Till exempel hade vi fler mord, dråp och misshandel med dödlig utgång i Sverige i slutet av 1980-talet än vi har idag.
Jag förstår inte varför kunskapen – som många människor saknar – om att det inte är första gången i Sveriges historia som vi har allvarliga problem med våld, skulle betyda att man förminskar dagens problem. Till exempel hade vi fler mord, dråp och misshandel med dödlig utgång i Sverige i slutet av 1980-talet än vi har idag.2 Varför är liv som förloras i knivslagsmål mellan berusade män och genom kvinnomisshandel mindre viktiga än liv som förloras i samband med uppgörelser i kriminella kretsar?
Fredrik Kärrholms tes att allt flera människor skadats av våld i Sverige under de senaste åren motsägs av Socialstyrelsens statistik över våldsskador.3 Skadorna av skjutvåldet har visserligen ökat, men andra typer av allvarliga våldsskador har minskat. Mot den artikel som han bygger denna tes på och som han själv är medförfattare till, finns det allvarliga metodologiska invändningar.
Svagt samband mellan brott och straff
När det gäller brottsutvecklingen i USA visar diagrammet nedan att det inte finns något starkt samband mellan straff- och brottsutveckling. Den dramatiska ökningen av straff som genomförts i USA sedan 1970-talet och som gjort USA till landet med flest fångar per capita i världen, anses av kriminologer ha haft små effekter på brottsligheten – däremot har detta fått mycket allvarliga psykologiska, sociala, ekonomiska och politiska konsekvenser (se till exempel Travis med flera i deras rapport till USA:s kongress4). Bland annat har denna ökning främst drabbat den svarta minoriteten. Flera delstaters ekonomi har kraftigt försämrats på grund av ett stort antal fångar, av vilka många för länge sedan har passerat brottsaktiv ålder. Låt oss försöka förhindra en liknande utveckling i Sverige.
Som framgått av min artikel anser jag att en våldsam subkultur som har utvecklats i vissa förorter till svenska storstäder är en viktig orsak till dagens våld i kriminella kretsar. Man måste emellertid förstå varför denna subkultur har utvecklats just i dessa förorter och inte i andra.
Förklaringen är förstås arbetslöshet, trångboddhet, dåliga skolresultat, dålig integration, utanförskap och liknande.
Förklaringen är förstås arbetslöshet, trångboddhet, dåliga skolresultat, dålig integration, utanförskap och liknande. Detta är i sin tur relaterat till invånarnas låga socioekonomiska status och kopplat till social desorganisation och låg social kontroll. Jag har tidigare beskrivit hur dessa faktorer hänger ihop, bland annat i mina artiklar i Kvartal.6 Att förstå dessa mekanismer hör till kriminologins absoluta grunder.
Ett annat grundfel Kärrholm gör handlar om sammanblandning av förhållanden på individ och samhällsnivån. Det är alltså inte så att om förhållanden i en stadsdel, eller för den delen i ett land, förbättras så betyder det att denna förbättring automatiskt kommer alla till del. Det kan till och med vara så att den sortens förändringar ökar klyftor. Att använda generella förbättringar i utsatta områden som argument för att socioekonomiska faktorer saknar betydelse för brottsligheten är en missuppfattning som inte är ovanlig i debatten.
Bryr oss om brottsoffren
Att jag eller andra kriminologer inte bryr oss om brottsoffer är ett ofta upprepat men helt felaktigt påstående. Min ståndpunkt i denna fråga har jag bland annat formulerat i min senaste rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO, Sarnecki 2019).7 Där skriver jag bland annat att det viktigaste är att så få människor som möjligt blir brottsoffer, därför måste statens grundläggande kriminalpolitiska uppgift vara att förebygga brott. Om detta misslyckas, måste staten se till att skador orsakade av brott lindras så mycket som det bara är möjligt. Forskning visar emellertid att det långt ifrån alltid är hämnd (i form av hård straff mot förövaren) som är det bästa för brottsoffrens upprättelse. Detta framgår bland annat av den omfattande forskning som numera finns om reparativ rättvisa (se till exempel Sherman & Strang 2007).8
Frågan om på vilket sätt invandring påverkar brottsligheten i Sverige är inte tillräckligt undersökt, men detta kommer nu att studeras i ett stort forskningsprojekt…
Forskning om orsaker till att invandrare är överrepresenterade i den registrerade brottsligheten visar att det i huvudsak beror på de förhållanden under vilka de lever i Sverige, alltså kopplat bland annat till socioekonomiska faktorer och bostadssegregation (Hällsten, Szulkin, Sarnecki 2013).9 Frågan om på vilket sätt invandring påverkar brottsligheten i Sverige är inte tillräckligt undersökt, men detta kommer nu att studeras i ett stort forskningsprojekt (Forte 2020).10 Vi vet dock redan nu att något enkelt samband på samhällsnivå mellan ökad invandring och brottsutveckling inte existerar.
