Riskerna med avkönat språk i förlossningsvården

I september 2021 publicerade den vetenskapliga tidskriften The Lancet en artikel med rubriken “Anatomin och fysiologin hos kroppar med vaginor har under historiens gång försummats”. Ordet ”kvinna” hade alltså ersatts med ”kropp med vagina” – ett utslag av trenden att eliminera könsbestämda termer från talet om reproduktion.

Avsikten är givetvis att vara lyhörd inför människor som biologiskt sett är, men inte identifierar sig, som kvinnor. Men har man verkligen begrundat de långsiktiga effekterna för kommunikationen inom i synnerhet sjukvården? En internationell grupp forskare verksamma inom mödra- och barnavård diskuterar i artikeln Effective communication about pregnancy, birth, lactation, breastfeeding and newborn care: the importance of sexed language konsekvenserna av ett nytt språkbruk.¹

Risk för förvirring

Forskarna, med förlossningsläkaren Karleen D. Gribble i spetsen, betonar vikten av att benämna patienter i enlighet med dessas önskemål, men understryker samtidigt betydelsen av ett ”könat språk” för att kunna kommunicera effektivt men också av hänsyn till det skydd som mödrar och nyfödda har rätt till. De vill varna för den förvirring som kan uppstå i medicinsk diagnostik och statistik och för oförutsedda effekter för forskningen.

För förståelsen kan tilläggas att författarna använder termerna kvinnor, män, mödrar och fäder i traditionell, biologisk mening.

Biologiskt kön är avgörande för fortplantning eftersom det bara finns två könscellsproducerande kroppstyper och det bara är den ena som kan bli gravid. Socialt kön är däremot föränderligt, bundet till tid och rum. Begreppet könsidentitet syftar däremot på individens förståelse av sig själv och är oberoende av (biologiskt) kön. Det uppstod i USA på 1960-talet och har sedan utvecklats ytterligare genom queerfilosofin. Centralt inom denna tankeströmning är påståendena om att både biologiskt kön och genus är socialt konstruerade, och att genus är det viktigare av de två. Tankarna har blivit inflytelserika i många länder, inte bara i väst. Antalet människor som uppger att deras könsidentitet står i konflikt med deras biologiska kön har som bekant ökat dramatiskt på senare år.

När man undviker könsordnande termer ersätts ”kvinna” ofta med person eller människa och ”mamma” med förälder eller familj.

Tanken att inte alla som föder barn är kvinnor har därigenom vunnit mark, och ord som kvinna och mamma kan alltså ha både en biologisk och en social innebörd. En kvinna har traditionellt varit en vuxen person av (biologiskt) kvinnligt kön och en mor en (biologiskt) kvinnlig förälder, men enligt de nya teorierna betyder de vuxen person respektive förälder med kvinnlig könsidentitet oavsett hur kroppen ser ut. Detsamma gäller innebörden av man och pappa.

Att inte fastna i könsstereotyper

De flesta är nog är överens om att man inte i onödan ska framhålla könstillhörighet och riskera att fastna i könsstereotyper, men Gribble och hennes kolleger anser att det finns könsbaserade behov och problem som inte bör negligeras. De föreslagna språkliga förändringarna avser mest kvinnor, men påverkar också barn eftersom modern och spädbarnet under en period bildar en symbiotisk enhet vars fysiologiska funktioner är beroende av varandra på ett unikt sätt. Födande kvinnor, nyblivna mödrar och spädbarn är sårbara på särskilda sätt och kan behöva skyddas.

I artikel 25 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stadgas att mödrar och barn har rätt till särskild omvårdnad och hjälp, och i barnkonventionen sägs att barnens bästa ska beaktas vid alla beslut som rör dem. Varje dag dör drygt 800 kvinnor under graviditeten, förlossningen eller nyföddhetsperioden, de flesta i låg- eller medelinkomstländer. Komplikationer uppträder överallt, liksom misshandel och så kallat obstetriskt våld.¹

Amningspsykos drabbar 1–2 av 1 000 mödar och är den huvudsakliga orsaken till de självmord och barnamord som inträffar under perioden efter förlossningen. Varje år dör 3,9 miljoner spädbarn i världen. Över 800 000 av dessa dödsfall kan relateras till avbruten amning. Även i rika länder är avbruten amning ibland en orsak till sjukhusinläggning för spädbarn. Det är alltså viktigt att förstå hur kvinnors behov och barns villkor påverkas av dessa förändringar i språket.

När man undviker könsordnande termer ersätts ”kvinna” ofta med person eller människa och ”mamma” med förälder eller familj. Ibland refererar man till kroppsdelar, till exempel vaginabärare, eller talar om icke-man eller icke-manlig. I vissa sammanhang har det föreslagits att både könsbestämda och könsneutrala ord ska användas, så att man i stället för till exempel kvinnor eller mödrar säger ”kvinnor och födande människor” eller ”mödrar och föräldrar”. Detta kallas ”tilläggande språk” (additive language). En möjlighet är också att undvika allt som refererar till människor och i stället tala om graviditet, födsel eller matning.

