Politiskt upprop från 261 opolitiska tjänstemän

olka dessa frågor som något annat än ett uttryck för panik över att folket röstat ”fel”, ett försök från tjänstemännens sida att försöka påverka och få inflytande över den politiska processen.

Tjänstemännens upprop inleds med en beskrivning av Regeringskansliets funktion och ett konstaterande av tjänstemännens lojalitetsplikt. Det påminns om att den offentliga makten utövas under lagarna och att regeringsformen omfattar ett stadgande om ”allas lika värde”. Därefter skiftar uppropet till att staten skulle ha en ”allmän värdegrund” (det förtjänar att påpekas att denna värdegrund inte är stadgad i lag) och flyttar strax vidare till Regeringskansliets styrdokument. Efter att man framhävt att många att de undertecknade arbetat för olika regeringar, frågas specifikt efter Regeringskansliets (inte statens) värdegrund och styrdokument. Det ställs totalt fyra frågor, nämligen

(1) huruvida Regeringskansliet kan garantera att dess nämnda styrdokument inte ”urholkas”,

(2) vilken lojalitetsplikt som väger tyngst, den mot arbetsgivaren eller den mot styrdokumenten,

(3) hur tjänstemännens möjlighet att företräda Sverige påverkas av om en kommande regering skulle anse några av tjänstemännen inte vara svenskar, och

(4) om Regeringskansliet kan garantera medarbetarnas psykosociala arbetsmiljö om några av dess tjänstemän skulle anses inte vara svenskar.

Frågorna är av olika karaktär. Fråga (3) är en allmänpolitisk fråga på vilken man inte torde kunna svara. Fråga (4) måste närmast betecknas som en arbetsmiljöfråga och således böra vara en fråga för de relevanta fackföreningarna. Frågorna (1) och (2) är dock frågor om tjänstemännens förhållande till den demokratiskt valda ledningen för arbetsgivaren, alltså frågor som beträffar innehållet i en kommande regerings politik. Det är dessa frågor som är oroväckande.

Det är mycket svårt att tolka dessa frågor som något annat än ett uttryck för panik över att folket röstat ”fel”, ett försök från tjänstemännens sida att försöka påverka och få inflytande över den politiska processen. Ett sådant inflytande tillkommer tjänstemännen endast i deras egenskap av medborgare. Som tjänstemän har de att lojalt verka för den politik som varje regering driver. Är detta oförenligt med tjänstemännens samvete, är det ingen som tvingar någon att arbeta inom Regeringskansliet.

Och som sagt är vi ännu mycket långt ifrån någon situation i vilken Nürnbergförsvaret skulle bli aktuellt – det vill säga en situation där människor gör sig till verktyg för brott mot mänskligheten. 

Respekt för demokratiska beslut

Grundläggande för det demokratiska systemet är att de politiska partierna tar ställning på olika sätt, även i etiska frågor. Det är därför vi har demokrati: om alla vore överens i alla frågor, skulle vi inte behöva rösta om vilken mening som ska få företräde. Det innebär att den som arbetar i statsförvaltningen måste vara beredd på och finna sig i att arbetsgivarens ställningstaganden i bland annat etiska frågor kommer att växla och förändras. Tjänstemännen måste vara medvetna om att dessa skiftningar har ett demokratiskt mandat. Det ingår i jobbet. Det är ett villkor för att kunna arbeta som statstjänsteman att man accepterar sådana skiftningar.

Tjänstemännens fråga i det avseendet är – faktiskt – lika löjlig som en fråga huruvida regeringen Löfven kan garantera att ingen kommande regering sänker skatterna.

I detta ljus är det synnerligen allvarligt att tjänstemännen dels undrar om Regeringskansliet kan garantera att en kommande regering inte ”urholkar” de nämnda styrdokumenten, dels att de anser sig behöva ställa frågan huruvida lojaliteten mot en kommande regering eller lojaliteten mot nuvarande styrdokument kommer först. Dessa frågor vittnar om en närmast reaktionär motvilja mot demokratisk förändring och således en motvilja mot själva demokratin som sådan.

