Någonting håller på att hända (men det är en bit kvar)

Efter att den första delen av Kvartals Sabaya-granskning publicerats på tisdagen dök det snabbt upp en nyhetsartikel på SVT Kultur, med rubriken ”Hård kritik mot IS-dokumentären Sabaya”. I artikeln summeras delar av innehållet i vår första publicering, där vi visade att de manliga huvudpersonerna i dokumentären stal barn från de yazidiska kvinnor som de hade utgett sig för att rädda.

I slutet av artikeln står det också att SVT Kultur har sökt Kvartal för en kommentar. Regissören Hogir Hirori hade man inte sökt, utan nöjde sig med att han tillbakavisat alla uppgifter i SR:s Studio Ett. Men Kvartal skulle alltså erbjudas möjlighet att kommentera saken. Varför det, undrade vi instinktivt på redaktionen? Om Dagens Nyheter publicerar en granskning av en ministers krognotor, är det då publicistisk kutym att SVT i sin rapportering om detta avslöjande söker DN:s reporter för en kommentar, bara för att ministerns pressekreterare tillbakavisat ”anklagelserna”? Självklart skulle något sådant aldrig inträffa. Ordet ”anklagelser” har för övrigt varit frekvent återkommande i public servicebolagens rapportering om vår granskning, vilket inte heller tillhör vanligheterna när nyhetsmedier publicerar väl underbyggda avslöjanden som följer de pressetiska reglerna.

Hur som helst blev vi väldigt nyfikna på vad det egentligen var som SVT Kultur ville låta Kvartal kommentera. Efter ett bakgrundssamtal med reportern framgick det att de dels ville ha generella intervjusvar om innehållet i granskningen, vilket förstås var välkommet, men också att vi skulle “få möjlighet att kommentera de felaktiga uppgifterna”.

”Vadå för felaktiga uppgifter?” frågade jag förvånat.

”Ja, de här felaktiga uppgifterna om att personerna i filmen har sålt barn till Islamiska staten”, svarade reportern, “det verkar ju inte stämma.”

I vår artikel står det klart och tydligt att en av huvudpersonerna i filmen ”erbjudit” IS att köpa kvinnornas barn – ett påstående som vi belägger genom en bandad intervju med sagda huvudperson. Intervjun gjordes av den kanadensiska public service-kanalen CBC och finns uppladdad på Youtube. Ingenstans i artikeln står det att barn de facto har sålts, vilket borde vara tydligt för alla som faktiskt tagit sig tid att läsa den.

”Stopp”, svarade jag därför reportern, ”har du ens läst artikeln?”

Tystnad i andra änden.

”Nej … jag har inte hunnit ännu.”

Fabricerade scener

Säkert ett ärligt misstag, men desto lustigare blir då en annan publicering från SVT Kultur nästa dag. Denna gång gällande den andra delen av vår granskning. I den visar vi att flera av dokumentärens scener är fabricerade. Bland gäller det den kanske mest bärande scenen i hela filmen, fritagningen av den kvinnliga huvudpersonen Leila, som omöjligt kan ha spelats in med henne. I vår granskning framgår också att regissören Hogir Hirori, ställd inför Kvartals frågor om detta, snabbt hör av sig till SVT och erkänner att scenen mycket riktigt har spelats in med en helt annan kvinna än den verkliga Leila. Något som han alltså hade valt att inte berätta – vare sig för sin publik eller för sin ansvarige utgivare.

Det här fick tydligen SVT Kultur att gå igång ordentligt. I ett videoinslag som låg uppladdat på deras sajt hela dagen, men som nu verkar ha plockats ned, säger studioreportern:

”Idag publicerar Kvartal en ny artikel, där de riktar ännu fler allvarliga anklagelser mot filmen, bland annat att dokumentärens bärande scener är fejk. Något som bekräftas av regissören själv”.

Hirori har förvisso erkänt att Leilas fritagning spelades in med en helt annan kvinna, men steget därifrån till att han skulle ha ”bekräftat att dokumentärens bärande scener är fejk”, är ändå ganska långt.

Ta nu med er denna formulering till nästa del av berättelsen.

