Så blev slöjan ett sätt att förtrycka kvinnor

År 2012 genomförde skådespelerskan Golshifteh Farahani, som dessförinnan hade levt som ”pojkflicka” för att kunna vistas ute, cykla och så vidare, en nakenprotest mot hijabtvånget i Iran. Hon har levt i Frankrike sedan dess. Vida Moahed, en kvinna som svepte sin hijab runt en pinne och viftade med den på Revolutionsgatan i Teheran 2017, väckte nytt liv i iranska kvinnors slöjprotester och tog hijabmotståndet till en ny nivå.

Eldade upp sina hijaber

Motståndet mot hijabtvånget nådde sin kulmen när Jina Amini dödades, och då kvinnornas rädsla för sedlighetspolisen gick upp i rök. Öga mot öga med beväpnade poliser och med risk för sina liv tog de av sig sina hijaber och tände eld på dem. Kvinnorna i Iran har modernismens fana i sina händer och är den teokratiska regimens främsta motsats.

Hur kan denna protestvåg som spänner över kön, klass och etnicitet förstås? En del av svaren står att finna i dragkampen mellan reaktionära krafter och progressiva strömningar. Denna dragkamp måste förstås i ljuset av att Iran har islamiserats med våld. Jämfört med i arabländerna i Mellanöstern har många iranier haft en kritisk, för att inte säga fientlig, inställning till islam. I modern tid kan denna dragkamp spåras tillbaka till den konstitutionella revolutionen som pågick åren 1905–1911. Modernisterna var influerade av väst, främst Frankrike, och ville låta Iran genomgå en moderniseringsprocess i västerländsk tappning. De ville att shaher och sheikher skulle kliva åt sidan och lämna politiken åt folkvalda.

Jämfört med i arabländerna i Mellanöstern har många iranier haft en kritisk, för att inte säga fientlig, inställning till islam.

Över 40 år av totalitärt religiöst styre har också fått iranierna att utveckla en mycket negativ inställning till religion och religiöst styre samt en mer positiv inställning till sekularism. Den processen tog 400 år i väst. Denna trend framgår av en global undersökning utförd av forskaren Bi Puranen.¹ Studien visar att en högre andel iranier (44 procent) än svenskar (35 procent) anser att religion inte alls är viktig i deras liv. Samma mönster framkommer när det gäller synen på ateism. Hela 31 procent av iranierna ser sig som ateister jämfört med 17 procent av svenskarna.

Kvinnor som mullornas måltavla

Dragkampen mellan de antagonistiska krafterna på den politiska scenen i Iran tog sig också tydliga uttryck under den iranska revolutionen 1979 under det kalla kriget. Många ville störta shahen, härskaren, i hopp om större politisk frihet och bättre ekonomiska villkor. Shahen ansågs gå USA:s ärenden. Detta gjorde att även de krafter som inte ville ha mullor vid makten blev bländade av Khomeinis antiimperialistiska retorik. Detta trots att en central punkt i Khomeinis kritik mot shahen och väst var det han kallade för dekadens. Enligt honom förkroppsligades detta i kvinnors ”frigjorda leverne” – det vill säga kvinnor som visade hud, hår, dansade, sjöng, drack och arbetade på könsblandade arbetsplatser.

Den antiimperialistiska andan var då så stark att oron över kvinnors fri- och rättigheter, inklusive val av klädsel vid mullornas eventuella maktövertagande, nonchalerades av såväl inflytelserika prosovjetiska vänsterorganisationer som Todeh och Fadaian som av liberalerna. Den prosovjetiska vänstern trodde naivt att hijabfrågan skulle lösa sig efter shahens fall. Liberala aktörer som Bani-Sadr, Bazargan, Qotbzadeh, som fick posterna som president, premiärminister respektive utrikesminister i Khomeinis interimistiska regering, gav sitt direkta och indirekta stöd till Khomeinis linje i kvinno- och familjepolitiska frågor. Från att ha varit svepande och undvikande före revolutionen, övergick han till en tydligt shariabaserad politik i takt med att ayatollan säkrade sitt grepp om makten.

