Nästan en miljard skolungdomar sitter hemma och studerar. Vi upplever nu skolvärldens mest dramatiska omställning någonsin. Gymnasieläraren Svante Holmberg skildrar tillvaron i en svensk gymnasieskola, där såväl lärare som elever blivit hemmasittare. 

Enligt den brittiska tidskriften The Economist sitter i skrivande stund nästan en miljard skolelever hemma och bedriver sina studier på distans. Från Argentina till Japan. I rika Luxemburg såväl som i fattiga Namibia.

För oss som undervisar i den svenska gymnasieskolan ställdes allt på sin spets tisdagen 17 mars. Av regering och huvudmän fick vi 24 timmar på oss att ställa om all undervisning från analogt till digitalt. Ett dygn för att genomföra den kanske största förändringen i pedagogikens historia sedan skriftspråkets introduktion. Under vanliga förhållanden hade det betraktats som omöjligt, men våren 2020 är inget som vanligt. Om nätterna förföljs jag av en dröm där jag fastnat i en global pandemi som vänt upp och ned på all mänsklig tillvaro. Bara för att varje morgon vakna och upptäcka att jag är fast i en global pandemi som vänt upp och ned på all mänsklig tillvaro.

Så därför sitter jag sedan en dryg vecka i mitt kök framför datorn och försöker agera klassföreståndare och hålla igång sex kurser i två ämnen online för totalt cirka 180 elever.

Redan de gamla grekerna

Klassrum har sett tämligen likadana ut sedan antiken. Även om de gamla grekerna ibland undervisade ute i det fria, har det judiska studierummet satt standarden med ett avskilt rum där eleverna sitter i bänkar med läroböcker och anteckningsblock framför läraren.

En bekant med lång erfarenhet av distansundervisning på högskolan använder begreppet det platta klassrummet för att beskriva det digitala rum som nu framträder på skärmen. Samtidigt når det nya rummet långt bort och tränger djupt in i det som nyss var vår privata sfär. På lektionerna kan man i bakgrunden få höra att ”linje 13 mot Norsborg ankommer om fyra minuter”, och materiella skillnader blir påträngande tydliga när en elev visar sig i ett tempererat orangeri och en annan i ett trångt rum där man bara ser en obäddad säng och några skokartonger.

Distansundervisningen ger även läraren nya möjligheter att fördjupa bilden av sig själv, med hemmet som dekor; en kollega råkar hamna i sidan av rutan med en imponerande konstsamling väl synlig i bakgrunden, en annan dyker upp framför en vägg fylld av böcker, en tredje går obetänksamt på rast med datorn riktad mot toaletten, dörren öppen och kameran på.

Vill jag observera eleverna kan jag bara se en eller fyra åt gången i närbild.

Introduktionen av program för de videosamtal som används för distansundervisningen har givit lärarna ett nytt medel att övervaka eleverna. När jag med lurar på huvudet observerar elever som skriver prov eller arbetar med uppgifter, är det svårt att inte göra kopplingar till Stasiagenten som spionerar på ett kändispar i Östberlin i den tyska filmen De andras liv, även om eleverna till skillnad från paret vet att jag är där.

Efter 15 år i skolan vill jag också tro att jag behärskar förmågan att överblicka ett vanligt klassrum utan att skapa en känsla av närgångenhet och obehag hos eleverna. Att som lärare till exempel stirra oavbrutet på en elev vore uppenbart olämpligt. I det program som min skola använder går det dock inte att se alla 32 i klassen samtidigt. Vill jag observera eleverna kan jag bara se en eller fyra åt gången i närbild. Ingen vet dock vem av dem jag tittar på för ögonblicket och jag kan alltså betrakta samma person länge utan att hen vet om det.

Därför ger observerandet lätt en olustig association till ett slags voyeurism.

Skola i sängen

Varje revolution har sina förlorare och vinnare. Att arbeta från sängen var historiskt ett exklusivt kungligt privilegium. Nu har vi i stället mängder av elever som fortfarande en bit in på eftermiddagen halvligger i sängen med datorn i knät. Flera ser dessutom inte ut att ha bytt om efter natten, ännu mindre gått ut. Drar skolkarantänen ut på tiden kan den på sikt utvecklas till ett allvarligt folkhälsoproblem om vardagens rutiner rasar samman för tillräckligt många.

Skolor gör sitt bästa för att råda bot på problemet genom att hålla på ordinarie scheman och förbjuda pyjamas i rutan, men klassens schema går att följa även utan att gå ut och för läraren är det svårt att med säkerhet skilja en pyjamas från en kofta eller kimono. Det kommer därför att krävas mycket hjälp även från vårdnadshavarna om våra gymnasieungdomar ska hålla sig psykiskt och fysiskt friska i vår.

I det digitala rummet kan de vara ensamma och umgås på samma gång.

Hikikomori kallas hemmasittarna på japanska, de unga – vanligen ynglingar – som bekämpar sin ångest genom att stänga sig inne på sina rum. För att hålla ljuset från världen utanför borta täcker de ibland fönstrena med lakan. Bara när andra sover vågar vissa sig ut för att handla i de affärer som fortfarande håller öppet.

På skolan ser man dem mycket sällan, men nu sitter de där varje lektion framför datorn. Raka i ryggen, fingrarna blixtsnabbt smattrande över tangentborden och med vanan inne av att tala i mikrofon. I det digitala rummet kan de vara ensamma och umgås på samma gång. Där behärskar de teknologin såväl som de sociala koderna.

När de vanligen självsäkra eleverna fumlar vet hemmasittarna hur man gör. Ska covid-19 göra dem till mer än dagsländor måste skolan på allvar fundera över hur deras uppvaknande kan förvaltas när pandemin väl dragit förbi.

Kort sagt är det tänkbart att coronaviruset kommer att förändra hur vi som verkar i skolan föreställer oss ett klassrum. Med programmen för videosamtal har lärarna också getts ett nytt medel att övervaka eleverna, med vilket det följer nya utmaningar och former av ansvar.

Och precis som vid alla stora samhällsförändringar finns det de som förlorar och tjänar på skolkarantänen. Innan allt är över och verkligheten ter sig mindre smittsam än drömmen, borde någon organisera ett wiki-projekt där lärare från hela världen skickar in skärmdumpar med sig själva och eleverna i rutan och tillsammans bygger ett gigantiskt collage av miljontals ansikten.

Inte för att skapa ett register att användas av våra regeringar, utan för att fånga den mänskliga omfattningen av skolvärldens mest dramatiska omställning någonsin.