I den förra artikeln av Mikael Sandström (publicerad 14/2 2020) beskrevs hur komplicerade statistiska mått på jämlikhet är. Här görs ett försök att beskriva jämlikheten i Sverige. Å ena sidan är Sverige ett av världens mest jämlika länder. Klassisk fattigdom förekommer knappast i den offentliga statistiken. Men samtidigt har inkomstspridningen ökat, med vissa mått mätt. Det finns också en betydande dold fattigdom i gruppen som befinner sig i Sverige utan att vara officiella invånare. Många debattörer pekar på en ökad polarisering. Mikael Sandström menar att det behövs en sansad diskussion som dels fokuserar på vilka former av ojämlikhet som kan få allvarliga konsekvenser, dels bedömer om föreslagna åtgärderna är ändamålsenliga.

Det går inte att entydigt säga om jämlikheten ökat eller minskat, vare sig i ett enskilt land eller i världen som helhet. Resultaten påverkas av vilka mått som används. Det gör att flera till synes motsägelsefulla förhållanden kan vara sanna samtidigt.

Jämlikhet – en krånglig historia

Jämlikhet och orättvisor står ofta i centrum av den hårdaste politiska polemiken, men är i själva verket mycket dåligt lämpade för en tillspetsad och förenklad diskussion. För att ge en nyanserad bild av verkligheten bör man granska olika inkomstspridnings- och fattigdomsmått. Om man gör en sådan analys finns det ett antal observationer som står sig, nästan oavsett val av metod:

  1. Sverige har jämnare inkomstfördelning än nästan alla andra länder i världen.
  2. En mycket liten andel av befolkningen lider av allvarlig materiell fattigdom. Andelen har de senaste åren legat kring en procent, vilket är lägst i EU.1 Om man dessutom inkluderar offentligt tillhandahållna tjänster såsom skola och vård halveras fattigdomen.2
  3. Sverige har genomlevt den stora recessionen utan att den lett till någon anmärkningsvärd ökning av ojämlikheten. Inkomstfördelningen är fortfarande jämnare än i nästan alla andra länder, och andelen av befolkningen i fattigdom är fortfarande extremt liten. Intressant är att andelen som led av allvarlig materiell fattigdom steg efter 1990-talskrisen men minskade under den senaste krisen, från 2008 och framåt.3

Bilden av ett Sverige med dramatiskt växande fattigdom och kraftigt växande klyftor är med andra ord en nidbild. Det betyder inte att vi kan låta bli att fundera över hur inkomstfördelningen utvecklas. Likaväl som ovanstående beskrivningar är riktiga, så är det också sant att Gini-koefficienten (som mäter inkomstspridning) har ökat trendmässigt sedan början på 1990-talet. Detsamma gäller andelen hushåll med låg ekonomisk standard enligt EU:s definition en disponibel inkomst som är mindre än 60 procent av medianinkomsten.4 Det är också sant att Gini-koefficienten ökat snabbare i de nordiska länderna än i de flesta andra OECD-länder, även om detta skett från en låg nivå till en något mindre låg nivå.5 Sverige verkar också ha fler miljardärer i förhållande till befolkningen än de flesta andra länder.6

Samhällsförändringar komplicerar bilden

En analys av orsakerna till förändringen av inkomstskillnaderna ger en komplex bild. Det tycks råda enighet om att skillnader i kapitalinkomster är en av anledningarna till ökade skillnader i levnadsstandard, men många andra samhällsförändringar komplicerar bilden. Invandring förefaller ha lett till att inkomstspridningen ökat, men det är oklart hur stor effekten är.7

Policyförändringar, främst sänkta ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkring och socialförsäkringssystemen, har ökat spridningen av disponibel inkomst i ett statiskt perspektiv. Eftersom arbetslöshet är en viktig faktor bakom inkomstspridning är det inte självklart att resultatet blir detsamma i ett dynamiskt perspektiv; sänkta ersättningsnivåer leder till ökad sysselsättning och lägre arbetslöshet. Sänkta skatter på kapitalinkomster har ökat inkomstspridningen, men även här kan ett dynamiskt perspektiv ge ett annat resultat om betydelsen av investeringar, tillväxt och entreprenörskap vägs in. Jobbskatteavdraget har däremot bidragit till minskad inkomstspridning genom att öka progressiviteten i den svenska inkomstbeskattningen, eftersom skatterna sänkts proportionellt mest för låg- och medelinkomsttagare.8

”Det kanske svåraste är att förstå hur den tekniska utvecklingen påverkar inkomstskillnader”