Omvärlden var tämligen avvaktande inför kvinnornas situation i mullornas Iran. Den iranska revolutionen sammanföll i tid med Sovjets ockupation av Irans grannland Afghanistan. I Väst var man då mån om att skapa ett grönt bälte i Mellanöstern för att hejda Sovjets frammarsch. I en sådan politisk atmosfär var mullorna i Iran och mujahedin i Afghanistan att föredra framför prosovjetiska partier. Khomeinis maktövertagande väckte dock oro bland dåtidens feminister som bland annat Kate Millett och Simone de Beauvoir samt en rad kvinnor från Nordafrika. I solidaritet med kvinnorna i Iran bildades Internationella kommittén för kvinnors rättigheter.

Hela 31 procent av iranierna ser sig som ateister jämfört med 17 procent av svenskarna.

Denna kommitté skickade flera representanter till Teheran för att stödja och delta i manifestationen den 8 mars 1979 som arrangerades i protest mot de angrepp mot kvinnors fri- och rättigheter som Khomeinis anhängare stod bakom. Kate Millett var en av dem som gick i täten i demonstrationståget den 8 mars 1979 i Teheran. Hon greps och utvisades till Paris med motiveringen att hon var en vit västerländsk kvinna som inte hade något att göra i Iran. Hon gjorde också en film om kvinnors mobilisering mot Khomeinis kvinnofientliga linje. Vad var det då som hände i Iran strax före och direkt efter revolutionen?

Khomeinis linje i före revolutionen

Khomeini och hans anhängare angrep shahen bland annat genom att moralisera kring hovkvinnornas ”västerländska och dekadenta leverne” och genom att påstå att shahen ville förändra Iran genom att sprida islamstridiga normer och praktiker bland landets kvinnor. Ayatollan gav ytterst vaga och svepande svar när journalister och kvinnorättsaktivister reagerade på hans och hans meningsfränders uttalanden om kvinnor. Varför? För att kvinnor hade en aktiv roll i protesterna mot shahen.

Khomeini hade ett instrumentellt förhållningssätt till kvinnor. Han behövde deras iögonfallande numerär i gatuprotesterna för att slå två flugor i en smäll, dels för att med största möjliga styrka störta shahen och dels för att förmedla en bild till omvärlden att han inte var emot kvinnors politiska och sociala engagemang. Han var dock inte tillfreds med att kvinnor deltog i protesterna utan hijab i könsblandade demonstrationståg och samlingslokaler. Tiden var dock inte mogen för öppen konfrontation. Hans män började dock tillgripa indirekta metoder för att genomdriva en successiv könssegration.

Khomeinis män började försöka smyga in könsapartheid i det iranska samhället. Ett sätt var att hetsa upp religiösa känslor mot barhuvade kvinnor genom att publicera privatbilder på kungafamiljens kvinnliga medlemmar. Detta gjorde att en del kvinnor gömde undan eller förstörde sina fotoalbum innehållande foton på strandliv, bikini och andra bilder där deras hår och hud syntes. Detta av rädsla för att bli föremål för en husrannsakan från den ännu informella moralpolisens sida.

Ett annat sätt var att hindra barhuvade kvinnor från demonstrationer och neka dem tillträde till sina arbetsplatser genom att anklaga dem för samröre med Savak, som var shahens säkerhetstjänst, eller samröre med främmande makter som Israel, USA och Storbritannien.

Mot könsapartheid

Ett annat sätt var att svartmåla, angripa och upplösa de få organisationer som jobbade med kvinnofrågor, till exempel Iranska kvinnors organisation som var knuten till shahens syster. Denna organisation drev, genom sina filialer i landet, frågor om barn och kvinnor, familjerätt, kvinnors reproduktiva hälsa samt försåg kvinnor med preventivmedel med mera. Organisationens kontor attackerades av några döttrar till ayatollor och andra religiösa kvinnor. De satte dess högkvarter i brand.

