Skär inte i barnen!

Men det är tvärtom: färska rapporter från Socialstyrelsen beskriver att 10 flickor födda i Sverige har könsstympats² och från Region Stockholm att 20 kvinnor som blivit könsstympade var födda i Sverige.³ I årsrapporten från Region Stockholms mödrahälsovård (2019) beskrevs 334 gravida kvinnor som blivit könsstympade, varav 20 var födda i Sverige.

Dessa stickprov borde leda till självrannsakan, åtgärdsförslag och en ny handlingsplan i ämnet (nu finns ingen) – och framför allt till handling för att skydda flickor i riskzonen.

Sverige tidigare ett föredöme

På 1980-talet var Sverige ett internationellt föredöme i denna fråga – första land i Europa med specifik lag mot kvinnlig könsstympning (1982). Tack vare ”Göteborgsprojektet” (där resurser satsades på förebyggande arbete inom berörda immigrantgrupper) kom långväga besökare till Sverige för att lära sig. Förutom en ny lag (2020) som kan stoppa utresa vid risk för könsstympning av flickor eller tvångsäktenskap lyser sedan dess bristen på aktiviteter med sin frånvaro.

Jämställdhetsmyndighetens rapport från fjolårets regeringsuppdrag väntas i slutet av januari 2021. I det förra regeringsuppdragets enkät, som utgick till omkring 900 yrkesverksamma som är centrala i det förebyggande arbetet,⁴ framkom oro för att stigmatisera en folkgrupp som motiv till att avstå från att anmäla kvinnlig könsstympning. Det framkom också att personal ibland upplever rädsla när de egentligen skulle vilja, men avstår, anmäla att flickor far illa på grund av misstänkt könsstympning. I Sverige är det inte anonymt att anmäla, tvärtom måste den som anmäler skriva ut sitt namn. Oro för konsekvenser av att anmäla utgör enligt yrkesverksamma ett hinder för det idealsamhälle där allt fungerar på det sätt som Johnsdotter och Wendel utmålar.

Slutsatsen är i stället att den rådande konfliktundvikande hållningen i frågan innebär att det brister i kraft att skydda flickorna i risk för könsstympning i Sverige. Därför är ett nytt perspektiv nödvändigt.

Rituell könsstympning av barn

Rituella, det vill säga inte medicinskt motiverade, könsingrepp på flickor och på pojkar sker regelmässigt i låg ålder, innan den enskilda individen har något eget inflytande på om ingreppen ska ske eller inte. Dessa sker i stället i regel på vårdnadshavarens initiativ.

Av Barnkonventionen som är svensk lag sedan 2020 framgår att stater som undertecknat konventionen ska vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa (Artikel 24:3). Principen om barnets bästa är central i konventionen:

”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa” (Artikel 3:1).

Kulturella sedvänjor som ingrepp i könsorganen har spårats till flera tusen år före vår tideräkning, det vill säga före de moderna religionernas uppkomst.

Omskärelse av pojkar tillåts i Sverige.⁵ Könsstympning av svenska flickor förekommer, och myndigheter ser genom fingrarna apropå uppenbara brister i uppföljningen av lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor.⁶

Urgammal tradition

Kulturella sedvänjor som ingrepp i könsorganen har spårats till flera tusen år före vår tideräkning, det vill säga före de moderna religionernas uppkomst. Den är dokumenterad hos mumifierade kvinnor och män i det forntida Egypten. Vissa gör en begreppsmässig distinktion mellan ’”omskärelse” och ”könsstympning”.⁷ Ordet ”stympning” förstås vanligen som lemlästning i samband med krigsskada, fysisk bestraffning eller avancerat fysiskt våld. Man kan definiera stympning generellt som ett borttagande av del av eller hel kroppsdel av annat skäl än sjukdom eller befarad sjukdom.⁸ I ett gemensamt dokument från flera FN-organ, bland annat FN:s Barnfond och Världshälsoorganisationen, skriver man:

”… alla ingrepp som rör borttagande delvis eller helt av de externa genitalierna eller annan åverkan på de kvinnliga könsdelarna av kulturella eller andra icke-medicinska skäl är att betrakta som könsstympning.”⁹

Med denna bakgrund kan man argumentera att definitionsmässigt borde också ingrepp på manliga genitalia av kulturella eller andra icke-medicinska betraktas som och benämnas som just könsstympning.