Det kanske svåraste är att försöka förstå hur den tekniska utvecklingen påverkar inkomstskillnader. Det gäller såväl i Sverige som globalt. Nationalekonomen och statistikern Simon Kuznet9 fann att teknisk utveckling i ett land initialt leder till ökade inkomstskillnader, men därefter till inkomstutjämning. Sambandet kunde alltså beskrivas som en upp och nedvänd u-kurva, kallad Kuznets-kurvan. Har det sambandet upphört, eller befinner vi oss på den uppåtsluttande delen av en ny Kuznets-kurva? Vi har inget svar på dessa frågor. En slutsats tycks dock vara att jobbpolarisering ägt rum sedan slutet av 1900-talet, genom att antalet arbetstillfällen inom höglöne- och låglöneyrken har ökat, medan antalet arbetstillfällen inom medelinkomstyrken har minskat. Denna utveckling har sannolikt ökat inkomstskillnaderna.10

Fokus på de allra fattigaste

En nyanserad debatt och en insikt om att det inte verkar finnas några enkla samband, som förklarar hur inkomstskillnader utvecklas, är avgörande för att vi ska kunna dra rätt policyslutsatser. Innan vi gör så behövs också en diskussion om vilka typer av inkomstskillnader eller fattigdom som är mest negativa och om ökade inkomstskillnader alltid är av ondo. Bör vi motsätta oss ökade inkomstskillnader, om de beror på att människor får behålla mer av frukten av sitt arbete? Bör vi noga följa minsta förändring av Gini-koefficienten? Ska vi i rawlsk anda endast acceptera ojämlik fördelning i den utsträckning den gynnar hela samhället, i synnerhet de fattigaste, eller ska vi, likt den amerikanske politikern Bernie Sanders och svenska LO, vara mest bekymrade om de allra rikaste blir rikare? Är det dåligt för Sverige att vi har många miljardärer?

”Vår tids mest beaktansvärda framgång är den kraftiga minskningen av både antalet och andelen människor som lever i extrem fattigdom”

Jag vill hävda att den värsta sortens ojämlikhet är att många människors mest grundläggande behov inte tillgodoses, att människor lever i hunger eller undernäring och i avsaknad av elementär hälsovård och utbildning. Vår tids mest beaktansvärda framgång är den kraftiga minskningen av både antalet och andelen människor som lever i extrem fattigdom. FN:s första millenniemål, att utrota extrem fattigdom och hunger, kan nås. Delmålet att halvera andelen fattiga mellan 1990 och 2015 nåddes redan 2010. Fortfarande lever dock 800 miljoner människor i extrem fattigdom. Agenda 2030:s främsta globala utvecklingsmål – att utrota extrem fattigdom till 2030 – är dock inom räckhåll. Det kommer att kräva en stor kraftsamling11 och kan komma i konflikt med andra mål, inte minst klimat och biodiversitetsmål, men vi är den första generation som har potential att skapa en värld utan svält.

I Sverige fanns klassisk fattigdom fortfarande på 1960-talet, även om den sista perioden av utbredd svält inträffade långt tidigare, nödåren 1867–1869. Gradvis har alla nåtts av den moderna tidens bekvämligheter, så till den grad att man i Statistiska Centralbyråns (SCB) levnadsvaneundersökningar har slutat fråga om människor har tillgång till sådant som bad eller dusch, WC, varmvatten, centralvärme, kylskåp och modern spis. Sista gången den frågan ställdes, år 2000, var andelen som saknade någon av dess bekvämligheter 0,6 procent. I praktiken kan man säga att klassisk fattigdom, med brist på livets nödtorft. är så gott som utrotad i Sverige. Den fattigdom som fortfarande finns är koncentrerad till personer med ingen eller svag förankring på arbetsmarknaden och domineras av utlandsfödda och ensamstående föräldrar.12

Svårlöst dilemma

Detta faktum leder till ett första policydilemma. Det naturliga sättet att motverka klassisk fattigdom är behovsprövade bidrag till arbetslösa och barnfamiljer. Denna typ av bidrag leder dock nästan alltid till ökade tröskel- eller marginaleffekter. En ESO-rapport13 visade nyligen att för stora grupper utrikes födda lönar det sig knappast alls att gå från bidrag till jobb, särskilt inte för barnfamiljer. För sammanboende med ett barn, som saknar egen försörjning, blir det ekonomiska utbytet av att börja arbeta mycket litet. Tröskeleffekten av att börja förvärvsarbeta är 97 procent. För motsvarande personer med fyra barn blir tröskeleffekten 100 procent. Dessa grupper får alltså mycket litet, eller inget alls, ekonomiskt utbyte av att börja arbeta.