Hur ska någon kunna garantera något över huvud taget avseende en kommande regering? Poängen med demokratiska val är väl just att varje regering inom lagarnas ram utformar sin egen politik och söker stöd för den? Tjänstemännens fråga i det avseendet är – faktiskt – lika löjlig som en fråga huruvida regeringen Löfven kan garantera att ingen kommande regering sänker skatterna. Hur i hela friden ska någon kunna garantera vilken arbetsgivarpolicy en kommande regering anser vara lämplig?

Också frågan om förhållandet mellan lojalitetsplikten och styrdokumenten är löjlig. Lojalitetsplikten har stöd i lag. Styrdokumenten har inte det.

Uppropet inleds förvisso med en läpparnas bekännelse till tjänstemännens arbets- och förvaltningsrättsliga lojalitetsplikt gentemot regeringen och till förvaltningens lagbundenhet. Men redan tidigt i uppropets text sker en sammanblandning mellan olika regler på olika nivåer, och det är denna sammanblandning som kastar tvivel över tjänstemännens lojalitet mot det demokratiska systemet. Textförfattarna börjar i grundlagen och hamnar i normer av långt lägre dignitet.

Regeringskansliets värdegrund är inte grundlag

De juridiska förpliktelserna enligt grundlag och lag slängs nämligen ihop med Regeringskansliets styrdokument. Styrdokumenten är dock inte något utflöde av någon lagstiftning, utan ger uttryck för arbetsgivarens syn på arbetsplatsen och dess idealiska funktionssätt. Styrdokumenten har inget nödvändigt samband med någon formell rättsregel. Genom att sammanblanda grundlags- och lagbestämmelser med styrdokument, ges styrdokumenten en auktoritet som de helt enkelt inte har. Sammanblandningen utgör ett mycket ohederligt sätt att argumentera.

Med andra ord är tjänstemännens högsta chef indirekt (genom riksdagen) vald av medborgarna. Det är ganska grundläggande att medborgarna röstar på olika partier bland annat med hänsyn till dessa partiers ställningstaganden i etiska frågor.

De styrdokument som tjänstemännen särskilt avser, är Regeringskansliets värdegrund och dess policy inom mångfald och icke-diskriminering. Styrdokumenten utgör i denna del i huvudsak etiska ställningstaganden. Trots textförfattarnas försök att låta påskina att styrdokumenten på något sätt med nödvändighet härleds från grundlagen, utgör dessa dokument i grunden endast arbetsgivarens ställningstagande till hur arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet ska användas. Styrdokumenten har alltså lite, om något, att göra med grundlagen. Arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet är dock en grundpelare i svensk arbetsrätt. Arbetsgivaren har med andra ord rätt att inom lagens ram göra sina egna ställningstaganden, utan någon större inblandning av andra.

Arbetsgivaren är i detta fall Regeringskansliet, vars chef är statsministern. Med andra ord är tjänstemännens högsta chef indirekt (genom riksdagen) vald av medborgarna. Det är ganska grundläggande att medborgarna röstar på olika partier bland annat med hänsyn till dessa partiers ställningstaganden i etiska frågor. Med andra ord har statsministern och dennas regering ett demokratiskt mandat att i etiska frågor ta ställning på ett visst sätt. Varje ny regering kan förutsättas göra nya och från den gamla regeringens skilda ställningstaganden. Med andra ord är det inte endast helt normalt, utan ligger i själva den demokratiska processen, att styrdokument, inte bara ”urholkas”, utan helt byts ut när den nya ledningen – regeringen – har en annan syn på saker och ting än dess företrädare hade.

Det kan förvisso vara klädsamt att ändra styrdokumenten innan man till de anställda lämnar instruktioner som går emot styrdokumenten. Men en lagenlig anvisning från arbetsgivaren ska följas, även när den står i konflikt med något styrdokument. Allt annat är arbetsvägran. Att ens ifrågasätta arbetsvägran för att man inte håller med den demokratiskt valda arbetsgivarens ställningstaganden i etiska frågor vittnar om ett odemokratiskt sinnelag.

Vidare läsning om tjänstemannaobstruktion

Krister Thelin, Vad händer om tjänstemän gör som Elin Ersson?(7/9).

Jakob Heidbrink, Nürnberg står inte för dörren, (17/9).