Nyheten som Ekot inte ville ha

Dessa uppgifter publicerades sex månader senare – i juni 2020 – i ett avslöjande i Expressen, vilket föranledde en granskning från Riksrevisionen som i våras slog fast att Sverige inte följde reglerna i PISA.

”Men professorerna på Skolverket har ju räknat på det här i flera månader. Hur skulle du kunna räkna ut det här på bara ett par dagar?”

Uppgifter från avslöjandet har återpublicerats i samtliga stora svenska nyhetsmedier. Sveriges Radio har rapporterat om PISA-skandalen vid åtskilliga tillfällen – jag har själv bjudits in att gästa deras program flera gånger för att prata om saken. Så varför hamnade granskningen inte där från början? Hur kommer det sig att en reporter på Sveriges Radio ringer till Expressen för att berätta om en nyhet?

Jo, jag hade givetvis först berättat om detta då potentiella avslöjande för mina chefer på Ekot. Bemötandet jag fick beskrivs nog bäst som skeptiskt och ointresserat. Detta är ett citat från min då närmaste chef:

”Men professorerna på Skolverket har ju räknat på det här i flera månader. Hur skulle du kunna räkna ut det här på bara ett par dagar?”

Jag redogjorde för mina beräkningar och återgav flera anmärkningsvärda uttalanden från tjänstemän på Skolverket som jag hade bandat, men svaret blev ändå nej, mer tid skulle inte läggas på detta. Eftersom jag tyckte att min chef gjorde en dålig nyhetsvärdering gick jag till en annan ansvarig person och berättade om vad jag hittat. Denne verkade tycka att saken var värd att utforska, vilket för en stund ingav litet hopp, men bara några korta minuter efter att jag återvänt till mitt rum knackade en erfaren reporter på dörren. Hon lät irriterad och frågade om det stämde att jag lade tid på någonting som min närmaste chef inte hade kännedom om? Det skulle jag omgående upphöra med.

Julmys viktigare än riktiga nyheter

Efter ytterligare ett samtal med min chef bestämdes att jag skulle släppa PISA-resultaten och återgå till något viktigare: ”Julsäcken”.

Julsäcken är en samling nyhetsinslag som Ekots reportrar producerar under hösten, som sedan sänds i slutet av december, så att reportrarna kan vara ordentligt jul- och nyårslediga.

Inslagen ska bestå av så kallade tidlösa nyheter, som fungerar flera månader efter att de spelas in. Ett sådant julsäcksinslag, som föreslogs att jag skulle ta mig an i stället för att undersöka eventuella felaktigheter i PISA-studien, handlade om den utsatta situationen för butikspersonal som tvingas lyssna på julmusik dagarna i ända. När jag på julsäcks-spånmötet naivt misstog detta förslag för ett skämt och började skratta spände min chef genast ögonen i mig och sa: ”Men Ludde, testa själv att lyssna på Rudolf med röda mulen tio gånger på en dag och se hur det känns”.

Julsäcksförfarandet återkommer för övrigt även på våren, men då i skepnad av ”sommarsäcken”, även denna gång för att så många reportrar som möjligt ska kunna vara lediga samtidigt. Självklart ska även journalister kunna vara lediga, och säkert finns det liknande säckar på andra redaktioner också, men skattebetalarna borde kunna förvänta sig att riktiga nyheter ska prioriteras på Sveriges Radios – och faktiskt hela landets – mest prestigefyllda nyhetsredaktion.

Reportern kallade Sverigedemokraterna för ”ett brunt parti”, vilket exemplifierades med uppvisning av en chokladpuff från en påse Bridgeblandning.

I mitten av december 2019 valde jag att lämna Ekot och helhjärtat fortsätta min granskning av PISA-resultaten på frilansbasis, eftersom Expressen hade visat stort intresse för den redan vid första telefonsamtalet.

Under de sex månader jag tillbringade i Radiohuset hann jag samla på mig fler anekdoter som jag tycker sätter fingret på något som förtjänar att uppmärksammas.

Som när den profilerade reportern i ett avtackningstal till en äldre kollega inför hela Ekots redaktion och ledning oemotsagd kallade Sverigedemokraterna för ”ett brunt parti”, vilket exemplifierades med uppvisning av en chokladpuff från en påse Bridgeblandning.

Livereportarna sitter av tiden med full lön

Eller som när jag först kom till den så kallade livedesken och en annan vikarierande reporter förklarade att han brukade tillbringa större delen av arbetspassen med att plugga japanska, och stolt visade upp sin flera tusen sidor tjocka lärobok.