”Det finns inget enkelt sätt att bekämpa den fattigdom som fortfarande finns kvar i Sverige”

En lösning på detta dilemma är att trappa av ersättningsnivåer långsammare mot inkomster, vilket dock leder till nya dilemman. Kombineras långsammare avtrappning med lägre ersättningsnivåer, så ökar utsattheten i de grupper som ändå inte lyckas uppnå egenförsörjning. Om ersättningsnivåerna inte sänks, blir det mycket kostsamt. För att begränsa dessa kostnader, och för att incitamenten ska bli träffsäkra, är det nödvändigt att avgränsa de grupper som får tillgång till de högre ersättningarna. Detta leder i sin tur dels till orättvisor mot andra grupper, dels till att nya incitamentsproblem kan uppstå. Det finns med andra ord inget enkelt sätt att bekämpa den fattigdom som fortfarande finns kvar i Sverige.

Fattigdom och extremt utanförskap

En ytterligare komplikation är att mycket tyder på att den fattigdom som inte syns i den offentliga statistiken har växt. Mood och Jonsson (2019) pekar på en ”blind fläck” som gör att vi missar grupper som inte tillhör den registrerade befolkningen i landet, ”hemlösa, avregistrerade, papperslösa samt tillfälliga besökare”.14 Diskrepansen mellan fattigdomen i den officiella statistiken och i gruppen oregistrerade kan förklara den helt annorlunda bild som ges av vissa ideella hjälporganisationer, som beskriver en starkt växande fattigdom.15

Vi vet inte hur stor gruppen ”oregistrerade” är. Det är nästan omöjligt att få en samlad bild. Snarare måste ett antal olika analyser och bedömningar läggas samman. Den statliga utredningen om vård för personer utan rätt att uppehålla sig i landet, så kallade papperslösa, utgick i sitt betänkande 2011 från att antalet tillståndslösa utlänningar som uppehåller sig i Sverige var 10 000–35 000. Den uppgiften baserades inte på någon egen analys av utredaren, utan på uppgifter från polisen och andra myndigheter samt journalister och forskare.16 Allt talar för att gruppen blivit avsevärt större efter den mycket kraftiga tillströmningen av asylsökande åren därefter.

I början av oktober 2015, när omkring 40 000 personer sökt asyl i Sverige under en månad, bedömde polisen att lika många hade anlänt till landet utan att söka asyl.17 Under hösten 2015 (augusti-december) sökte 125 000 personer asyl i Sverige, innan tillströmningen successivt avtog sedan strängare gränskontroller och andra restriktiva åtgärder införts, och EU hade förmått Turkiet att begränsa möjligheterna att den vägen komma till Europa.18 Hur många icke registrerade som anlände under samma period kan bara bygga på grova uppskattningar. Vi vet inte heller hur många som blivit kvar i landet.

En stor andel av de asylsökande som får avslag stannar av allt att döma i Sverige. Av de drygt 27 000 personer som under 2016 fick avslag, har 60 procent med säkerhet lämnat landet, medan övriga drygt 10 000 fortfarande kan befinna sig här.19 Sedan 2010 har drygt 140 000 personer fått avslag på sin ansökan om asyl i Sverige.20 Motsvarande andel av denna grupp blir cirka 85 000 personer.

”En rimlig gissning är att antalet oregistrerade personer i Sverige är i storleksordningen 100 000 personer”.

En av de fattigaste grupperna i Sverige är den grupp EU-medborgare som befinner sig i landet men som inte har möjlighet att få arbete utan istället försörjer sig på tiggeri eller liknande. I huvudsak kommer dessa från Rumänien och Bulgarien. En majoritet är romer. Den nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare bedömde att antalet 2015 var ungefär 5 000 personer.21 Antalet har inte minskat sedan dess.22

En rimlig, om än mycket osäker, gissning är att antalet oregistrerade personer som befinner sig i Sverige är i storleksordningen 100 000 personer, alltså någon eller några procent av landets hela befolkning. Av allt att döma lever huvuddelen av dessa i en mycket utsatt ekonomisk situation.

Till detta kommer en stor grupp utrikes födda som har uppehållstillstånd men som har mycket svårt att komma in på arbetsmarknaden. Av de 335 000 som var arbetslösa 2017, var 183 000, eller 55 procent, utrikes födda. Av dessa hade 95 000 varit arbetslösa i 27 veckor eller längre.23

Utsatta områden

Ett särskilt problem är så kallade utsatta områden, som enligt Polisens definition är områden med hög arbetslöshet, stor andel utlandsfödda, betydande trångboddhet och stor andel unga som lämnar grundskolan utan fullständiga betyg. Dessa områden kännetecknas av omfattande och svårbekämpad kriminalitet, som går långt ner i åldrarna, ibland till barn under 10 år. Blåljuspersonal kan inte alltid ge sig in i dessa områden på grund av stenkastning eller andra angrepp. De kriminella strukturerna bygger, enligt Polisen, på lojaliteter baserade på etnicitet och släktskap.24

”Konflikterna förvärras av motsättningar mellan olika etniska och religiösa grupper”

Ett för Sverige nytt fenomen är att konflikterna förvärras av motsättningar mellan olika etniska och religiösa grupper. I en rapport skriver polisen:

