Förstärker kriser olika länders särdrag?

Ryssland stängde tidigt gränsen mot Kina. I Frankrike förklarade president Macron krig mot viruset i ett retoriskt fyrverkeri medan Sverige helst verkar vilja vara neutrala. Universitetsläraren Kristoffer Lieng sitter i utegångsförbudets Frankrike och frågar sig hur länge svenskarna kommer att få gå fritt.

Klockan tolv idag (17 mars) inleddes utegångsförbudet, och nu sitter vi här inomhus och ska fortsätta med det i minst två veckor. 

Den tredje mars flög jag tillbaka till Frankrike efter nästan två veckor i Sverige. I diskussionerna hemma tycktes det som om coronaviruset var något som inte riktigt skulle drabba Sverige. När jag steg av planet i Paris var jag själv invaggad i trygghet och hade ingen tanke på viruset. I stället inleddes en ny intensiv arbetsvecka efter universitetets februarilov och jag började så smått planera för mina tentor då undervisningen här tar slut redan i början av april. Inte ens då jag på onsdagskvällen lämnade universitetet, efter att veckans undervisning var avklarad, kunde jag riktigt föreställa mig att min planering skulle komma att ruckas. Trots att grannlandet Italien hade satts i karantän kändes det ändå som en omöjlig tanke att Frankrike skulle kunna gå samma öde till mötes.

En sista strandpromenad innan utegångsförbudet

Men så hände det. I torsdags kväll meddelade Macron om nya skarpare åtgärder för att begränsa virusets framfart. På fredagen åkte jag och handlade. På lördagen åkte jag och handlade igen. Jag hann visserligen inte att ta mig till Ikea för att köpa den där hyllan som vi behöver. Jag hann heller inte med att gå till optikern för att beställa nya glasögon, vilka den utmärkta franska sjukförsäkringen skulle stå för. Men tidsfristen för att hämta ut glasögonen kommer att överskridas och kläderna får ligga kvar på golvet ännu ett tag. På måndagen åkte jag och handlade mat igen. Då rådde närmast apokalyptisk stämning i butiken.

Hur ska ett folk som aldrig följer ens de enklaste regler kunna sättas i karantän? mumlade jag för mig själv.

Idag (tisdag 17:e mars) har vi nyss kommit tillbaka hem till lägenheten efter en promenad längs havet i fantastiskt vårväder. Klockan hade hunnit bli fem i halv ett när vi steg in genom dörren. Då hade utegångsförbudet redan trätt i kraft. Igår kväll höll president Macron ett tal till nationen där han sa att det skulle råda utegångsförbud från klockan tolv på dagen. I minst två veckor får vi sitta hemma så det gällde att passa på att gå ut under förmiddagen. I den lilla staden där vi bor var det mycket folk i rörelse vid elvatiden. Längs huvudgatan stod några marknadsstånd uppställda som vanligt. Det var inte den trängsel som det brukar vara men knappast folktomt. Efter många regniga och gråa dagar tittade solen fram just den här dagen.

Macron lät som en besviken tonårsförälder

Nere på promenaden var det ganska mycket folk och folk släppte som vanligt ut sina hundar att löpa fritt på stranden. Detta brukar reta mig även i normala fall, men särskilt nu när viruset kan finnas överallt. Jag upplyste bestämt och inte så vänligt killen med hunden om den stora skylten några meter ifrån oss, vilken tydligt förevisar att hundar inte får vistas på stranden och att de ska hållas i koppel på strandpromenaden. Hur ska ett folk som aldrig följer ens de enklaste regler kunna sättas i karantän? mumlade jag för mig själv. Dessutom tar inte ens barnen av sig skorna i förskolan. Inte konstigt att viruset sprids fort. Macron hade ett sätt att tala till nationen där han lät som en besviken tonårsförälder. Då parisarna inte hade tagit presidentens senaste råd på allvar var man nu tvungen att gå längre. Parisarna hade fortsatt att spatsera längs Seine och dricka vin på sina brasserier, trots varningarna. I och med utegångsförbudet skulle man inte ens få ta en promenad i parken utan att riskera böter, klargjorde president Macron.

Rör inte sanden! skriker jag. Folktom strand före utegångsförbudet i Courseulles-sur-Mer. Foto: Kristoffer Lieng

”Rör inte sanden”, skriker jag till min lille son som springer omkring på stranden. Bäst att passa på innan karantänen börjar. Macron sa att Frankrike nu befinner sig i krig, att fienden är osynlig och kan finnas var som helst. Det är som om den vackra stranden och den klara havsluften hade blivit radioaktiv. Jag tänker på människorna i Pripjat som badade i fontänerna de varma vårdagarna 1986 lyckligt ovetande om vad som hade hänt på kärnkraftverket i Tjernobyl alldeles intill. Men Corona-viruset går väl inte att jämföra med radioaktivitet och svenska myndigheter är väl mer tillförlitliga och öppna än de sovjetiska var. Så klart. Jag slår ifrån mig tanken och vi beger oss av från stranden. Å andra sidan har det redan dött fler av covid-19 än i Tjernobyl-olyckan. 1

På vägen hemåt från stranden gick vi in på apoteket. ”Endast en flaska desinfektionsgel per familj”, sa farmaceuten. I bageriet där vi brukar köpa två två baguetter för två euro enligt ett ständigt specialerbjudande ville de bara sälja oss en baguette. ”Det räcker inte annars”. Folk stod lydigt i kö med en meters mellanrum och ute på gatan var det inte längre så många människor i rörelse. Fransmännen verkade ha tagit Macrons ord på allvar.