Många alternativa termer för kvinna hänvisar till kroppsdelar och processer. Att referera till individer på detta mekanistiska sätt är avhumaniserande…

Det anmärkningsvärda är att avkönat språk mer sällan används när det är fråga om män. Det är inget oviktigt konstaterande – är det viktigare att relativisera det kvinnliga könet, kan man undra?

Inkluderande syfte

Tanken bakom det nya språkbruket är naturligtvis välmenande och syftet inkluderande men det leder också till avhumanisering och oklarhet, vilket strider mot klarspråksprincipen i kommunikation som rör hälsa och riskerar att exkludera utsatta grupper. Ungdomar, personer med låg utbildning och sämre läskunnighet, intellektuellt funktionsnedsatta och utländska patienter med språksvårigheter löper risk att missförstå. Även högt utbildade kvinnor kan vara obekanta med anatomiska begrepp och kanske inte förstår att ”person med cervix” är en kvinna och hänvisar till dem.

Många alternativa termer för kvinna hänvisar till kroppsdelar och processer. Att referera till individer på detta mekanistiska sätt är avhumaniserande – ord som ”graviditetsbärare” eller ”födare” reducerar personens mänsklighet. Detta går emot målet att undvika avhumaniserande språk inom sjukvården och ökar risken för obstetriskt våld. Att betrakta kvinnor i förhållande till män som ”icke-män” anger dessutom den manliga kroppen som måttstock, och är det något modern feminism velat sträva bort från är det väl en sådan syn.

Om mödrar blir ”föräldrar” eller ”familjer” kan fäder eller andra familjemedlemmar inkluderas på ett olämpligt sätt. Att kalla detta olämpligt kan förefalla gå emot dagens ambition att just inkludera fäderna – inte minst i Sverige kan nog ett försök att hålla dem på avstånd uppfattas som mycket bakåtsträvande – men det kan inte förutsättas att kvinnans intressen alltid sammanfaller med hennes partners. Detta är tydligast i fråga om våld i hemmet som, där det förekommer, ofta börjar eller ökar under graviditeten. ”Födande familjer” kan antyda att andra familjemedlemmar har rättigheter i fråga om beslutsfattande.

Statistik kan bli felaktig

Om man uttrycker att ”föräldrar” eller ”familjer” ska stödjas vid beslut om amning säger det att andra än modern har rätt att delta i det, vilket inte nödvändigtvis är bra. Och vad betyder egentligen ”ammande föräldrar” eller ”kvinnor och födande människor”? Ammar bägge, eller är kvinnor inte människor? Kvinnor som ifrågasätter idén om genus och könsidentitet, med ett aktuellt uttryck alltså cis-personer, kan för övrigt känna sig objektifierade.

Statistik kan bli helt felaktig om man beskriver frekvensen av könsspecifika tillstånd hos ”människor” snarare än kvinnor.

Ersättandet av ett ord med ett annat, som egentligen inte är synonymt, orsakar problem. I studier över hur covid-19 drabbar gravida leder det fel att jämföra ”gravida människor” och ”ickegravida människor”. Statistik kan bli helt felaktig om man beskriver frekvensen av könsspecifika tillstånd hos ”människor” snarare än kvinnor. Gribble och hennes forskarkolleger nämner inrapportering av uppgifter som att ett visst antal ”personer” i en större grupp utvecklat bröstcancer, fått endometrios eller blivit gravida efter oskyddat sex. Men män drabbas ytterst sällan av bröstcancer och blir inte gravida eller sjuka i endometrios.

Jämställandet av matning med amning kan, även om det sker med bröstmjölk, leda till att amningens betydelse förminskas och att den kanske avbryts tidigt. I framför allt fattigare länder är amning oerhört viktig för spädbarns chanser till överlevnad och hälsa. Att säga ”matning med bröstmjölk”, även då modern verkligen ammar, avkroppsligar dessutom processen. Andra än modern kan komma att ses som likvärdiga vårdgivare, men i amningen finns unika relationsaspekter som stärker moderns förmåga till omhändertagande och som inte bör bortses från.

Oklarheterna kan bli många. Är ”ammande person” modern, barnet eller båda två? Att använda uttrycket ”ammande föräldrar” snarare än mödrar antyder att flera deltar i handlingen och osynliggör könet hos den som faktiskt ammar barnet. På så vis riskerar avkönat språk att dölja en eventuell maktrelaterad obalans i relationer som mödrar kan möta för att de är just kvinnor.