Närvaron av återvändare, sympatisörer till terrorgrupper som Islamiska Staten, IS och al Shabaab och representanter för salafistiskt inriktade moskéer bidrar till spänningar mellan dessa grupper och andra boende i utsatta områden. Sedan sommaren 2014, då IS utropade ett kalifat, har sekteriska motsättningar ökat, framför allt mellan sunniter, shiiter, levantinska kristna och nationalister av kurdiskt ursprung.25

Totalt 61 områden klassificerades 2017 som utsatta områden. I dessa områden bodde då ungefär 560 000 personer.26 23 områden bedömdes vara särskilt utsatta. Där bodde totalt omkring 270 000 personer.27 Polisen definierar ett särskilt utsatt område på följande vis:

Ett särskilt utsatt område kännetecknas av en social problematik och kriminell närvaro som lett till en utbredd obenägenhet att delta i rättsprocesser och svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses vara akut.28

Enligt Polisens senaste lägesbild, från 6 juni 2019, bedöms 60 områden vara utsatta områden, varav 22 är särskilt utsatta. På vissa punkter och i vissa områden ses en positiv utveckling, medan situationen förvärrats ytterligare i andra områden.29

Kanske är detta det svenska samhällets allra största ojämlikhetsproblem – grupper som utgör någon eller några procent av landets befolkning och som riskerar att permanent hamna i utanförskap. De har mycket svag koppling till den reguljära arbetsmarknaden. Många ägnar sig åt ren brottslighet. En mycket stor andel är nyanlända invandrare, huvudsakligen från länder som befinner sig på de två lägsta nivåerna i Human Development Index (HDI), enligt FN:s biståndsorgan UNDP. En betydande grupp befinner sig illegalt i Sverige. I praktiken skyddas många av dem inte av statens rättsvårdande institutioner.

”Etnifierad underklass”

Riskerna för att en ”etnifierad underklass” växer fram har framhållits av debattörer både till vänster30 och till höger.31 Inom den sociologiska forskningen har frågan diskuterats åtminstone sedan 1980-talet. Sociologen Ralf Dahrendorf, talade till exempel om risken för framväxten av ett etnifierat ”Lumpenproletariat”, liknande det som Karl Marx och Friedrich Engels beskrev under den tidiga industrialismens epok.32

”Vanliga verktyg för att utjämna välfärdsskillnader är dåligt lämpade att angripa denna form av extremt utanförskap”

De vanliga verktygen för att utjämna välfärdsskillnader är dåligt lämpade att angripa denna form av extremt utanförskap. Höjda barn- eller bostadsbidrag kan cementera utanförskapet, istället för att mildra det. Ökad progressivitet i skatteskalorna hjälper inte personer utan inkomst. Låglönesatsningar i kollektivavtal hjälper inte personer som står utanför den reguljära arbetsmarknaden. Tvärtom riskerar dessa åtgärder att höja trösklarna in på arbetsmarknaden för arbetskraft med bristande kvalifikationer.

En populär syndabock i den allmänna debatten är valfriheten på skolområdet som anses leda till att skolor i svaga områden utarmas. Bortsett från att argumentet starkt kan ifrågasättas – det är i så fall inte valfriheten i sig, utan utformningen av ersättningssystemen som är problemet – så riskerar avskaffad valfrihet att leda till att den grupp som försöker bryta sig ur utanförskapet, till exempel genom att sätta sina barn i skolor utanför det utsatta området, hindras i sin strävan utan att det självklart är till någon hjälp för andra.

Sedelbunt. Foto: Bo-Aje Mellin Bam / TT

Foto: Bo-Aje Mellin Bam / TT

Stor låglönesektor är oförenlig med generös välfärdsstat

Det svåraste dilemmat är att vissa insatser som ger bättre villkor för dessa grupper leder till att den utsatta gruppen växer. Att leva på en mycket låg materiell standard i Sverige kan ju vara att föredra framför det alternativ som står till buds i utvandringsländerna. Ju bättre villkoren är för dem som invandrar till Sverige, desto större blir invandringen. Ett antal studier tyder på att effekten av så kallade ”pull-faktorer” kan vara betydande. En tydlig illustration av detta fick vi under 2015, då invandringen från Syrien ökade kraftigt efter att Migrationsverket beslutat att ge permanenta uppehållstillstånd, i stället för tillfälliga.33 Mycket talar för att ekonomiska faktorer haft stor betydelse för invandringen till Sverige, inte minst att en stor andel av migrationen under senare år kommit från länder som befinner sig på de två lägsta HDI-nivåerna. Av de cirka två miljoner utlandsfödda invånarna i Sverige har drygt en halv miljon invandrat sedan 2010 från ett land i Asien eller Afrika.34

”Sveriges attraktionskraft för riktigt fattiga människor är en funktion av att andelen här som lider av materiell och ekonomisk nöd är den lägsta i EU”