Rituell könsstympning av flickor

Globalt ser det dystert ut i denna fråga om man läser flera FN-organs rapporter. Över 200 miljoner nu levande flickor och kvinnor har blivit könsstympade enligt Unicef och drygt 3 miljoner flickor könsstympas årligen.¹⁰

Tyvärr finns det inga indikationer på någon positiv förändring trots många hedervärda kampanjer. Orsaker till att ökning kan förväntas är, enligt FN, befolkningsökning samt så kallad hederskultur, islamisering samt medikalisering; det sistnämnda betyder att fler föräldrar väljer att ta sina döttrar till sjukhus för ingreppet.¹¹ För övrigt skriver Socialstyrelsen att det i Sverige brister i kunskap om kopplingen mellan hederskultur och kvinnlig könsstympning.²

Kvinnlig könsstympning är mest förekommande i ett bälte tvärs över Afrika, men nya studier från Asien och Mellanöstern samt den kontinentöverskridande migrationen gör ämnet till en global fråga.^10,11,12 Tidigare socialantropologisk forskning har också rapporterat att könsstympning av flickor förekommer lokalt i Peru, Ecuador, Brasilien och Mexiko. I Asien förekommer fenomenet bland annat i Malaysia, Indonesien och Mellanöstern.

Tyvärr finns det inga indikationer på någon positiv förändring trots många hedervärda kampanjer.

Sedvänjan har vuxit fram i den del av Nordafrika där man sedan urminnes tider tillämpat endogami (giftermål inom den egna gruppen). Icke könsstympade kvinnor bringas att tro att de inte är rena och därmed likställda med prostituerade. Genom att acceptera stympningen erkänns flickorna som kvinnor och upptas i gemenskapen.¹³

Könsstympning av flickor avser vanligen tre typer av ingrepp i genitalia: bortskärande av klitoris förhud, borttagande av klitoris och infibulation (även kallad faraonisk omskärelse). Världshälsoorganisationen definierar ingreppen i klitoris eller förhuden som typ ett och infibulation som typ tre samt en mellan-form som typ två.⁹ Borttagande av klitoris förhud är det som närmast motsvarar manlig omskärelse och utgör den minst stympande formen. Detta ingrepp benämns sunna-omskärelse i flertalet muslimska länder. Innebörden av begreppet ”sunna” är ”tradition”. Man bör dock notera att ”sunna” i olika samhällen kan stå för olika typer av ingrepp.

Vid faraonisk omskärelse, typ tre, infibulation (från latin Fibula, spänne), det vill säga den mest omfattande könsstympningen, skärs förutom klitoris och de små blygdläpparna, delar av de yttre blygdläpparna bort. Resterna av yttre blygdläpparna sutureras eller sluts sedan, varvid ett minimalt hål upp till en knapp centimeters vidd lämnas kvar för urin och menstruationsblod. Vid ingreppet införs stundom en träpinne eller dylikt för att hindra sammanväxning. I vissa länder, till exempel i Sudan och i Somalia, är infibulation det ingrepp som både traditionellt har dominerat och fortfarande dominerar.^9,12

Oklart mörkertal

Könsstympning av svenska flickor förekommer (Socialstyrelsen 2020), men mörkertalet är okänt och det finns brister i uppföljningen av den svenska lagen mot kvinnlig könsstympning (Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor). Det är därför av vikt att uppmärksamma yrkesverksamma inom till exempel elevhälsan som arbetar nära flickor i riskzonen om vikten av att anmäla, informera och förebygga.

Kritik av hur frågan om kvinnlig könsstympning sköts i Sverige möter ofta motstånd, från allt från kulturrelativister till islamister. Den officiella siffran kring antal i riskzonen i Sverige har skrivits ner från 43 000 år 2012 till 38 000 flickor och kvinnor år 2015. Socialstyrelsen skriver att man vet att det är en underskattning och man har valt att utelämna bland annat Mellanöstern, vilket kan leda till att till exempel flickor med kurdiskt ursprung förbises i det förebyggande arbetet i Sverige.¹⁴

Kritik av hur frågan om kvinnlig könsstympning sköts i Sverige möter ofta motstånd, från allt från kulturrelativister till islamister.