Vid entréer till samlingslokaler för barhuvade kvinnor stod nu propert klädda och trevliga män som delade ut tjusigt förpackade svarta slöjor till de obeslöjade kvinnorna. Ännu kallade de inte sig för moralpoliser. Ännu hade de inte med sig piska och batong. Det vore att ta stora risker. Ännu var inte regimen beredd att konfrontera barhuvade kvinnor på öppen gata, men de portades från myndigheter och större butiker samtidigt som de kunde röra sig fritt på gator och torg. Den välkända advokaten Mehrangiz Kar berättar i sina skriftliga vittnesmål om att hon köpte en sjal utanför en butik för att kunna få gå in. Samma dag fick hon höra av sin make som tjänstgjorde vid stadshuset att några agenter hade besökt stadshuset och böjt sig ner för att granska de kvinnliga anställdas ben och strumpor i jakt efter bar hud.

En annan indirekt metod var att män med liknande utstyrsel och uppförande som de vid mosképortarna delade upp könsblandade protesttåget i kvinnliga respektive manliga delar.

Den iranska revolutionen 1979 hade ännu inte segrat. Men försöken till könssegregering och det ökade våldet mot obeslöjade kvinnor i form av stenkastning, knivangrepp och syraattacker gjorde att många hyste stark oro över kvinnors villkor efter revolutionen.

Khomeinis konfrontation med kvinnor

Före revolutionen gav Khomeini som sagt vaga svar på frågor om hijab i ett postrevolutionärt Iran. Till en början menade Khomeini att den muslimska kvinnan själv har valt att beslöja sig, och att kvinnor själva får bestämma i slöjfrågan i framtiden. Det han ville förbjuda var ”slampiga kläder”. I takt med att ayatollorna blev övertygade om att de kunde ta över makten vågade de också konfrontera kvinnor mer öppet.

Khomeinis fatwaliknande uttalanden orsakade ökad oro bland obeslöjade kvinnor. De försökte mobilisera för att dels slå vakt om de rättigheter som kvinnor hade fått under shahens tid, dels för att inte låta Khomeini förpassa dem till den privata sfären som mödrar och makor. De saknade emellertid självständiga kvinnoorganisationer och brett stöd från män. I de demonstrationer som hölls för kvinnors rättigheter deltog mest kvinnor.

Allt som kunde påminna om kvinnans kropp och sexualitet måste täckas och förnekas i ayatollornas Iran.

Obeslöjade kvinnor kunde nu utsättas för trakasserier och angrepp på grund av två anklagelser. Den första var att de ansågs gå imperialistiska makters ärenden, den andra var att de ville upprätthålla en ”västerländsk dekadens” som ur mullornas perspektiv präglade shahens tid.

Samhället började sakta men säkert att byta skepnad. Ayatollorna hade ett detaljerat program för könssegregering av samhället, som en del av sin shariabaserade könsapartheid. Regimens försök till osynliggörande av kvinnor stannade dock inte enbart vid levande kvinnor. Till att börja med beslöjades även dockorna i skyltfönstren för att sedan tvinga butiksägarna att täcka dockornas kurvor med säckiga plagg. Detta resulterade i att butikerna till slut högg huvudet av dockorna för att få lugn och ro, då deras röda läppar och noppade ögonbryn kunde orsaka ett besök från moralpolisen. Budskapet var tydligt – allt som kunde påminna om kvinnans kropp och sexualitet måste täckas och förnekas i ayatollornas Iran.

Kampen mot kvinnorna

Slutet för striden mot shahen blev alltså en fullskalig kamp mot kvinnor och kvinnlighet. Kvinnliga artister bannlystes från radio och tv. Kvinnliga soloartister förbjöds att sjunga.

