Public service – mellan husförhör och folkbildning

Lägereld eller husförhör?

Låt mig förklara.

Kyrkan började hålla husförhör i slutet av 1500-talet för att i andan av Martins Luthers lilla katekes råda bot på den låga kristendomskunskapen i bondebefolkningen. Katekesen kom fram till slutet av 1800-talet att utgöra den kunskapsmässiga grunden för de husförhör som gav statsmakten möjlighet att under tre sekel forma en kollektiv, svensk uppfattning kring vissa grundläggande kunskaper och samhällsvärderingar. Konkret bestod husförhören i att prästen i socknen besökte böndernas hem för att där kontrollera människans läskunnighet och kunskap i katekesen.

Även i dag är folkbildningsambitionerna ett baskrav i programbolagens sändningstillstånd.

I slutet av 1800-talet ersattes husförhören successivt av den framväxande folkbildningstraditionen efter att först frikyrko- och nykterhetsrörelsen och senare även arbetarrörelsen grundats. I essän ”Kvinnors längtan efter bildning” (Dagens Arena, 2019) beskriver den före detta vd:n för Sveriges Television, Christina Jutterström, hur det tidiga 1900-talets folkbildning lade grunden till en ny typ av kunskapsöverföring och bröt med statskyrkan. Jutterström skriver också att samma folkbildning också blev en grundsten för public service. Även i dag är folkbildningsambitionerna ett baskrav i programbolagens sändningstillstånd.

Folkbildning är ett mål

Det är tveksamt om folkbildningen och public service verkligen bröt med det politiska maktspråk som Jutterström tillskriver ”den konservativa förtryckande statskyrkan”.¹ Både arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen − pionjärerna inom den svenska folkbildningstraditionen − var i högsta grad rörelser med anspråk på politisk makt, inte minst i fråga om public service. Alltsedan det första avtalet² mellan staten och Radiotjänst 1924 har folkbildning eller folkuppfostran utgjort ett särskilt mål för verksamheten, och under senare delen av 1900-talet ägde folkrörelserna en betydande andel av radiobolaget. Inte heller representerar denna tradition en knivskarp gräns gentemot äldre tiders kunskapsöverföring.

… svaren som de inbjudna gästerna ger speglar inte enbart de egna värderingarna, utan också frågeställarens förväntningar på den som svarar.

Likt prästerna under 1800-talets husförhör står i dag journalisterna för folkets uppfostran, ställer frågor, testar kunskaper och prövar moral. Politikerna, ämbetsmännen, företagarna, medborgarna, akademikerna och arbetarna levererar nervöst svaren med anletet belyst av skattefinansierat strålkastarljus. Vi kallar det inte längre husförhör utan folkbildning men svaren som de inbjudna gästerna ger speglar inte enbart de egna värderingarna, utan också frågeställarens förväntningar på den som svarar. Det i public services och allmänhetens mening nyttiga och riktiga, inte det uppriktiga, utgör essensen av programföretagens innehållsmässiga ram.

Debatten delas in i tre sfärer

Ändå ställer vi sällan frågan vad dessa moderna husförhör fokuserar på. Vilka frågor ställs och vilka frågor utelämnas? Vilka ämnen dominerar och vilka göms undan? Vilka värderingar upphöjs och vilka ifrågasätts? Med dessa frågor som utgångspunkt har Näringslivets medieinstitut undersökt femtio slumpvis utvalda studiosamtal i Aktuellt under perioden 31 oktober 2018 till 9 oktober 2019.³ Särskild betoning har lagts på journalisternas frågor i de samtal där inbjudna gäster intervjuas av en studioreporter, exklusive debatter mellan två inbjudna gäster.

Snarare anammade journalisterna en redan förändrad politisk debatt.

Undersökningen använder sig av den amerikanske medieforskaren Daniel C. Hallins modell från The Uncensored War (1986) som delar upp den offentliga debatten i tre sfärer: konsensus, legitim kontrovers och avvikelser. Modellen bygger på Hallins observation av den amerikanska medierapporteringen av Vietnamkriget och ifrågasätter tesen att journalistiken skulle ha varit orsaken till att den amerikanska opinionen vände sig mot kriget. I stället pekar Hallin på att republikanska kongressledamöter i Washington D.C. ifrågasatte kriget långt innan den amerikanska pressen gjorde det. Snarare anammade journalisterna en redan förändrad politisk debatt. Hallin menar alltså att journalisterna reproducerar de redan etablerade ramarna för det offentliga samtalet i stället för att vidga dessa.

