Rektor Hamid bryter tystnaden

Där råder allt annat än lugn och stillhet. Där råder enbart kaos och oreda. Inom loppet av några timmar vändes hela min tillvaro på ända. För mig innebar det också en ny tideräkning. Mitt liv före och efter stormen.

Mobilen slutade aldrig att ringa

Några dagar tidigare hade en reporter från DN ringt mig. Det var i sig inget ovanligt. Media brukade regelbundet ta kontakt med mig för att ställa frågor kring ämnen som ständigt var på tapeten. Skolproblem, integration, PISA-resultat och dylikt. Men just detta samtal var inte som de andra. Denna gång ville reportern ställa frågor om sådant som jag skrivit under pseudonym på nätet några år bakåt i tiden, som bland annat innehöll påhopp på olika etniska grupper och antisemitism. Innan jag blev offentlig person.

Mina minnen från dagen då artikeln publicerades är fragmentariska. Jag minns att jag blev nerringd av journalister från radio och TV. Jag minns att jag någon gång vid lunchtid satte mig i bilen för att köra hem till Göteborg. Färden från lilla Mullsjö, där jag arbetade, till Göteborg är nästan exakt en timma och trettio minuter. Jag vet det eftersom jag hade färdats den sträckan så många gånger. Jag känner till varje avfart och varje tunnel längs med vägen. Just den dagen minns jag nästan ingenting från min färd. Min mobiltelefon som låg på passagerarsätet fortsatte ringa oavbrutet. Just när jag skulle stänga av den så ringde min far som befann sig i Kabul. Jag tog ett djupt andetag innan jag svarade.

Jag minns hans stöttande och uppmuntrande ord än idag. ”Oroa dig inte, allt kommer att bli bra.” Jag förmådde inte hålla känslorna tillbaka och tårarna vällde fram. Min far som under hela min uppväxt förkroppsligat idén om en stoisk man med båda fötterna på jorden. Någon att hålla i när det blåser. En man som direkt efter universitet sagt farväl till sin familj för att gå ut i strid mot ryssarna som hade invaderat Afghanistan i december 1979. Under flera år kunde han endast besöka sin familj på nätterna. Under min uppväxt hade jag alltid velat göra honom stolt och inte blotta mina svagheter. När jag nu satt där i bilen och lyssnade på hans tröstande ord så kände jag mig skör. Där och då kände jag mig som en liten rädd pojke som kröp upp i sin pappas famn.

Låt mig backa bandet till där min vandring på livets stig startade. Som femåring lämnade jag, min mamma och mina tre syskon vår hemby i Afghanistan för att fly till Sverige. Under färden bodde vi cirka ett halvår i Pakistan, och någon gång då fick jag ett kassettband från Sverige med musik av min pappa. Jag förstod inget av språket men jag fick veta att en av låtarna handlade om kriget i Afghanistan. Jag kände mig upprymd av tanken på att det långt där borta i det avlägsna landet Sverige fanns någon som kände till det krig vi flydde ifrån. När jag sedan anlände till ett kylslaget Göteborg träffade jag mannen som hade gett oss kassettbandet. Han hette Harald och han väntade på oss vid Landvetter flygplats. Harald hade ett förflutet i FNL-rörelsen och hade stått på barrikaderna mot USA:s bombningar av Vietnam. Några år senare hade han med fasa konstaterat att sovjetiska stridsvagnar rullat in i Afghanistan. I januari 1980 hade han och 53 kollegor på A-skiftet på Volvofabriken vid Torslandaverken skickat in en insändare till Göteborgs-Posten där man uppmanade till ett fördömande av Sovjets invasion. Jag beundrade Harald och han blev en av mina svenska förebilder.

Jag såg israeliska soldater som sparkade och slog två palestinska pojkar.

Tidigare i våras, strax efter Rysslands invasion av Ukraina skickade Harald mig en kopia av den insändaren. Fyrtiotvå år senare är den kusligt aktuell än idag. ”Det ryska talet om ”avspänning”, ”nedrustning” och ”fredlig samlevnad” är bara ord till för att söva världen. Vi fördömer alla de som öppet försvarar, såväl dem som ”hyser förståelse” för sovjetimperialisterna”. Ord och inga visor. Många år senare frågade jag Harald hur han som uttalad kommunist kände inför att det kommunistiska Sovjet angripit Afghanistan. För Harald var det aldrig tal om att ideologi skulle stå i vägen för fördömanden av den starkes övergrepp på den svage. Det spelade ingen roll om det var amerikansk flagg på de militärplan som bombade djungeln i Vietnam eller sovjetiska emblem på stridsvagnarna som rullade in i de afghanska byarna. Det var Davids kamp mot Goliat enligt honom. Han såg det framför allt som en kamp för frihet.