En särskild diskussion rör tiggare och andra utsatta EES-medborgare. Sannolikt kommer varje åtgärd som förbättrar situationen för denna grupp i Sverige att öka Sveriges attraktivitet som mottagarland, eftersom standardskillnaderna mellan Sverige å ena sidan och exempelvis Rumänien är stora. I Rumänien har, enligt EU:s undersökning om levnadsförhållanden i medlemsstaterna (EU-SILC), 30,3 procent inte råd att köpa nya kläder och 19,2 procent har inte råd att äta näringsrik mat. I Sverige är motsvarande siffror under 2 procent.35

Sveriges attraktionskraft för riktigt fattiga människor är en funktion av att andelen här som lider av materiell och ekonomisk nöd är den lägsta i EU – det vill säga som inte har råd med hyra, uppvärmning, näringsriktig mat eller andra grundläggande behov. Andelen är 1,1 procent i Sverige, medan motsvarande siffror i Rumänien, Bulgarien och Grekland är 20-30 procent.36

Även frågan om att Sverige behöver få fler ”enkla jobb” med lägre löner kompliceras av ”pull-faktorer”. En låglönesektor som ger tillgång till de välfärdstjänster och bidrag som en i Sverige bosatt och arbetande har rätt till, kommer att attrahera både EU-medborgare och medborgare från andra länder. En dylik reform riskerar därför att bli en förlustaffär för Sverige eftersom de skatter som en person betalar in under sin livstid måste räcka till den skola, vård, föräldraförsäkring, offentliga pension med mera, som vederbörande tar del av under livet. En stor låglönesektor är helt enkelt oförenlig med en mycket generös välfärdsstat och en gemensam arbetsmarknad. En ytterligare konsekvens av lägre betalda enkla jobb är att lågproduktiva personer som redan bor i Sverige riskerar att hamna längre från arbetsmarknaden när de konkurrerar med människor med lägre löneanspråk.

”Framväxten av en ny, etnifierad underklass sker samtidigt som den traditionella medelklassen känner sig hotad”

Framväxten av en ny, etnifierad underklass sker samtidigt som den traditionella medelklassen känner sig hotad. Inte heller här fångas de viktigaste förändringarna av enkla fördelningsmått. Delvis ser vi en parallell till det Tage Erlander redan på 1950-talet beskrev som ”de stora förväntningarnas missnöje”,37 men också konsekvenserna av att antalet lågkvalificerade och högkvalificerade jobb växer, medan antalet jobb i mitten av lönefördelningen minskar. Repetitiva industrijobb och liknande jobb kan automatiseras och försvinner, medan högkvalificerade jobb, såsom ingenjör och läkare finns kvar. Detsamma tros gälla för många låglönejobb, som vaktmästare och städare, som inte kan automatiseras i större utsträckning.38

Teknisk utveckling stöper om produktionsmetoder så att färre men högproduktiva uppgifter blir kvar, och lågproduktiva arbeten flyttas till låglöneländer.39 Konsekvenserna kan bli dramatiska, både för människors levnadsvillkor och för det politiska systemet, särskilt i samspel med ideologiska strömningar där främlingsfientlig och nationalistisk romantik ställs mot identitetspolitisk och postmodern jakobinism. Marine Le Pens eurofobiska, nationalistiska och dirigistiska40 parti Nationell Samling – tidigare Nationella fronten – är urtypen för det förstnämnda. Den andra tendensen uppträder ofta inom etablerade politiska partier, vissa delar av hbtq-rörelser och i grupper som använder begrepp som ”rasifiering”. Den illustreras kanske allra tydligast i strävan att stänga ute personer som inte uppfyller stränga krav på ideologisk rättrogenhet så att de inte tillåts tala på universitet eller publicera sig i media. Frånvaron av gemensamma referensramar, viljan att misstänkliggöra motståndarens avsikter och tron att all kritik är grundad i illvilja, omöjliggör varje form av konstruktivt samtal med båda dessa grupper.41

Medelklassens undergång?

Många av de problem vi ser i dag, liksom den förändrade politiska värld vi lever i, beror på att stora delar av medelklassen känner sig hotad, både av en framväxande etnifierad underklass, av tekniska förändringar, av globalisering och av ifrågasättandet av traditionella värden. Vissa debattörer ser framför sig den västerländska medelklassens undergång, bland andra den franske geografen och författaren Christophe Guilly:

Vi står inför en tektonisk rörelse. Kontinentalförskjutningar är långsamma. Rörelsen är osynlig, men kontinentalplattorna upphör aldrig att röra sig under inflytande av den lagrade värmen i jordens inre; den utlöser oupphörligen nya jordbävningar, våldsamma utbrott och ibland, spränger nytt land våldsamt fram. Det vi bevittnar är inget mindre än framväxten av nya folkliga utmarkskontinenter som bildas av den gamla västerländska medelklassen.42