Kulmen i ayatollornas kamp mot kvinnor nåddes den dag då Khomeini lät en omröstning ske i landet. Väljarna fick rösta ja eller nej till den islamiska republiken. Det rapporterades att kvinnors deltagande i folkomröstningen hade varit över förväntan. Det publicerades bilder av kvinnor utan slöja som röstade. Det intressanta var att Khomeini vände sig mot kvinnors rösträtt som shahen genomdrev 1963. Ayatollan ville nu använda obeslöjade kvinnors deltagande i omröstningen som redskap för att ge regimen legitimitet. Nu när regimen hade säkrat sitt grepp om makten ändrade angreppen mot kvinnor och deras fri- och rättigheter karaktär från indirekta till direkta metoder. Trots det hade rädslan inte paralyserat de obeslöjade kvinnorna. De förvärvsarbetande kvinnorna ville försvara sin position och sin värdighet. De riktade skarp kritik mot könsseparerade köer till röstningslokalerna.

Stränderna könssegregerades. Kvinnor förbjöds att cykla.

Kvinnor bannlystes nu från idrottsarenor. De få som fick utöva idrott fick underkasta sig att bära hijab. Gym och simbassänger för kvinnor stängdes, även när det var mycket varmt väder. Stränderna könssegregerades. Kvinnor förbjöds att cykla. Vissa yrken, till exempel domare, ansågs nu vara olämpliga för kvinnor som beskrevs som alltför känslostyrda. Andra yrkeskategorier som undersköterskor och sjuksköterskor tvingades överge sina uniformer och klä sig anständigt i heltäckande hijab.

Inom det rättsliga området avskaffades lagen om stöd till familjer som infördes under shahens tid och gav kvinnor vissa rättigheter gällande äktenskap och skilsmässa. Detta provocerade fram en stor demonstration där kvinnor krävde att lagen skulle kvarstå. Demonstrationen blåstes av då kvinnorna utsattes för hot och grova svordomar från Khomeinis män. Liberala aktörer som Bazargan och Bani-Sadr hade då bildat Khomeinis första regering. Dessa var inblandade i införandet av den nya kvinnofientliga ordningen. De prosovjetiska vänsterorganisationerna ansåg att segern över shahen och kampen mot imperialismen skulle prioriteras framför kvinnofrågan.

De iranska kvinnorna stod alltså mycket ensamma de ödesdigra dagar som kom att avgöra situationen för miljontals iranier på ett mycket negativt sätt.

Förtrycket ökar

På de flesta arbetsplatser installerades civilklädda poliser som regimens förlängda arm. I vissa fall hade de kommit över bevis mot kvinnliga anställda, till exempel fotografier utan slöja, för att få dem att underkasta sig och bära hijab eller få dem avskedade. De som vägrade underkasta sig Khomeinis hijabtvång fick gå. Kampen mot regimens kvinnofientliga agenda var dock långt ifrån över.

Gisslandramat den 4 november 1979 till följd av stormandet av den amerikanska ambassaden överskuggade dock rapporteringen om obeslöjade kvinnors kamp. Regimen stod inför ett svårt dilemma. Den kunde inte avskeda alla förvärvsarbetande kvinnor samtidigt som den inte heller hade lyckats underkuva alla genom hot, manipulation och våld.

Utrymmet för kvinnor kom att bli mer och mer kringskuret. Representanter för dagligvaruhandeln i staden Shiraz förkunnade genom ett pressmeddelande att obeslöjade kvinnor inte var välkomna som kunder. Bostadsministern satte deadline för betjäning av obeslöjade kvinnliga kunder. Även armén portade obeslöjade kvinnliga anställda. Detta samtidigt som regimtrogna kvinnor med slöja demonstrerade med plakat med paroller som ”hijab är den enda bastionen som USA inte kunnat besegra!” Regimtrogna kvinnor demonstrerade även mot underklädesbutiker och krävde att revolutionära åklagarmyndigheten skulle straffa försäljare av kvinnliga underkläder. Frisörsalonger för damer blev också måltavlor för moralpolisen och många stängdes.