Just engagemanget för det som jag upplevde som den svaga människan är något som jag minns från min uppväxt. Redan i grundskolan minns jag att jag med stort intresse följde kriget på Balkan genom TV:s nyhetssändningar. Jag minns den ilska och frustration jag kände över folkmorden i Srebrenica och Rwanda. Ett av mina allra tidigaste minnen från nyhetssändningarna måste varit från den första Intifadan i Palestina. Jag såg israeliska soldater som sparkade och slog två palestinska pojkar. Som barn drog jag paralleller till Sovjets övergrepp mot det afghanska folket. Med den världsbild jag hade då handlade båda fallen om en överlägsen militärmakt som kuvade en svag motpart. För mig var världen svartvit och uppdelad i de goda mot de onda. Det skulle dröja länge innan jag insåg att alla konflikter innehåller flera nyanser.

Tänkte själv och hamnade snett

Min fortsatta vandring tar mig till två viktiga händelser som inträffade under det första decenniet under 2000-talet. Dessa kom också att prägla min världsbild. I efterdyningarna av 11 september 2001 invaderade USA först Afghanistan och sedan Irak. I samband med detta engagerade jag mig i demonstrationsrörelser mot USA. De grupper som samlades under demonstrationstågen var en brokig skara. Men det som förenade oss var ett gemensamt uttalat förakt för det man såg som USA:s imperialistiska krigföring och USA som världskapitalismens högborg. Det andra som hände under samma årtionde var Israels invasion av Libanon under sommaren 2006. På många sätt såg jag under den tiden Israels invasion som en förlängning av det krig USA initierat efter 11 september. Israel och USA blev i min dåvarande världsbild två sidor av samma mynt med gemensamma ambitioner.

Några år senare kom jag i kontakt med organisationen Sveriges Unga Muslimer (SUM) som arrangerade årliga konferenser i Stockholm. Det fanns något lockande med en organisation som vände sig till unga muslimer som samtidigt identifierade sig som svenskar. Behovet var uppenbart. Då det svenska samhället ofta misslyckats med att skapa en nationell svensk identitet som inkluderade andra generationens ungdomar med muslimsk bakgrund så fyllde SUM det vakuum som uppstått. Här kunde ungdomar som inte primärt kände tillhörighet till sina föräldrars kultur forma en egen svensk identitet. Mitt intresse för SUM fick dock ett abrupt slut. I samband med den arabiska våren kom organisationen att göra uttalanden där man var selektiv i vilka rörelser man stöttade. Exempelvis visade man sitt stöd för folkresningarna i Syrien, men inte i Bahrain eller Saudiarabien. Det fanns såklart politiska skäl till det. De som demonstrerade mot diktaturen i Syrien utgjordes huvudsakligen av sunnitiska grupper mot det alawitiska styret. De som demonstrerade i Bahrain utgjordes av den shiitiska majoritetsbefolkningen mot det sunnitiska minoritetsstyret. Här blev det uppenbart för mig att man avstod från att inta en konsekvent hållning. Proteströrelserna under den arabiska våren ställde samtliga krav på regimbyten, demokratiska reformer samt krav på förbättring av människorättssituationen. Att man då valde att enbart stödja vissa av dessa folkresningar blev för mig ett uttryck för hyckleri.

De här värderingarna formades i Sverige och kom inte med modersmjölken.

Mitt sökande efter sanningar ledde mig ut på nätet och till olika forum. På vissa av dessa florerade konspirationsteorier om att USA:s utrikespolitik i stor utsträckning kontrollerades av Israel. En vanlig tankefigur i dessa miljöer var att ställa sig frågan ”Vad har Israel att vinna på denna strid?”. På så sätt härleddes varje krig till Israel följt av förklaringar och påståenden om vad Israel har att vinna på dessa krig. Resultatet blev den traditionella antisemitiska föreställningen om en judisk global sammansvärjning som styr världspolitiken. Genom det perspektivet blev den ”arabiska våren” en israelisk konstruktion vars syfte var att destabilisera grannländerna i Mellanöstern. Det var lätt att ryckas med, och jag kom att dra likhetstecken mellan den israeliska staten och judar i allmänhet. I anonymiteten bakom en skärm kunde jag ofiltrerat formulera åsikter som fått näring av fördomar och konspirationsteorier. När jag rörde mig i forum där dessa åsikter kunde uttryckas mer eller mindre oemotsagda bekräftades min världsbild.