”Det är svårt att se att traditionella policyverktyg kan tygla denna typ av förändringar”

Även om man inte gör samma drastiska bedömning är det svårt att se att traditionella policyverktyg kan tygla denna typ av förändringar. Höjda marginalskatter, höjda kapitalskatter, utbyggd offentlig sektor och generösare transfereringssystem bygger på att en bastant medelklass både kan finansiera systemet och dra nytta av det. Det traditionella svaret på frågan om hur vi ska höja vår produktivitet – genom att bejaka strukturomvandling och säkerställa att arbetskraften ständigt blir bättre utbildad – räcker inte längre. Om det inte är inkomstskillnader i sig som är problemet, utan att människor känner att deras levnadssätt är hotat, då är den ekonomiska politiken inte rätt verktyg; värderingskonflikter löses inte genom fördelningspolitisk ingenjörskonst.

 

Sansat om fördelningspolitik och rättvisa

Vi befinner oss i ett tekniskt skifte som enligt många bedömare kommer att få lika omvälvande effekter som ångmaskinen och elektrifiering. Världens ekonomiska och demografiska tyngdpunkter rör sig snabbt från Europa och USA till Asien, och i viss mån Afrika. Samtidigt är världens ekonomier hårdare sammanlänkade än någonsin tidigare.

Vi påverkas mer direkt och omedelbart av förändringar i andra delar av världen, vilket inte minst den pågående migrationskrisen illustrerar. Denna kris gick in i en akut fas 2015, i efterdyningarna av ”den arabiska våren”, inbördeskriget i Syrien, men även demografiska förändringar i Afrika och Asien. Migrationsströmmarna har möjliggjorts och underlättats av ny informations- och kommunikationsteknologi, samt av att de grupper som befunnit sig i utsatta situationer har högre utbildning och bättre ekonomiska förutsättningar än vad som historiskt varit fallet.

För att komma till rätt politiska slutsatser krävs en omsorgsfull analys, särskilt när det rör ett så komplext fenomen som rättvisa. Det behövs en grundlig genomgång av hur fattigdomen ser ut i dagens Sverige, särskilt för de grupper som inte finns i den officiella statistiken:

  • Förändringar i inkomstfördelning måste delas upp i sina beståndsdelar: I vilka delar av inkomstskalan har förändringar skett? Är det löpande inkomster eller förmögenheter som förändrats? Hur ser livsinkomsterna ut? Har den sociala rörligheten ökat eller minskat?
  • Orsaker måste analyseras: Vad beror på policyförändringar? Vad beror på invandring? Vad beror på förändringar i omvärlden?
  • Och kanske allra mest grundläggande: Är det ekonomisk rättvisa som är grundproblemet, eller är det något annat? Först därefter kan en seriös diskussion vidta om vilka inkomstskillnader som är problematiska och vilka policyåtgärder som kan användas för att möta problemen.

På få områden är det så lätt och tacksamt att formulera enkla slagord och kraftfulla rubriker; växande orättvisor talar direkt till våra mest grundläggande instinkter. Samtidigt är få områden sämre lämpade för förenklingar. Inga mått på inkomstfördelning är okomplicerade. Orsakssambanden är invecklade. Policyöverväganden är komplicerade och innebär svåra avvägningar. Det är ovanligt med självklara slutsatser. Däremot är det självklart att en förenklad diskussion, utifrån endimensionella inkomstspridningsmått, fördunklar mer än den upplyser.

Noter

[1] SCB (2018). Sverige har lägst andel i materiell fattigdom i Europa. Statistiknyhet från SCB 2018-10-16 9.30. https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/levnadsforhallanden/levnadsforhallanden/undersokningarna-av-levnadsforhallanden-ulf-silc/pong/statistiknyhet/undersokningarna-av-levnadsforhallanden-ulfsilc7/.

2 Se till exempel diskussionen i Aaberge, Rolf, Audun Langørgen och Petter Y. Lindgren (2018). ”Accounting for public in-kind transfers in comparison of income inequality between the Nordic countries.” i Aaberge, Rolf, et al. (2018) Increasing income inequality in the Nordics. Nordic Economic Policy Reveiw. Köpenhamn: Nordic Council of Ministers.

3 Mood, Carina och Jan O. Jonsson (2019). Välfärden. Den nya fattigdomen. i Björkman, Jenny och Patrik Hadenius (2019) Det nya Sverige – Riksbankens Jubileumsfonds årsbok 2019. Göteborg och Stockholm: Makadam Förlag.