I juli 1980 demonstrerade kvinnor mot hijabtvånget utanför statsministerns högkvarter. Det var för det mesta förvärvsarbetande kvinnor som deltog i manifestationen. Media, som nu var under regimens kontroll, kallade kvinnorna för dansöser, strippor, horor eller lakejer till USA och den störtade shahen.

Påbuden om kvinnliga anställdas klädsel avlöste varandra. Innehållet var dock identiskt. De skulle komma till arbetet med en tjock och mörk huvudduk som skulle täcka hela håret och hela halsen, i säckig och långärmad skjorta samt tjocka, långa strumpor. Dessa påbud var undertecknade av åklagarmyndigheten och militärdomstolen.

Motståndet mot hijabtvånget

Det tog minst två år innan regimen hade kväst slöjmotståndet. Efterhand övergick motståndet i individuella överskridanden av reglerna om hijabtvång. Det kunde handla om enskilda kvinnor som bar hijaben på fel sätt, att den hade fel tjocklek, fel nyans, fel längd, fel struktur, fel mönster eller liknande. Det utlöste i regel handgemäng med moralpolisen.

Många kvinnor trakasserades på gator och torg, fick sitt synliga hår bortklippt, arresterades, förhördes, torterades, mördades eller tvingades raka av sig håret och leka pojkflickor för att få cykla, komma in på idrottsarenor och röra sig i offentligheten.

Sedan hände något som gjorde att regimens kvinnoförtryck trappades upp, nämligen det åttaåriga Iran-Irakkriget som utbröt 1980. Varje nederlag i fronten mot Saddam Husseins trupper kompenserades med hijabjihad inom landets gränser. Kvinnor som bröt mot hijabtvånget var inte patriotiska och inte heller lämpliga mödrar till fäderneslandets soldater. De sågs snarare som en skymf mot de martyrer som offrat sina liv för sitt land. Martyrdyrkan blev med andra ord en kraftfull slägga som användes för att disciplinera landets kvinnor med. Medan Saddam, USA och Israel pekades ut som utländska fiender, utpekades kvinnor som inte höll sig till hijabtvånget som inhemska fiender.

Denna linje gav moralpolisen möjlighet att ytterligare förtrycka kvinnor, då dessa misstänkliggjordes som femtekolonnare. Nu kunde sedlighetspolisen jaga kvinnor med slagordet: ”antingen slöja på huvudet eller slägga i huvudet!”. En paroll som nu travesteras med orden ”varken slöja eller slägga, vi vill vara fria och jämställda!”.

Regimen hade tills nu inte infört shariabaserade straffbestämmelser utan moralpolisen agerade på ayatollornas order. I september 1981 trädde dock en lag i kraft där slöjvägran beskrivs i 2 kapitlet, §18, 5 stycket som en handling i strid med samhällsmoralen. Påbuden om hijab syntes nu överallt i samhället med bland annat budskap som ”Min syster, din mörka hijab är viktigare än mitt röda blod!” eller ”Att bära islamisk hijab är obligatoriskt annars möter du folkets kraftfulla reaktion”.

Bestämmelserna från 1981 reviderades år 1996. Kvinnor som rör sig i offentligheten utan hijab kunde dömas till fängelse från tio dagar till två månader eller böter. Sedan några år tillbaka skickar sedlighetspolisen hijabböter via sms till bilister som haft passagerare som på ett eller annat sätt brutit mot hijabtvånget. Dessa bestämmelser har lett till att otaliga kvinnor som blivit stoppade på gator och torg, köpcentra eller bilar blivit trakasserade, arresterade, torterade och i värsta fall dödade.

Från rädsla till vrede till hopp

Efter denna bakgrund vill jag nu återvända till frågan om varför en landsomfattande proteströrelse dyker upp just nu? Varför har regimens 40-åriga förtryck av kvinnor inte väckt lika stark vrede tidigare? En del av svaret kan sökas i den spanska sociologen Manuel Castelles analyser av den arabiska våren. Analyser som kretsar kring begreppen rädsla, vrede och hopp. Han menar att när invånarna i diktaturerna i arabvärlden övervann sin rädsla för de totalitära regimerna så omvandlades rädslan till vrede.

