown TV. På frågan om varför så många äldreboende är drabbade i Sverige svarade han: ”Vi borde ha förbjudit besökare tidigare. Många av de som arbetar på vårdhem är från andra länder. De är flyktingar eller asylsökande. Deras svenska kanske inte är perfekt. De förstår kanske inte alltid den information som har spridits till befolkningen.” Han fick ingen följdfråga på det. ”Den stora skillnaden mellan oss och andra länder är att vi baserade vår strategi på evidens, vilket andra länder inte har gjort.” Han fick ingen följdfråga på det.

Förutom att journalister inte ställer makthavare till svars förvånar det mig att överdödligheten bland invandrare inte får den uppmärksamhet den borde få.

I tv-programmet ”Sverige möts: Direkt”, den 12 november sade Agnes Wold att invandrare var en viktig faktor på grund av att de ”är väldigt internationella till sin karaktär, för dom har ju sina släktingar och kompisar som bor i Bryssel och London.” Är det Europaparlamentarikerna hon syftar på? Wolds beskrivning stämmer åtminstone inte in på invandrarna i Södertälje, eller, vågar jag påstå, i Sverige. Det finns ett grundläggande problem i myndigheters, experters och mediers ovilja till att förstå situationen i invandrar- och socioekonomiskt utsatta områden. Denna ovilja gör att smittskyddsarbetet inte blir effektivt.

Den 18 juni släppte FHM en rapport om överdödligheten bland utlandsfödda. Vi var många som tjatat fram den. När den äntligen kom väntade jag och andra som arbetar med invandrargrupper oss stora rubriker och att medier skulle ställa makthavare till svars. Att man åtminstone skulle kräva svar på hur myndigheterna och regeringen skulle stoppa den horribla utvecklingen bland ”invandrare”. Det blev i stället ett ganska svalt mottagande. SVT och några få andra rapporterade om rapporten, det blev en nyhet. Men den tilläts dö bort. Tillsammans med alldeles för många covid-19 patienter.