Kärrholm redovisar resultat av vår studie om våldsam extremism och organiserad brottslighet (Rostami m.fl. 2018) för att argumentera för att jag har fel om att den grova och våldsamma brottsligheten omfattar en liten del av befolkningen. Utöver att den siffra vi uppger i vår studie (cirka 15 000 individer) kan diskuteras, liksom att alla dessa individer inte hör till de kretsar där man skjuter på varandra, så kan man förstås ha olika uppfattning om 1,5 promille av befolkningen är många eller få. Även om man kan vara överens om att det är för många.
Hur stoppar vi nyrekryteringen?
Den allvarligaste bristen i Kärrholms artikel är att han inte levererar något svar på den absolut mest grundläggande frågan när det gäller bekämpning av våldet i kriminella kretsar, nämligen hur vi ska stoppa nyrekryteringen till de kriminella nätverken. Jag hoppas att han inte tror att vi kan göra det genom att öka straffen för de få som grips och förbjuda gangsterrap och becknarväskor. Jag försöker ge svar på denna fråga i min senaste artikel i Kvartal. Detta är emellertid bara en skiss och det behövs mycket mer än så. Det kommer att ta tid, bli dyrt och kräva en stor mobilisering av samhällets resurser. Det finns dock förutsättningar att lyckas även denna gång, så som vi har lyckats vid tidigare våldsvågor.
En forskare som inte ändrar uppfattning är inte forskare.
Avslutningsvis, några påpekanden till Kärrholm och andra som uppvisar ett så stort intresse för min person och frågan om jag har ändrat uppfattning:
- En forskare som inte ändrar uppfattning är inte forskare. Själva meningen med forskning är att söka efter nya insikter, vilket förstås leder till att man ändrar uppfattning. Jag anser dock fortfarande att det finns lite stöd i forskningen för att hårdare straff, annat än i undantagsfall, kan lösa svåra samhällsproblem.
- Vad jag egentligen anser i olika kriminologiska frågor framgår bättre av min vetenskapliga produktion än av lösryckta citat som hämtats från diverse massmedier och återges utan kontext. Det lättaste är att läsa mina läroböcker där det mesta är samlat (Sarnecki & Carlsson 2020 och Sarnecki 2015).11
- Det är mycket smickrande att framställas som huvudpersonen bakom den svenska kriminalpolitiken – som enligt min mening varit framgångsrik i många avseenden, dock långt ifrån i alla. Mitt inflytande över denna politik är i själva verket begränsad.
- I somras fyllde jag 73 år, har fortfarande en del forskarnyfikenhet och lust att undervisa. Frågan är dock hur mycket av min energi ska jag behöva lägga på att freda mig från konspirationsteorier om min makt över kriminalpolitiken och uppmaningar till självkritik.
Noter
- Nagin, D. S. (2013a). Deterrence: a review of the evidence by a criminologist for economists. Annual Review of Economies, 5(83): 106. Nagin, D. S. (2013b). Deterrence in the 21st century: A review of the evidence. Crime and Justice, 42: 199–263.
- Sarnecki, J. & Carlsson, Ch. (2020). ”Introduktion till kriminologi. Brottslighetens omfattning, karaktär och orsaker” Volym I, upplaga 4
- Socialstyrelsen (2019b): Dödsorsaksstatistiken. https://www.socialstyrelsen.se/publikationer2018/2018-10-17 (Hämtad 2020-10-15).
- Travis, J., Western, B. & Redburn S. (red.) (2014). The Growth of Incarceration in the United States: Exploring Causes and Consequences. Washington, DC: The National Academies Press.
- Tonry, M. (2012). Sentencing. Presentation to the Robina Institute Annual Conference. Crime and Justice in America, 1975–2025. Minneapolis: University of Minnesota Law School.
- https://kvartal.se/artiklar/kriminologi-for-nyborjare/, https://kvartal.se/artiklar/myten-om-fritidsgarden/
- Sarnecki, J. (2019). Stöta på patrull – en ESO-rapport om polisens problemorienterade arbete. ESO-rapport 2019:6. Stockholm: Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi.
- Reparativ rättvisa är en metod där konflikten mellan förövaren och offret löses utanför det formella rättssystemet med hjälp av en medlare. En sådan process är mera flexibel och ger bl.a. större möjligheter för offret att få upprättelse. Se t.ex. Sherman, L. W. & Strang, H. (2007). Restorative Justice: The Evidence. London: The Smith Institute.
- Hällsten, M., Szulkin, R. & Sarnecki, J. (2013): ”Crime as a Price of Inequality? The Gap in Registered Crime between Childhood Immigrants, Children of Immigrants and Children of Native Swedes”.
- ”Miljoner till forskning vid Högskolan i Gävle” https://www.hig.se/Ext/Sv/Nyheter-och-press/Press/2020-10-09-Miljoner-till-forskning-vid-Hogskolan-i-Gavle.html
- Sarnecki, J. & Carlsson, Ch. (2020). ”Introduktion till kriminologi. Brottslighetens omfattning, karaktär och orsaker” Volym I, upplaga 4. Studentlitteratur. Sarnecki, J. (2015) ”Introduktion till kriminologi. Straff och prevention”. Volym. II, Upplaga 3.
artikel från Kvartal
- Alla artiklar
- Alla poddar
- Kvartals app
- Reklamfritt
