Stadsplanering: Man räknade inte med rån mot barn

ubilden förändrats snabbt, och en sak börjar framträda: Sverige är inte byggt för att hantera den kriminalitet vi nu står inför.

Nacka är inte en ”no-go zon”, det är inte en ”go-go zon”, ett socioekonomiskt utsatt område, eller ett parallellsamhälle. Att polisens resurser inte ens räcker till här, illustrerar således något ganska enkelt: Sverige byggdes inte för att vara ett splittrat, heterogent och ojämlikt samhälle.

På ett plan verkar poängen mycket tydlig. Vi har redan en polis som mer eller mindre säger saker som flytta från Malmö eller gå som kvinna inte ut ensam när den allvarliga brottsligheten kommer på tal. Nyligen skedde ett rånförsök i Nacka där ett av offren ringde polisen, och fick ett blankt besked om att polisen inte kunde göra något och att det bara var att ringa pappa för att få hjälp. Denna respons under ett pågående rån, alltså. [Pappan i fallet, som uppmärksammats i bland annat Expressen (18/9), är Kvartals redaktör Jörgen Huitfeldt, red:s anm.] 

Samtidigt som polisen rekommenderar ett ungt brottsoffer att ringa sin förälder, är ett sådant agerande potentiellt mycket farligt – då vi har flera fall där föräldrar som faktiskt ingripit vid liknande situationer också blivit allvarligt misshandlade på kuppen, inklusive ett fall där en far fick hela käken krossad. 

Att konstatera att polisen inte verkar klara av att faktiskt göra även sina mest grundläggande uppgifter – dvs att rycka ut för att förhindra pågående brott – är dock inte att berätta hela sanningen. Själva den omständighet att denna sortens scener kan utspela sig i Nacka visar oss något mycket mer grundläggande om hur Sverige är funtat i dag. Nacka är inte en ”no-go zon”, det är inte en ”go-go zon”, ett socioekonomiskt utsatt område, eller ett parallellsamhälle. Att polisens resurser inte ens räcker till här, illustrerar således något ganska enkelt: Sverige byggdes inte för att vara ett splittrat, heterogent och ojämlikt samhälle.

Stadsplanering för splittring

I andra länder, där stora kulturella och ekonomiska skillnader är vardag, har man i regel anpassat hur man bygger städer: Kollektivtrafik mellan olika områden är sporadisk eller icke-existerande. Medelklassens bostadsområden ligger ofta långt utanför stadskärnan, och det enda sättet att ta sig dit är med bil. Blandad bebyggelse är sällsynt; och det faktum att det inte finns några affärer eller allmänna ytor i många bostadsområden gör att obehöriga inte har några skäl att vistas i området och lätt kan identifieras. Ibland bygger man inte ens trottoarer.

Att förhindra kriminella ungdomsgäng från att enkelt röra sig från område till område var aldrig något gråsossarna och avloppsmoderaterna planerade för, för de tänkte – naivt, skulle det visa sig – att dessa kriminella ungdomsgäng inte skulle existera.

Första gången jag som tonåring pratade med en amerikan som berättade att han bodde i en stad nästan helt utan trottoarer kunde jag inte tro mina öron. Hur kan man inte göra det? USA är ett rikt land, ett land som bygger rymdfärjor, superdatorer och makalöst komplicerade jetplan: hur kan de inte ha kommit på hur man bygger något så enkelt som en trottoar? Men det var inte dumhet, inte okunskap, inte en brist på tankemöda som producerade dessa trottoarlösa stadsbilder. Tvärtom: i USA byggde man helt enkelt ett annorlunda samhälle, ett samhälle avpassat för de mycket större slitningarna och konflikterna som då fanns. I Sverige däremot byggde vi för en framtid av jämlikhet, samförstånd och homogenitet; ett samhälle där alla kunde mötas, förstå varandra, och jobba för det gemensamma bästa.

Sedan slog vi sönder det samhället. 