Det hänger ihop med hur de tre sfärerna fungerar. Kortfattat kan man säga att:

• Sfären av konsensus utgörs av åsikter som journalisterna anser inte behöver nyanseras, såsom påståendet att ”jorden är rund” eller alla människors lika värde.
• Sfären av legitim kontrovers är åsikter som ingår i den gängse politiska debatten, som partipolitiska dispyter över skattesatser eller ja/nej till ett utvidgat EU.
• Sfären av avvikelser är motsatsen till konsensus och består av åsikter som inte anses vara värda exponering. Exempelvis betraktas påståendet ”jorden är platt” eller regelrätta antisemitiska och rasistiska teorier som något som inte kräver belysning.

Källa: Snacket vid lägerelden: studiosamtal i Aktuellt 2018-2019,
Näringslivets medieinstitut, 2020.

Reklamkritisk agenda

Fyra observationer i min undersökning är särskilt intressanta för att förstå vad journalisterna fokuserar på:

Den första intressanta observationen handlar om det vi kan kalla värderingsfrågor, alltså ämnen som berör droger, spelreklam och prostitution. I dessa ämnen intar SVT en tydlig konsensusposition. Att droger är skadliga, att ”rovaktiga” spelbolag ska bekämpas och att prostitution är destruktivt framförs som påståenden. Journalisternas frågor bekräftar dessa perspektiv och söker inte nyansera dem. I inslagen som berör spelreklam går reportern ännu längre och driver genom frågorna en egen reklamkritisk agenda mot bakgrund av att spelreklam kan förvärra spelberoende.

Frågorna till ministrarna liknar mer de frågor som brukar ställas till expertkommentatorer eller myndighetspersoner …

Den andra observationen handlar om EU-frågornas belysning. I de flesta studiosamtal där statsråd intervjuas ställer SVT-reportern skarpa frågor för att ställa dem och regeringens politik mot väggen. Det finns dock ett undantag: i de tre samtal där EU-politik är ämnet för samtalet, möts ministrarna i stället av frågor som söker sakupplysning snarare än skarpa svar. Frågorna till ministrarna liknar mer de frågor som brukar ställas till expertkommentatorer eller myndighetspersoner och förbiser de politiska konfliktlinjerna i EU-politiken.

En förändrad nyhetsbild

Den tredje observationen handlar om vilka ämnen som dominerar. I de femtio studerade studiosamtalen finns en stark närvaro av ämnen som rör gängkriminalitet, värderingsfrågor (bland annat droger och prostitution), klimat och utrikespolitik.  Trots att underlaget är litet och inga kvantitativa slutsatser kan dras ligger detta i linje med vad vi sett i tidigare undersökningar, där alternativa konfliktlinjer (av en del kallad ”GAL-TAN”) utmanar den traditionella höger-vänsterskalan med välfärd, skatter och arbetsmarknad i centrum.⁴ Dessa ämnen speglar naturligtvis en förändrad nyhetsbild med gängskjutningar och klimatrelaterade händelser, men är sannolikt också en konsekvens av en förskjutning av den ”legitima kontroversen”.

Nästan inga av studiosamtalen fokuserar på de mer grundläggande orsakerna till denna kriminalitet …

Slutligen finns en fjärde observation, att gängkriminalitet är det vanligast förekommande ämnet i de femtio studiosamtalen. I dessa samtal framstår journalisternas frågor som märkbart ensidiga med sitt nästintill totala fokus på kortsiktiga aspekter såsom interna beteendeförändringar i gängen, polisens arbetsmetoder och konsekvenser för direkt drabbade. Nästan inga av studiosamtalen fokuserar på de mer grundläggande orsakerna till denna kriminalitet som lett till ökning av skjutningar, inklusive kopplingar till klankultur, religiös extremism och etnisk- och kulturell segregation. De djupare liggande orsakerna till gängkriminalitet är alltså ett ämne som SVT verkar betrakta som en ”avvikelse” som inte behöver nyanseras.