I retrospektiv kan man tycka att det var omoget att ha en så pass onyanserad bild av världen. Samtidigt kan man ställa sig frågan hur jag hamnade där? De här värderingarna formades i Sverige och kom inte med modersmjölken i Afghanistan. Inte heller fick jag dem från min familj.

Var det för att jag kände mig marginaliserad, exkluderad, missförstådd eller helt enkelt ensam?

Därför lockar konspirationsteorier

Jag har försökt att förstå mina dåvarande ställningstaganden och orimliga uppfattningar. I mitt sökande hittade jag Karen Douglas, som är professor i socialpsykologi vid University of Kent. Hon menar att människor som dras till konspirationsteorier gör det för att tillfredsställa tre psykologiska motiv. Det första är epistemiska motiv där man söker information och kunskap. Detta menar hon sker särskilt när stora händelser inträffar. Som exempelvis 9/11 eller en global pandemi. Då letar människor efter förklaringar och sanningar. Men de vill också vara säkra på den sanningen.

Det andra motivet, menar Karen Douglas, är existentiella motiv. Det handlar om människors behov av att känna sig trygga och säkra i den värld man lever i. Samtidigt finns det en önskan om att känna en viss autonomi över händelser som inträffar. Människor vill helt enkelt inte känna sig maktlösa. Här erbjuder konspirationsteorier människor åtminstone upplevelsen av att känna att de har information som förklarar varför de inte har någon kontroll över den här situationen.

Det tredje motivet är det man kallar för sociala motiv. Det syftar på människors önskan att må bra med sig själva som individer och även vara tillfreds med sig själva när det gäller de grupper som de tillhör. Ett potentiellt sätt att må bra med sig själv är att känna att man har tillgång till information som andra människor utanför den egna gruppen inte nödvändigtvis har.

Så småningom kom jag att känna en skam över de subkulturer som jag rörde mig i.

Jag har funderat mycket på vilka av dessa motiv som passar in på mig och varför jag sökte mig till dessa miljöer. Jag har landat i att alla tre förklaringar har bidragit till att jag valde att söka mig till miljöer där alternativa sanningar florerade.

En fråga som jag fått flera gånger under de senaste två åren är vad som fick mig att omvärdera min världsbild och ifrågasätta mina fördomar. Man kan lätt tro att det är en enskild händelse som leder till att gamla sanningar ifrågasätts. I mitt fall var det dock en process som skedde gradvis. Bland annat kom jag så småningom att känna en skam över de subkulturer som jag rörde mig i. Det i sin tur ledde till att jag började omvärdera min världsbild, forma nya uppfattningar och började se de olika rörelserna i nytt ljus.

Källarpredikanter får ostört radikalisera ungdomar

En tid därefter hade jag också kommit att få en plats i offentligheten genom mitt arbete i skolans värld. När jag började arbeta som rektor i några av våra mest utsatta områden så blev det också en ny slags ögonöppnare för mig. I en tid när politiker och samhället letade efter svar på varför gängkriminalitet, religiös extremism och parallella samhällsstrukturer kunde bre ut sig i städernas förorter så bevittnade jag utvecklingen på nära håll. Det var en minst sagt dyster utveckling. I Angered kunde jag se hur vilsna ungdomar radikaliserades och reste ner till Islamiska Staten i Syrien. Elever så unga som 15 år diskuterade möjligheten att resa till krigets Syrien. Trots orosanmälningar och larm till kommunens socialtjänst kunde polis och socialtjänst endast titta på utan att agera. Det saknades lagstöd. Kunskapen och det förebyggande arbetet på området var i det närmaste obefintligt. I närområdet kunde källarförsamlingar arbeta ostört med att radikalisera unga killar. Hur ska det svenska samhället kunna utmana gatupredikanterna i teologiska diskussioner om religiös extremism? Denna kunskapsbrist blev extra tydlig när Göteborgs kommun inte bara gav kommunala bidrag till en av de föreningar som misstänkts för radikalisering av ungdomar i området, utan också tillät uthyrning av en av kommunens största mötesplatser. Något man senare fick hård kritik för.

I Biskopsgården kunde jag också se hur decennier av lågt ställda förväntningar på områdets invånare cementerat deras utanförskap. I åratal hade en stor andel av eleverna inte varit behöriga till gymnasiet. Svaret på hur detta var möjligt fanns dels att finna i skolans klassrum, dels i de kommunala tjänstekorridorerna. Hela omgivningen präglades av det jag då kom att kalla ”de låga förväntningarnas rasism”. Där man utifrån goda avsikter hade lägre förväntningar på invandrare i förorten. Det kunde röra sig om att man såg mellan fingrarna på ungdomar som ägnade sig åt skadegörelse för att de inte bedömdes kapabla att förstå att det de gjorde var fel eller att tolkar kallas till möten med socialtjänsten per automatik, utan att först ta reda på om det fanns behov för det.