Ord för mamma på alla språk

Det finns ett ord för mamma på alla språk. Med sin koppling till vård, näring, kärlek och ansvar betyder det något mer än kvinnlig förälder. De alternativa avkönade termerna för mamma har potential att undergräva moderns viktiga roll för spädbarnet. De kan få skadliga effekter där mödrar och spädbarn är i störst behov av skydd – där hög mödra- eller spädbarnsdödlighet råder, där barnet är sjukt eller för tidigt fött, eller där relationen mor-barn är i fara av något annat skäl.

Oprecis eller olämplig terminologi påverkar politik som rör kvinnor och spädbarn. Språk spelar roll i opinionsbildning. Av det skälet försökte tidiga feministiska aktivister rensa ut sexistiskt språkbruk. Kvinnor var osynliga i sammanhang där det bara talades om ”han” eller ”män” och ignorerades i forskning och politik. I en övergång till avkönat språk ser Gribble och hennes forskarkolleger samma risk fast i ny form. Om kvinnor försvinner in i ”människor” och mödrar kallas ”föräldrar” blir det svårare att effektivt arbeta för deras sak. Detta ändrar oundvikligen fokus. Nyligen tog organisationen WABA (World Alliance for Breastfeeding Action) ett steg i den riktningen genom att kampanja för att ”föräldrars” produktiva och reproduktiva arbete skulle integreras, ett mål som påverkar stödet för amning.

En annan brist som framhålls är den sämre överblicken över forskning om kvinno- eller mödra- och barnhälsa eftersom etablerade söktermer försvinner. Artikelförfattarna hävdar att det redan nu är så att en tidskrifts principer kan hindra forskare från att använda ”kvinnor” eller ”mödrar” i könsbestämd mening. Det har föreslagits att insamling av uppgifter om könsidentitet bör prioriteras framför kön eller att uppgifter om kön inte ska samlas in alls. Enligt forskargruppen finns rapporter om att forskningsansökningar som innehåller frågor om kön har avslagits. Men om begreppen kön och genus sammanblandas, vilket sker, bidrar det till osäkerhet om vilka data som har samlats in eller vilka som avses i studier.

Forskarna anser att eftersom det finns mycket få områden i livet som inte påverkas av kön, finns det mycket få områden inom mänsklig forskning där data om kön inte bör samlas in.

Kulturell och språkig imperialism

Det finns fler komplikationer att vara observant på. Impulsen till att avköna språket kommer som nämnts från USA och domineras därför av prioriteringar som är utpräglat amerikanska. Inom ramen för global folkhälsa kan uppmaningen från internationella organisationer baserade i USA eller västvärlden till att avköna språk upplevas, inte bara som svårbegripligt, utan också som kulturell eller språklig imperialism. Denna uppfattning uttrycktes nyligen av över 250 amningsrådgivare från 45 länder till styrelsen för den USA-baserade organisationen för amningsstöd La Leche League, som ansåg språkkraven kolonialistiska och förtryckande.

Ännu ett potentiellt problem gäller transpersoners uppgifter i sjukvårdsjournaler. I vissa länder kan individen ändra könsmarkörerna i sina journaler på grundval av sin könsidentitet. Det kan resultera i att graviditeter missas eller att transmän inte kallas till screening av livmoderhalscancer. Att notera både biologiskt kön och könsidentitet, där de skiljer sig åt, kan vara en lösning.

I Sverige har vi sedan många år en språklag som bland annat stadgar att språket i offentlig verksamhet ska vara enkelt och begripligt.

Gribble och hennes kolleger betonar att det också råder brist på kunskap när det gäller transpersoners behov, särskilt i fråga om långsiktiga effekter av långvarig hormonbehandling. Ytterligare forskning behövs och där förblir data om kön avgörande. De som inte identifierar sig som kvinnor eller mödrar och som ändå blir gravida och föder barn, gynnas trots allt av att insikterna om de molekylära och cellulära aspekterna som krävs för fortplantning erkänns. Problematiska följder kan avvärjas och hanteras om registreringen utgår från den grundläggande biologin och terminologin är tydlig.

Avslutningsvis: det har inte gått lång tid sedan fenomenet könsdysfori och dess följder började uppmärksammas på allvar, och frågan om hur man ska bemöta personer som inte passar in i konventionella mallar är långtifrån färdigdiskuterad. I somliga sammanhang spelar fasta språkliga regler mindre roll men när det handlar om sjukdom och hälsa är tydlighet viktigt, kanske ibland livsavgörande.

I Sverige har vi sedan många år en språklag som bland annat stadgar att språket i offentlig verksamhet ska vara enkelt och begripligt. Som visas i den refererade artikeln ovan är det ett mål som bör vara självklart inom sjukvården. När språkliga förändringar föreslås måste man i ivern att eliminera allt som kan upplevas som kränkande också se till att man inte i hastigheten slänger ut barnet med badvattnet.