Journalistik innebär urval

En möjlig invändning mot dessa observationer är att journalistik alltid innebär urval och exkludering där vissa vinklingar dominerar på bekostnad av andra. Detta är såklart sant, liksom att nyhetsbild och nyhetslogik alltid samverkar med de sfärer som enligt Hallin styr urvalet av vinklar och konfliktlinjer i den offentliga debatten. I fråga om gängvåldet kan exempelvis ett skäl till SVT:s fokus vara att nyheter generellt tenderar att premiera kortsiktiga perspektiv framför långsiktiga processer.

Samtidigt illustrerar undersökningen väl hur det sällan finns en opartisk norm att förhålla sig till i det offentliga samtalet. Lika lite som det finns en fast punkt i universum runt vilken den fysiska världen kretsar. Det som brukar vara utgångspunkten hos försvarare av public service och etablerade medieforskare, är att dess företrädare tack vare sin professionalism som regel är opartiska och allsidiga. Ett sådant påstående bygger på den felaktiga premissen att den som är opartisk i en fullt exponerad partipolitisk konflikt är det även i ämnesval, val av vinklar och problemformuleringar. Med andra ord drar man slutsatser om de ”legitima konflikterna” när man borde väga in det mer svårtydda i konsensus och avvikelser.

Den sista observationen är relevant även ur ett saklighetsperspektiv då just dessa aspekter fått ökad belysning i forskningen under 2019.

Bilden som träder fram när även dessa aspekter vägs in är ett SVT som indirekt tar ställning i kontroversiella frågor om droger, spelreklam, prostitution. Ett SVT som betraktar EU-politik som ”expertfrågor” utanför det partipolitiska spelet och som utelämnar de grundläggande orsakerna till gängvåldets upptrappning. Den sista observationen är relevant även ur ett saklighetsperspektiv, då just dessa aspekter fått ökad belysning i forskningen under 2019.⁵

Sköljer bort ett magiskt skimmer

Betyder detta att SVT:s nyhetsprogram håller låg kvalitet?

Naturligtvis inte. Däremot sköljer Hallins modell effektivt bort det magiska skimmer som endast tron på den obesudlade opartiskheten kan ge ett medieföretag i allmänhetens tjänst. På den fronten verkar förändring vara på gång även i programbolagens självbild. I samhällsprogrammet Ekdal & Ekdal beskrev nyligen SVT:s mediedirektör Jan Helin hur public services ”politiska ramverk” innebär en utmaning för journalistiken. Tills nyligen hade en sådan beskrivning nästan automatiskt stämplats som högerpopulistisk.

Den debatten handlar också om samtidens utmaningar mot den liberala demokratin och hur dessa bäst bör mötas.

Hallins tre sfärer kan appliceras på all sorts journalistik, men blir särskilt relevant för public service eftersom den politiska diskussionen om dess innehåll till stor del kretsar kring hur man ser på detta ”ramverk”. Den debatten handlar också om samtidens utmaningar mot den liberala demokratin och hur dessa bäst bör mötas. Hittills har svaret från de folkvalda varit att öka public services finansiering eftersom endast public service, menar man, kan garantera en saklig, opartisk kunskapsförmedling på folkbildningens grund.

Observationerna i vår undersökning väcker tvivel om att den slutsatsen är hela sanningen. Om public service cementerar i stället för att vidga samhällets intellektuella ramar för det offentliga samtalet är det snarare pluralism och mångfald som är vägen framåt för framtidens medielandskap.

––––

Kvartal har kontaktat SVT:s mediedirektör Jan Helin som har fått läsa texten och rapporten som ligger till grund för den på förhand. Målsättningen var, och är, att SVT i en text skulle ge sin syn på det som framförs ovan. Idén var att texterna skulle publiceras dagarna efter varandra men eftersom SVT inte ännu har återkommit valde vi att publicera denna text nu med fortsatt förhoppning om att SVT kommer att svara så småningom.