Vrede måste sedan övergå i hopp om att kunna krossa regimernas våldsmonopol. Tunisien är ett exempel där kvinnor fick nya rättigheter, till exempel till skilsmässa och till att ingå äktenskap med en icke-muslim. Om Castelles analys tillämpas på läget i Iran kan man säga att den iranska regimen tog makten genom ett brutalt förtryck av halva samhället. Den ville inpränta rädsla i ett helt samhälle genom förtryck av kvinnor. Mer konkret var det genom att slå ned kvinnors motstånd som regimen fick självförtroende och muskler nog för att besegra politiskt motstånd och kuva etniska, religiösa och sexuella minoriteter. Kvinnosamhällets avantgarde i Iran kände dock befogad rädsla för mullornas brutala könsapartheid. En rädsla som förvandlades till vrede som tog sig ett tydligt uttryck i en omfattande demonstration i Teheran den 8 mars 1979.

Det är knappast en överdrift att påstå att mullor, som intimt förknippas med den brutala regimen, är illa ansedda för att inte säga starkt avskydda i Iran.

Vreden kunde dessvärre inte övergå i hopp då de protesterande kvinnorna, med undantag för blygsamt stöd från en manlig ring runt deras demonstrationståg, stod ensamma mot en regim som inte skydde några medel för att islamisera samhället.

Regimen fick också draghjälp av indoktrinerade kvinnor. Historiskt sett har kvinnor, samt mullor och folk på landsbygden, varit konservatismens och traditionens väktare. Drygt 40 år av brutalt islamiskt styre har förändrat dessa tre krafters karaktär. Det är knappast en överdrift att påstå att mullor, som intimt förknippas med den brutala regimen, är illa ansedda för att inte säga starkt avskydda i Iran. Urbaniseringen har också gjort att traditionens fäste blivit svagare bland dem som flyttat in till städerna och fått tillgång till kunskap om fri- och rättigheter samt ett modernt liv via modern informationsteknologi. Kvinnorna, den tredje aktören, har till följd av över 40 år av könsapartheid blivit regimens tyngsta och främsta antagonister.

Denna gång står Irans kvinnor inte ensamma, som de gjorde i början av revolutionen 1979. Det beror troligtvis på att hijabförtrycket har varit ett kollektivt förtryck. Inte bara kvinnor har fått smaka på sedlighetspolisens brutalitet när de har rört sig i offentligheten, också deras bröder, fäder och makar har råkat illa ut när de har rört sig ute med närstående kvinnor. Jina Aminis död kan liknas vid tonvis med salt som strös i det kollektiva såret i form av könsapartheid med hijab som symbol, som kvinnor och deras anhöriga lidit av i över 40 år.

När moralpolisen dödade Jina Amini ersattes rädslan i Iran av en sällan skådad vrede. Nu hörs skarpa slagord mot högste ayatollan och islamiska symboler som koranen och hijaben. Den avgörande skillnaden jämfört med 1979 är att ett helt samhälle nu ser ett hopp – om att krossa regimens repressiva och brutala maskineri. Det kan vara detta hopp om regimens fall som gör att protesterna fortsätter med full styrka en månad efter Jima Aminis död. Det är ett hopp som kan rita om den politiska kartan i världen och devalvera politisk islam ifall kvinnorna lyckas störta politisk islams starkaste fäste i världen. Det vore en enorm bedrift mot bakgrund av den backlash som kvinnor mött i arabvärlden efter den arabiska våren och i Afghanistan efter talibanernas comeback.

I stället för könsapartheid kan de iranska kvinnornas paroll ”kvinna, liv och frihet” skapa hopp om ett värdigt och fritt liv hos miljontals kvinnor i Mellanöstern och Nordafrika.