I förhållande till våra grannländer kan dessa siffror låta anmärkningsvärt låga. Finland uppger 27 000 flickor och kvinnor och Norge 56 000 flickor och kvinnor¹⁵, trots att båda är länder med betydligt färre invånare och antal immigranter än Sverige. Detta kan förklaras med att våra grannländer i sina uppskattningar av antal i risk räknar med flickor och kvinnor från fler länder där det finns hög förekomst av kvinnlig könsstympning än Sverige, bland annat Mellanöstern. I båda länderna finns dessutom en mer nyanserad inställning: att kvinnlig könsstympning är en utmaning som behöver hanteras bland migrantgrupper.

Rituell könsstympning av pojkar

Såväl negativa som positiva hälsokonsekvenser av omskärelse av pojkar har konstaterats i omfattande litteraturöversikter av de kanadensiska och amerikanska barnläkarförbunden. Det kanadensiska barnläkarförbundet rekommenderar dock inte rutinmässig omskärelse av alla nyfödda pojkar. Det amerikanska skriver att de potentiella hälsomässiga fördelarna överväger de möjliga negativa konsekvenserna.^16,17

Riskerna med manlig könsstympning är som nämnts väldokumenterade. Svårartade komplikationer och även dödsfall har rapporterats.

Det jag vill kalla könsstympning av pojkar är framför allt en tradition som vilar på religiös grund. Den föreskriver traditionell stympning (utanför sjukvården) eller ”modern” könsstympning (inom sjukvården). Den traditionella formen dominerar fortfarande inom muslimsk och även inom judisk tro. Motsvarande föreställningar finns i stora delar av Afrika. Omskärelse (stympning) av pojkar är ett mycket utbrett fenomen i världen och betraktas som ”normalt” också i västorienterade länder som USA, Kanada och Australien. Socialstyrelsen uppskattar att 2 000–3 000 pojkar omskärs varje år i Sverige.¹⁸

Riskerna med manlig könsstympning är som nämnts väldokumenterade. Svårartade komplikationer och även dödsfall har rapporterats. Mot denna bakgrund har man i Sverige skärpt lagstiftningen gällande omskärelse av pojkar.¹⁹ Vid en ålder över två månader får detta endast ske av läkare, medan personer som har särskilt tillstånd av Socialstyrelsen får utföra ingreppet på pojkar under två månaders ålder. Krav på smärtlindring finns i båda fallen,²⁰ men man har förtydligat lagen med avseende på smärtlindringen.^21,22

Enligt Barnkonventionen ska alla barn ha samma rättigheter och lika värde, och det är viktigt att ingen åtskillnad görs av något slag, såsom kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung (Artikel 2; se även Prop. 2017/18:186, s.8). Genom att inte ha med pojkar i lagstiftningen mot könsstympning sätts de åt sidan i risktänkandet. Frågan idag är också om yrkesverksamma alltid anmäler när de uppfattar möjliga negativa hälsokonsekvenser på grund av rituell könsstympning av pojkar. Socialtjänstlagens (SoL) anmälningsplikt om ”barn far illa” är inte en möjlighet, den är en skyldighet.

Slutligen, rituell könsstympning kan ses som brott mot alla barns rättigheter. Därför bör alla icke-medicinskt motiverade, oåterkalleliga ingrepp utan rimlig möjlighet till samtycke förbjudas både för flickor och pojkar.

RÄTTELSE: I en tidigare version av texten stod följande: ”Negativa hälsokonsekvenser av könsstympning av pojkar har konstaterats i omfattande litteraturöversikter av de kanadensiska och amerikanska barnläkarförbunden. Deras slutsatser är att de eventuella fördelarna inte överväger riskerna och att det inte finns några medicinska grunder att omskära pojkar.”

Detta stycke är nu justerat, eftersom de referenser detta byggde på efter redaktionell granskning inte befunnits medge en så långtgående slutsats. Såväl det amerikanska som det kanadensiska barnläkarförbundet redogör för forskning som å ena sidan tyder på hälsofördelar men å andra sidan pekar på hälsorisker med omskärelse av pojkar. Det kanadensiska förbundet rekommenderar inte omskärelse av samtliga nyfödda pojkar medan det amerikanska skriver att de hälsomässiga fördelarna överväger. Vi har även tydliggjort att uttrycket könsstympning av pojkar är skribentens eget och inte ett vedertaget begrepp.