4 För en beskrivning av ginikoefficientens utveckling, se till exempel, SCB (2019). Gini-koefficienten 1975–2017. Uppdaterad 31 januari 2019. https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/hushallens-ekonomi/inkomster-och-inkomstfordelning/inkomster-och-skatter/pong/tabell-och-diagram/inkomster–ekonomisk-standard-riket/gini-koefficient/. För en beskrivning av utveckling av andelen med låg ekonomisk standard, se till exempel, SCB (2019). Andel med låg ekonomisk standard 1975–2017. Uppdaterad 31 januari 2019. https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/hushallens-ekonomi/inkomster-och-inkomstfordelning/inkomster-och-skatter/pong/tabell-och-diagram/inkomster–ekonomisk-standard-riket/andel-med-lag-ekonomisk-standard/. Se även OECD (2019). OECD Economic Surveys: Sweden 2019. Paris: OECD Publishing.

5 Pareliussen, Jon Kristian, Mikkel Hermansen, Christophe André och Orsetta Causa (2018). ”Income inequality in the Nordics from an OECD perspective.” i Aaberge, Rolf, et al. (2018) Increasing income inequality in the Nordics. Nordic Economic Policy Reveiw. Köpenhamn: Nordic Council of Ministers.

6 Economist (2019). In Sweden, billionaires are surprisingly popular. https://www.economist.com/briefing/2019/11/28/in-sweden-billionaires-are-surprisingly-popular Läst: 19 januari 2020. Se även Bastani, Spencer och Daniel Waldenström (2018) “How should capital be taxed? Theory and evidence from Sweden”, CEPR and IZA DP. http://www.uueconomics.se/danielw/Research_files/BastaniWaldenstrom_Capitaltaxation.pdf .

7 Se till exempel diskussionen i Pareliussen, Jon Kristian och Per Olof Robling (2018). ”Demographic change and inequality trends in the Nordic countries.” i Aaberge, Rolf, et al. (2018) Increasing income inequality in the Nordics. Nordic Economic Policy Reveiw. Köpenhamn: Nordic Council of Ministers. Se även Frycklund, Jonas (2018). SCB:s statistik om inkomstskillnader. Stockholm: Svenskt Näringsliv, 12 februari. https://www.svensktnaringsliv.se/Bilder_och_dokument/scb-inkomstskillnader-forklaringsfaktor-fodelselandpdf_696471.html/BINARY/SCB%20inkomstskillnader%20fo%CC%88rklaringsfaktor%20fo%CC%88delseland.pdf.

8 Pareliussen, Hermansen, André och Causa (2018).

 

9 Kuznets, Simon (1955). ”Economic growth and income inequality.” American Economic Review. 45(1):1-28.

10 Goos, Maarten, Alan Manning, and Anna Salomons (2009). “Job Polarization in Europe.” American Economic Review, 99 (2): 58-63. Se även Daron Acemoglu, Daron och David Autor (2011). ”Skills, Tasks and Technologies: Implications for Employment and Earnings”, i Ashenfelter, Orley och David Card (red.), Handbook of Labor Economics, vol. 4B. Amsterdam: Elsevier Science B.V. Tillgänglig: https://economics.mit.edu/files/7006, samt Adermon, Adrian och Magnus Gustavsson (2015). Teknisk utveckling och jobbpolarisering. SNS Analys nr 28, Stockholm: SNS, mars. Se dock även Economist (2019). ”Across the rich world, an extraordinary jobs boom is under way”. 23 maj, för en diskussion och problematisering kring ”jobbpolarisering”.

11 UN, Goal 1: Eradicate extreme poverty & hunger. https://www.un.org/millenniumgoals/poverty.shtml Läst: 20 maj 2019, UN, Ending poverty, https://www.un.org/en/sections/issues-depth/poverty/, samt UN, Goal 1: End poverty in all its forms everywhere, https://www.un.org/sustainabledevelopment/poverty/.

12 Mood och Jonsson (2019).

13 Löfbom, Eva (2018). Lönar sig arbete 2.0? En ESO-rapport med fokus på nyanlända. Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, 2018:2. Stockholm: Finansdepartementet.

14 Mood och Jonsson (2019), s. 48.

15 Se till exempel Sveriges stadsmissioner (2018). Fattigdomsrapport 2018 – Välfärdssamhället krackelerar.

16 Statens offentliga utredningar (2011). Vård efter behov och på lika villkor – en mänsklig rättighet. Betänkande av Utredningen om vård för papperlösa m.fl. SOU 2011:48.

17 Björklund, Anders (2015). ”Många flyktingar försvinner utan att söka asyl.” SVT Nyheter, 10 oktober. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/manga-flyktingar-forsvinner-utan-att-soka-asyl.

18 Migrationsverkets månadsstatistik om inkomna ansökningar om asyl, 2015.

19 Örstadius, Kristoffer (2018). ”Fakta i frågan: Hur många asylsökande som fått avslag stannar ändå i landet?” Dagens Nyheter, 9 juli. https://www.dn.se/nyheter/sverige/fakta-i-fragan-hur-manga-asylsokande-som-fatt-avslag-stannar-anda-i-landet/.