Mina tankar om muslimer i Sverige

När jag började skriva och prata om dessa fenomen rönte det uppmärksamhet från media som ville höra ”en röst från förorten”. Jag sökte mig aldrig till att bli den rösten. Jag var mer förvånad över att inte fler tjänstemän ifrågasatte situationen i våra förorter. Det var som om alla kunde se tåget skena, men ingen drog i handbromsen.

Under mitt arbete i Angered kom jag i kontakt med en lärare med judisk härkomst som varit verksam i stadsdelen under många år. Som lärare för elever med huvudsakligen bakgrund i Mellanöstern hade han mött antisemitism i alla dess olika former. Vid ett tillfälle frågade jag honom hur han med sin bakgrund hanterade fördomar. Han menade att skolan har ett viktigt uppdrag att ta diskussionen med ungdomar och inte ducka för de tuffa frågorna. Det är när vi inte vågar ta diskussionen som vi låter fördomar och misstänksamhet gro och få fotfäste. Jag tror att just det här är den springande punkten. Ungdomar som möter förenklade världsbilder på nätet och i kompisgruppen och som också riskerar att få åsikterna förstärkta från gatupredikanter och källarförsamlingar utgör en riskgrupp. Om dessa åsikter lyfts i hemmen utan att bli ifrågasatta så är skolan den sista platsen där åsikterna kan utmanas och problematiseras. Om skolan inte heller bemöter dessa åsikter så kan de befästas och tas för sanning. Skolan har en viktig uppgift att utmana och inte blunda för åsikter som kan upplevas problematiska och känsliga.

Några år senare formulerade jag några av mina tankar i antologin ”Muslimer i Sverige (Timbro 2018)” där jag skrev ett kapitel:

”Islamiska Förbundet har också försatt sig i besvärliga situationer genom sina återkommande inbjudningar till tvivelaktiga föreläsare som gjort antisemitiska uttalanden. Oftast har det upptäckts av svensk media i samband med konferenser som anordnats i Sverige. För en utomstående kan det nästan framstå som att arrangörerna medvetet bjuder in antisemitiska talare eller åtminstone medvetet slarvar med att göra bakgrundskontroll på sina föreläsare. Betyder det att de ansvariga är fullblodsantisemiter som bjuder in föreläsare för att sprida judehat? Nej, självfallet inte. Vad som däremot är problematiskt är att det narrativ som präglar organisationer som Islamiska Förbundet många gånger saknar nyanser. Det är vitt mot svart, höger mot vänster, muslimer mot icke-muslimer, ras mot ras. De föreläsare som bjuds in kommer nästan uteslutande från den åsiktsgemenskap som delar samma politiska ideologi som arrangörerna. Föreläsarna avviker nästan inte alls i synen på islam eller synen på den förda politiken i Mellanöstern i allmänhet och Israel/Palestina i synnerhet. När taket för den politiska diskussionen inte är särskilt högt tenderar också nyanserna i samtalet att bli begränsade. Legitim kritik mot staten Israel byts ut till ett skuldbeläggande av alla judar. En sekulär jude som har levt i generationer i Sverige klumpas ihop med en radikal bosättare från Gush Eminum-rörelsen. När man menar israeler säger man judar. Direkt har man snubblat ner i en semantisk återvändsgränd.”

När antologin publicerades togs den inte emot så väl i vissa kretsar, och jag möttes av en storm av kritik och ifrågasättande. Inte minst från de miljöer som jag tidigare identifierat mig med. Det var inget mot den storm jag hamnade i samband med Dagens Nyheters publicering. Nu har snart två år gått sedan dess. Jag har haft tid att fundera över min vandring på livets stig. Vad det är som formar en till att bli den man är. Min vandring ledde mig rakt in i stormens öga. Den omkullkastade min tillvaro. Jag har dragit lärdom av mina erfarenheter och jag tror inte längre på enkla sanningar. Man kan fråga sig varför jag skriver den här texten nu. Svaret på den frågan är att jag känner att de åsikterna jag hade tidigare inte definierar den jag är idag. Jag vill tro och hoppas att mina erfarenheter i slutändan kan göra gott. Jag är väl medveten om att de åsikter jag uttryckt har sårat många människor. För det är jag innerligt ledsen.