Sverige tampas med en ny sorts kriminalitet. Gruppvåld och ressentimentsdriven kriminalitet har blivit en självklar del av nyhetsflödet. Det är inte normalt för vårt land eller för vår del av världen. Det är inte normalt med ungdomsgäng som knivrånar barn i Nacka, inte normalt att en gymnasieelev våldtar en lärare inne i skolans lokaler, eller att en gravid lärare sparkas av en elev så att hon får missfall. Men den centrala poängen man måste förstå är att vi lever i ett samhälle som inte är byggt på för att erbjuda människor någonstans att fly. Att förhindra kriminella ungdomsgäng från att enkelt röra sig från område till område var aldrig något gråsossarna och avloppsmoderaterna planerade för, för de tänkte – naivt, skulle det visa sig – att dessa kriminella ungdomsgäng inte skulle existera. När vi planerade och byggde vår omgivning fanns inte de tankarna som drev amerikanerna att plocka bort trottoarer och försvåra kommunikation, för Sverige var ett ordnat och laglydigt land, där alla problem kunde lösas rationellt och alla var med på tåget.

Det är värt att komma ihåg att Malmö, den stad som mest förknippas med alla de problem som Sveriges stora invandring och dysfunktionella integration fört med sig, faktiskt inte titulerade sig som främst en mångkulturell stad så sent som när jag föddes, 1987. Den stora omställningen Malmö har gjort ligger i själva verket mycket nära i tiden. Troligtvis räknade ingen av dem som var med och skötte omställningen från en stad som skröt över sin industri till en stad som skröt över hur många olika språk som talades i en genomsnittlig skolklass med de enorma problem med droghandel, skjutningar och kriminalitet som staden i dag präglas av.

Den korta tid vi talar om är egentligen ingenting i historisk jämförelse; det är inte en tid som räcker för att ställa om infrastruktur och stadsplanering för att hantera en ny verklighet, även om man vet att den nya verkligheten kommer.

Man flyr från Husby, inte Djursholm

Det går att fly från Husby till någon annanstans. Det går att flytta från Bagarmossen till Nacka. Det går till och med att flytta från Nacka till Djursholm, om man är lyckligt lottad nog att ha råd. Men vart flyttar man när pistolbeväpnade rånare börjar tränga in i Djursholmsvillor och tvingar föräldrar att lägga sig på marken med sina barn medan man sticker med bilen?

Den som hoppas på att ”gated communities” bara ska dyka upp, som trattskivlingar efter regn, och rädda alla med lite fetare plånböcker och en vilja att komma bort från den förändrade gatubilden, kommer nog att bli redigt besviken.

Sverige var byggt för att vara ett egalitärt land; ett jämlikt land, utan stora skillnader. En för alla, och alla för en. USA var aldrig tänkt att vara det landet. När vi byggde trottoarer, planerade grönområden, och frågade oss om varje bostadsområde hade en mataffär inom acceptabelt gångavstånd, vägrade många amerikanska städer i stället att bygga trottoarer: man ökade avstånden, segregerade boende från andra områden. Man byggde för ett splittrat samhälle, medan vi byggde ett samhälle som inte skulle vara splittrat.

Nu står vi här med konsekvenserna. När polisen inte längre kommer, eller säger att du får klara dig själv och hoppas att du har föräldrar eller vänner som kan ingripa, då är det något som har gått sönder. Men till skillnad från amerikanerna kommer vi svenskar inte att kunna hylla individens möjlighet att garantera den egna säkerheten på bekostnad av alla andra. Även den övre medelklassen drabbas redan av samhällsproblemen, och den som hoppas på att ”gated communities” bara ska dyka upp, som trattskivlingar efter regn, och rädda alla med lite fetare plånböcker och en vilja att komma bort från den förändrade gatubilden, kommer nog att bli redigt besviken. Rom byggdes inte på en dag, och det gjordes inte USA heller, för den delen.

Att detta inte kommer växa sig till att bli en av de mest brännande politiska frågorna inom en snar framtid är omöjligt. Det är helt enkelt nu vi börjar nå punkten där ingen längre kan flytta från problemen.

I Sverige har vi, tragiskt och vackert nog, alltid byggt för att alla ska kunna dela lika. Lika på framsteg. Lika på den växande kakan. Lika på sociala ingenjörskonstens alla frukter. Nu kommer vi i stället, nästan oavsett hur mycket vi har på bankkontot, att dela lika på kriminalitet, splittring, institutionell dysfunktion och växande laglöshet. 

Att detta inte kommer växa sig till att bli en av de mest brännande politiska frågorna inom en snar framtid är omöjligt. Det är helt enkelt nu vi börjar nå punkten där ingen längre kan flytta från problemen. Vad detta kommer göra med vårt politiska system, det är det nog ingen som faktiskt vet. Men det kommer inte att bli vackert.