Nej, det bor inga hobbitar på Flores

Idag vet vi att det är en egen art, Homo floresiensis, och deras evolutionära historia tyder på att de är släkt med Homo habilis, en föregångare till Homo erectus som man vet spred sig i Asien.¹ Homo floresiensis var korta – runt en meter långa – och har därför fått smeknamnet ”hobbitar”.

Ifrågasatt utdöende

Eftersom inga fynd yngre än 50 000 år har gjorts av dessa människosläktingar har forskarsamhället utgått från att de dog ut ungefär då. I Forths nyutkomna bok², nyligen anmäld här i Kvartal³, ifrågasätts dock den slutsatsen. Utifrån lokalbefolkningens berättelser om märkliga varelser hävdar boken att ”hobbitarna” trots allt kanske finns kvar i Flores djupa skogar. Historier likt de här finns överallt. Själv växte jag upp med berättelser om mörksuggor, skogsrån och allsköns skrömt och oknytt. Härliga och underhållande historier jag inte vill vara utan.

Det leder osökt till tankar på nya dramatiska expeditioner i bästa Indiana Jones-stil.

Och visst är det en spännande tanke att okända släktingar till vår art gömmer sig i okända och svårgenomträngliga skogar i Fjärran östern. Det leder osökt till tankar på nya dramatiska expeditioner i bästa Indiana Jones-stil. Men som forskare måste man luta sig tillbaka och fundera på hur sannolika de här historierna är.

Ön Flores är i storlek mellan Hälsingland och Västergötland, med mycket höga berg och otillgängliga områden. Idag har ön en hel del odlad mark och en ökande urban bebyggelse, vilket gör att den yta dessa individer skulle kunna finnas på är rätt liten. Trots detta har inga klara fynd gjorts som är senare än 50 000 år.

Ingen outforskad ö

Ön är dessutom inte alls okänd för forskare. Redan i mitten av 1800-talet tillbringade en assistent till Alfred Russel Wallace (han som samtidigt med Darwin kom på evolutionens mekanism, alltså det naturliga urvalet) fyra månader med att i skogarna samla fåglar och fjärilar.⁴ Hade han funnit denna grupp av människosläktingar hade det varit en sensation av första rang och rönt vederbörlig uppmärksamhet.

Idag finns flera bolag som erbjuder fågelskådarresor till Flores⁵, och fågelfaunan är väl känd genom en lång rad fågelskådare som tillbringat avsevärd tid i skogarna. De är tränade att lyssna efter enstaka ljud och rörelser, allt för att kunna se en viss fågelart. Eftersom ”hobbitarna” med all säkerhet hade färgseende precis som alla andra primater i Gamla Världen, och därför huvudsakligen var dagaktiva, är det märkligt att inga individer, eller spår av dem, setts av någon forskare eller fågelskådare som rört sig i skogarna. Någon forskningsexpedition för att hitta ”hobbitarna” känns därför överflödig.

Inte lämnat spår

För att en population ska kunna överleva under längre tid krävs att de är åtminstone några tusen individer för att undvika problem med inavel och förlust av genetisk variation. Detta är väl känt bland naturvårdsbiologer.⁶ Det måste alltså ha funnit tusentals individer under de senaste 50 000 åren, men som märkligt nog inte lämnat några spår efter sig.

De är nog lika sanna som min barndoms mörksuggor och skogsrån.

Det har gjorts omfattande arkeologiska och geologiska utgrävningar runt de grottor där floresiensis-ben har hittats och det finns en hyfsat god förståelse för öns fysiska och biologiska historia. Samtidigt som spåren av ”hobbitarna” försvinner för ca 50 000 år sedan försvann även några större arter som en elefant, en större struts och en större råtta, arter vars ben påträffats ihop med floresiensis -lämningar vilket tyder på att dessa djur var viktiga födokällor. Man hittar dessutom svart aska från samma tidsålder, vilket pekar på ett eller flera vulkanutbrott som kunnat leda till ett utdöende av de här arterna. Inte heller de här forskarna har funnit några spår från sen tid av dessa våra släktingar, än mindre sett dem.

Så sammantaget är sannolikheten i praktiken noll att det fortfarande skulle finnas en population av Homo floresiensis. De är nog lika verkliga som min barndoms mörksuggor och skogsrån. Det kan tyckas trist, men emellanåt är verkligheten dessvärre det.