Hur är detta möjligt, undrar du kanske nu, hur kan Ekots livereportrar ha tid att plugga japanska på jobbet?

Jo, jag skulle snart bli varse att Ekots livereportrar har tid att göra ganska mycket annat än att jobba, eftersom de har ytterst begränsade arbetsuppgifter och det är ovanligt att Ekot sänder live mer än några gånger per vecka. Det är inte heller särskilt många som upptäckt livesändningarna, lyssnarsiffrorna är mycket dåliga – det var de i alla fall när jag arbetade där – men ändå är minst fyra heltidstjänster avsatta till denna satsning sedan flera år tillbaka.

Vad gör då livegruppen – och resten av nyhetsredaktionen för den delen – när nyhetsläget eskalerar? Jag fick ett tydligt exempel efter bara några veckor på Ekot.

”Eh, alltså, ja, vi har ju köpt Mums-Mums. Det är fika nu”.

Det var en stekhet försommardag och jag satt som reporter ute i ”navet”, där stora delar av det dagliga nyhetsarbetet på Ekot sker.

Plötsligt kom en pushnotis från en av kvällstidningarna om att en kraftig smäll brakat loss i närheten av Jimmie Åkesson, under ett av Sverigedemokraternas valmöten. Polisen misstänkte att det var en så kallad banger – en mycket kraftig smällare, som kan ha en sprängeffekt liknande en handgranats.

Den som arbetat på en kvällstidning vet att en dylik händelse föranleder höjd puls och aktivt nyhetsarbete. Det ska gå fort, det ska bli rätt och man ska ta reda på mer än konkurrenterna. Jag såg mig omkring efter dagredaktören, som leder arbetet på navet, och såg att denne tillsammans med i stort sett alla andra – producenter, chefer, reportrar och sändare – rörde sig bort mot en nära belägen soffgrupp.

”Vad gör vi, vem ringer polisen och vem ringer SD”, ropade jag.

Svaret kom från en av cheferna:

”Eh, alltså, ja, vi har ju köpt Mums-Mums. Det är fika nu”.

Kompetenta, onyfikna och inte så effektiva

Det känns vid det här laget viktigt att poängtera att denna text inte är skriven i syfte att ifrågasätta den obestridliga kompetens som finns på Ekot, utan för att synliggöra den mentalitet som i min mening tillåts genomsyra organisationen, kompetensen till trots.

Det ska tilläggas att jag i efterhand är väldigt glad över att det där PISA-avslöjandet hamnade i Expressen till slut. Den siffertunga materian gjorde sig nog betydligt bättre där än den hade gjort i radioformat. Det ska också medges att min chef sannolikt och med rätta måste haft svårt att i ett så tidigt skede avgöra huruvida uppgifterna var korrekta – i mångas ögon ställdes ju den saken inte bortom rimligt tvivel förrän Riksrevisionen släppte sin rapport i april 2021. Ja, den som vill kan säkert avskriva händelsen som en anomali, ett olycksfall i arbetet som kunde ha inträffat på vilken redaktion som helst. Men när den ses i ljuset av mina andra upplevelser från Ekot så har i alla fall jag svårt att göra det.

SR:s problem är inte främst politisk snedvridning

Mycket har skrivits om politisk snedvridning inom public service, och visst finns det sådana inslag i några av dessa berättelser. Min bestämda uppfattning är dock att det är en annan, mer subtil problematik som löper som en röd tråd genom anekdoterna.

Hur kommer det sig att man inte väljer att avsluta – eller i alla fall fundamentalt förändra – en satsning som kostar miljoner i skattepengar varje år, där medarbetarna har så lite att göra att de tar upp österländska språkstudier på betald arbetstid?

Varför sätter man inte ner foten och kräver att välbetalda journalister på Sveriges tyngsta nyhetsredaktion producerar kvalitativt och aktuellt innehåll även under julbordssäsongen?

Varför står erfarna chefer och skruvar på sig utan att säga ifrån när en medarbetare tar öppen politisk ställning inför hela redaktionen?

Hur kan Ekoledningen underlåta att agera när den får kännedom om att en reporter inlett en relation med ett säkerhetshot?

Jag tror att anledningarna är nära besläktade med skälet till att man inte vill utmana konsensus och undersöka en potentiell skandal om Sveriges PISA-resultat:

Det är så mycket mer bekvämt att låta bli.