20 Källa: Migrationsverket.

21 Statens offentliga utredningar (2016). Framtid sökes. Slutredovisning från den nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare. SOU 2016:6.

22 Ling-Vannerus, Claes (2018). Uppdrag om nationell samordning avseende utsatta EU/ESS-medborgare som saknar uppehållsrätt i Sverige – lägesbild 2018. Regeringsuppdrag angående utsatta EU-medborgare samt uppdrag enligt länsstyrelsernas regleringsbrev. Stockholm: Länsstyrelsen i Stockholm.

23 Källa: SCB, AKU. Arbetslöshet i åldersgruppen 16-64 år.

24 Polisen (2017). Utsatta områden – Social ordning, kriminell struktur och utmaningar för polisen. Stockholm: Polisen, Nationella operativa avdelningen, Underrättelseenheten.

25 Polisen (2017), s. 13.

26 Källa: SCB, Registret över totalbefolkningen 2017-12-31.

27 Källa: SCB, Registret över totalbefolkningen 2017-12-31.

28 Polisen (2017), s. 10.

29 Polisen (2019). Kriminell påverkan i lokalsamhället – En lägesbild för utvecklingen i utsatta områden. Stockholm: Polisen, Nationella operativa avdelningen, Underrättelseenheten, 3 juni.

30 Se till exempel Nåsander, Niklas (2003). ”Rasismens starka fästen.” eller Karlström, Ulf (2003). ”Enad eller etnifierad arbetarklass.” båda artiklarna återfinns i Clarté på nätet, 4/02, 8 januari 2003, som har temat ”Arbetarklassens etnifiering”. https://www.clarte.nu/clarte-pa-naetet/42-402-arbetarklassens-etnifiering.

31 Se till exempel Dousa, Benjamin (2019). ”Etnifierad underklass riskerar att bli permanent i Sverige.” Dagens Nyheter. 15 april. https://www.dn.se/debatt/etnifierad-underklass-riskerar-att-bli-permanent-i-sverige/.

32 Se till exempel Dahrendorf, Ralf (1985). Law and order. London: Stevens. Se även Ålund, Aleksandra (2007). ”Migration och socialt medborgarskap”, Nordisk sosialt arbeid, 7(4), 280-294. för en diskussion och en översikt av litteraturen.

33 Se Andersson, Henrik och Kristoffer Jutvik (2019). ”Påverkar nationell migrationspolitik flyktingflöden?” Ekonomisk debatt. No 3, s. 5-17; Brekke, Jan-Paul, Marianne Røed, Pål Schøne (2017). ”Reduction or deflection? The effect of asylum policy on interconnected asylum flows”, Migration Studies, Volume 5, Issue 1, March, Pages 65–96; Keogh, Gerard (2013). ”Modelling Asylum Migration Pull-Force Factors in the EU-15.” The Economic and Social Review, [S.l.], v. 44, n. 3, Autumn, p. 371–399, september; Warin, Thierry och Pavel Svaton (2008). ”European Migration: Welfare Migration or Economic Migration?” Global Economy Journal. 8. 3-3. Se även Zimmerman, Klaus F. (1995). European migration: push and pull. Washington, D.C.: The World Bank.

34 Källa: SCB.

35 Mood och Jonsson (2019).

36 Mood och Jonsson (2019).

37 Se till exempel Harrison, Dick (2017). Jag har ingen vilja till makt. Biografi över Tage Erlander. Stockholm: Ordfront, för en diskussion. Tage Erlander använde uttrycket i remissdebatten 1956. Riksdagens (1956). Riksdagens protokoll, Första kammaren, No. 2. Stockholm: Riksdagen, 19-20 januari, s. 23. I andra sammanhang har även uttrycket ”de stigande förväntningarnas missnöje” används för att beskriva fenomenet.

38 Se till exempel Adermon, Adrian och Magnus Gustavsson (2015). Teknisk utveckling och jobbpolarisering. SNS analys nr 28, mars. Stockholm: SNS, eller Goos, Maarten, Alan Manning och Anna Salomons (2014). ”Explaining job polarization: routine-biased technological change and offshoring.” American Economic Review, 104 (8). pp. 2509-2526.

39 Goos, Manning och Salomons (2014).

40 Dirigisme är ett begrepp inom framför allt fransk politik, med betoning på statliga ingrepp i ekonomin. (Wikipedia 20.01.30).

 

41 En av de bästa beskrivningarna av denna tendens och dess konsekvenser ges av Cleese, John (2016). Political Correctness Can Lead to an Orwellian Nightmare. https://www.youtube.com/watch?v=QAK0KXEpF8U.

42 Guilluy, Christophe (2018). No society. La fin de la classe moyenne occidentale. Paris: Flamarion, s. 34, min översättning.