Studentrepresentanten som satt mittemot mig brukade ta fram en näsduk en gång i minuten för att snyta sig och läraren i finska som varit så förkyld under veckan satt och gav ifrån sig regelbundna hostningar. 

Fredagen den 13 mars var det institutionsmöte, ett perfekt datum för otursmöte. Vi var ett tjugotal lärare och studentrepresentanter som satt instängda i en liten kvav sal i tre timmar under kvällen. Det är inte ofta som vi har möten så jag tyckte inte att det var läge att klaga. Men var mötet verkligen nödvändigt? President Macron hade gått ut kvällen innan och meddelat att universitet, skolor och daghem skulle stängas. Och nu satt vi där ändå för att diskutera obskyra och banala saker som redan hade bestämts någon annanstans. Vi diskuterade också hur undervisningen skulle fortsätta efter stängningen av universitetet och hur det skulle bli med tentor och examination. En student föreslog att han skulle samla förstaårsstudenterna på en pub och själv undervisa dem nu när universitetet skulle vara stängt. Det vore att förråda republiken, upplyste en annan student.

Folk började titta misstänksamt på varandra. 

Studentrepresentanten som satt mittemot mig brukade ta fram en näsduk en gång i minuten för att snyta sig och läraren i finska som varit så förkyld under veckan satt och gav ifrån sig regelbundna hostningar. Inte minst hostade mötets ordförande, som satt alldeles bredvid mig. Någon skojade med honom och frågade om han hade haft en trevlig Italien-resa. Han skrattade, men skrattet fastnade i den hostande halsen. Han hade ju inte varit i Italien på lovet så det var väl ingen fara. Eller? Folk började titta misstänksamt på varandra. Var det nu mitt corona moment var kommet? Vem av de här människorna skulle skicka mig i graven? Jag kom på mig själv med att vända bort huvudet och tömma mig själv på luft varje gång ordföranden hostade, som för att försöka lura viruset att inte komma in i mig.

Medan jag satt där och försökte att blåsa bort eventuella virus flög tankarna till Tjernobyl igen. Sovjetmyndigheterna gjorde allt för att människorna inte skulle veta något om att det hade inträffa en kärnkraftsolycka i Tjernobyl. När de väl tvingades erkänna faktum försökte de att tona ner omfattningen av det inträffade. Det bar mig emot att göra jämförelser med dagens coronasituation, men jag kunde inte hjälpa att detta med Tjernobyl hela tiden dök upp i mitt huvud.

Det ortodoxt konspirationsteoretiska Ryssland har låg smittspridning

En ryskortodox nunna förklarade för mig en gång att den ryska befolkningen hade utsatts för så många prövningar genom historien, krig, hungersnöd, terror, läger, ekonomiska kriser mm. för att ryssarna är det folk som Gud älskar mest. Detta att jämföra med Sveriges gud som har sett till så att vi har sluppit allvarliga prövningar. Men det fanns väl bara en gud eller hur var det nu?

Nåväl, Ryssland är noga med att bevaka sina gränser, och de var inte sena med att helt stänga gränsen till Kina på ett tidigt stadium efter att vetskapen om coronaviruset spridning stod klar. Gränshållningen kan ha haft effekt för antalet smittade i Ryssland är relativt sett väldigt lågt. Frågan är bara hur stort mörkertalet är, om Ryssland bara är i början på sin corona-kurva och om myndigheterna berättar hela sanningen. Det gör de nog aldrig. Kanske låter det konspirationsteoretiskt, men hela den ryska befolkningen är av tradition konspirationsteoretisk. Få litar på vad myndigheterna säger, och olika alternativa verklighetsbilder frodas. Samtidigt har ryssarna paradoxalt nog stort förtroende för auktoriteter. En läkares ord ifrågasätts inte. De är inte vana vid att svara på frågor från patienter. Patientens öde ligger i läkarens händer. När jag låg på sjukhus i Ryssland på grund av att jag hade vatten i lungsäcken bemöttes varje fråga om mitt hälsotillstånd och om min behandling med stor förvåning både av läkare och av medpatienter. ”Sjukdomar är doktorns ensak”. ”Vad finns det i sprutan? Det har inte du med att göra”

Samtidigt som coronaviruset härjar verkar nu Putin lyckas förlänga sin redan väl tilltagna mandatperiod till år 2036. När jag får frågan om vem jag tror blir president efter Putin brukar jag svara: Putin. Allt tyder på att han kommer att sitta kvar så länge han lever. År 2036 är han ingen ungdom längre. Han kommer att vara 83 år gammal om han lyckas hålla sig frisk. Den som lever får se. Mycket kan hända i skuggan av corona.

Den 17 mars 2020 från fransk karantän i Courseulles-sur-Mer

 

 

 

 

 

Noter

 

1, K Enligt FN-organet UNSCEAR:s studier har Tjernobylolyckan hittills orsakat upp till 63 dödsfall, och allvarligt skadat många hundra fler.  I siffran 63 är inkluderat alla dödsfall (av alla orsaker, inklusive bilolyckor) som drabbat dem som initialt överlevde väldigt höga stråldoser och sedan har avlidit. Se: https://kvartal.se/artiklar/100-procent-fornybart-ar-osmart/ och United Nations Scientific Committee on the Effects of Atomic Radiation, UNSCEAR 2008, Report to the General Assembly with Scientific Annexes VOLUME II Scientific Annexes C, D and E (2011), och Markandya, A., & Wilkinson, P. (2007). Electricity generation and health. The Lancet, 370(9591), 979–990.