Regissören ville inte medverka

För det var inte bara SVT som hörde av sig. Snabbast var faktiskt P1 Kultur, som bara några timmar efter att den första artikeln publicerats ringde upp och frågade om jag kunde tänka mig att vara med i deras direktsändning nästa dag?

Ja visst, svarade jag, och lade om mitt schema för att kunna komma till Radiohuset på önskad tid. Nästa dag ringde samma reporter igen och förklarade att något hade hänt som potentiellt kunde omkullkasta sändningens planerade utformning. Regissören Hogir Hirori, visade det sig, hade föregående kväll hört av sig till reportern och varit mycket upprörd. Han hade inte fått bemöta kritiken som redan då framförts i P1 Kultur, menade han. (Ekots Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén hade kommenterat vår granskning redan på tisdagen). Det hade han visst erbjudits möjlighet att göra, framhöll reportern, som hade sökt Hirori hela tisdagen och nu dessutom erbjöd honom möjlighet att möta Kvartals reporter i direktsändning om han ville? Nej, det ville han inte, tydligen, men upprörd var han. Så upprörd att kulturredaktionen nu helt sonika ringde upp och förklarade för mig att om regissören Hogir Hirori inte ville vara med i sändningen, så kunde inte jag heller vara med. Detta skulle då bli ”för ensidigt”. Jaha, undrade jag, men inte ska väl den granskade parten få diktera villkoren för er sändning om han själv vägrar att ställa upp i den?

Ensidigt, ensidigt, ensidigt

Jo, det skulle bli för ensidigt, men det var ingen fara, för i stället skulle Axel Arnö, filmens ansvarige utgivare på SVT, vara med i sändningen. Vad bra, svarade jag, då kommer jag som planerat.

Nej, nej, det gick inte, det skulle också bli för ensidigt! Om både jag och Axel Arnö skulle tillåtas framföra anklagelser mot filmen (ständigt dessa anklagelser) utan att Hogir Hirori var där för att försvara sig, skulle det bli för ensidigt. Men Axel Arnö är ju ansvarig utgivare för filmen, försökte jag, han får väl anses tillhöra samma sida som regissören? Nej, det skulle inte fungera, men till slut gick de i alla fall med på att banda en intervju med mig i förväg, som Axel Arnö sedan skulle få bemöta i direktsändning.

Det hela slutade med att Arnö i direktsänd radio anklagade mig och Kvartal för att ”förtala” filmen Sabaya, varpå programledaren pliktskyldigt fick deklarera att ”ja, nu är ju Ludde Hellberg inte här för att försvara sig”. (Till sist lästes ett genmäle från mig upp i programmet, men först två dagar senare.)

Förtal av film

Och vad var det då som Axel Arnö menade utgjorde förtal av filmen? (Hemskt för övrigt, den förföljelse som filmer utsätts för nuförtiden). Jo, det gällde mina och Kvartals hårda ordval, där formuleringen ”fabricerade scener” lyftes fram som exempel.

Men vänta nu! Enligt det nyhetsinslag som vid denna tidpunkt legat flera timmar på SVT:s hemsida (och som ni kan ta del av ovan), var ju de bärande scenerna i filmen fejk, vilket redan ”bekräftats av regissören själv”. Förtal! Inte nog med att SVT har delfinansierat dokumentären och missat att göra grundläggande kontroller av innehållet – vilket Axel Arnö för övrigt själv ser mycket allvarligt på. De har nu dessutom förtalat den (och möjligen även regissören Hogir Hirori, som SVT passade på att döpa om till Hogir Hogirio i sitt inslag, vilket, om det inte är förtal, säkerligen i alla fall borde klassas som någon slags ensidig anklagelse).

Hur som helst. I det här läget får nog nästan alla reaktioner per definition klassas som tecken på en positiv utveckling. Det viktigaste är väl ändå att seriös journalistik inte möts av tystnad – och jag vill framhålla att både SR och SVT faktiskt har varit drivande i att rapportera om våra granskningar av Sabaya.

Låt oss hoppas att detta blott är en förvirrad början på en ny tid. Jon Snow blev ju trots allt kung i Game of thrones till slut, efter att han kommit över det där röriga uppvaknandet. Även om han väl i och för sig därefter blev landsförvisad för att ha knivmördat sin drakridande flickvän.