Muhamed-vikingen och EU-vikingen är döda, länge leve Metoo-vikingen!

2017 presenterade Uppsala universitet ett pressmeddelande där det stod att textilarkeologen Annika Larsson hittat orden Allah och Ali i mönster på vävda sidenband funna i en vikingagrav. Hon tolkade, efter en hel del pusslande, kisande och spegelvändningar, att mönstren var ett försök att skriva kufiska (tidig arabisk skrift) och av detta drogs slutsatsen att vikingarna nog hade varit ganska mycket muslimer, egentligen. Som ett forntida inlägg i nutidens identitetspolitiska debatt fick den inte oväntat ett enormt genomslag. Problemet var att fynden är från 900-talet men den påstådda teckenstilen kom först 500 år senare, som professorn i islamsk konst, Stephennie Mulder, från USA påpekade.²

Arkeologer ska testa teorier och idéer, även helt galna sådana. Men medier bör vara lite försiktiga med att okritiskt kabla ut dem som dagens sanning, i synnerhet när spektakulära resultat sammanfaller lite väl mycket med rådande karriärsfrämjande vindar. De karismatiska vikingarna tycks nämligen vara ovanligt väl lämpade för att legitimera och driva ideologisk samhällsomvandling.

Soppa på järnåldersspik

År 2017 orsakade Charlotte Hedenstierna-Jonson, arkeolog och disputerad forskare vid Uppsala universitet och Statens historiska museer, tillsammans med medförfattare ett bombnedslag med artikeln A female Vikinga Warrior confirmed by genomics.³

Det rör sig om grav 581 i Birka – den enda grav där enbart ett kvinnligt skelett påträffats tillsammans med en komplett uppsättning vapen, det vill säga svärd, vapenkniv, yxa, spjut, två sköldar och pilar samt två hästar – en hingst och en märr. Där återfinns även spelpjäser, vilket påstods vara ett bevis för att kvinnan hade haft en hög rang.

”Identifieringen av en kvinnlig vikingakrigare ger en unik inblick i vikingatidens samhälle, med sociala konstruktioner och undantag från normen under vikingaeran”, menade artikelförfattarna. Men artikeln ifrågasattes kraftigt av flera kritiker i en upprörd debatt. En mycket namnkunnig svensk forskare inom fältet som inte vill medverka med namn skriver i ett mejl att anledningen till att artikeln fick sådant genomslag och citerades i olika typer av media har att göra med intresset för vikingar, metoo-rörelsen men också att många arkeologer var heligt förbannade över artikeln.

Professor Judith Jesch vid  Centre for the Study of the Viking Age på universitetet i Nottingham är en av flera som menar att artikelförfattarna har kokat soppa på en järnåldersspik när de påstår att det är ”bekräftat” att kvinnan var en vikingakrigare.^{4, 5}

SVT tolkade sitt uppdrag om att vara opartiska och inte behandla kontroversiella ämnen ensidigt som de brukar göra när det gäller vissa ämnen och har därför medfinansierat och sänt dramadokumentären Den kvinnliga Vikingakrigaren, som nu kan ses på SVT Play.^6,7 Den är producerad av det brittiska produktionsbolaget Urban Canyons som verkar ha specialiserat sig på att med skohorn och en god portion fantasi klämma in kvinnor på spektakulära platser i historien med titlar som ”Gladiatrix”, ”Africa’s Amazon” och ”Den kvinnliga samurajen”. ⁸

Historieomskrivning

För att inte sätta onödiga myror i huvudet på tittarna får de inte veta något om kritiken mot artikeln förutom att den har lett till ”internationell debatt”. Punkt. Budskapet som trummas in är i stället att vikingarna ”hade rykte om sig att vara skoningslösa och brutala män. Men nu är det dags att ändra den bilden.” Programmet är en mix av intervjuer och bilder på verkliga gravfynd och en fiktiv skildring om hur den påstådda kvinnliga vikingakrigerskans liv kan ha sett ut. Signe, som hon kallas, är en kvinnlig Clint Eastwood-figur som reser i Österled för att söka hämnd. Hon besegrar vikingamän med hjälp av sina kvinnliga styrkor som ”smidighet och låg tyngdpunkt”. Den svenska kvinnokämpen är inte bara en straffande mordängel mot män utan även en befriare av förtryckta kvinnor. På slutet har hennes trogna slaviska träl Manusha blivit en fri och framgångsrik affärskvinna. Slutscenen visar hur Signe läggs i Birkagraven. ”Omgiven av sina dyrbaraste ägodelar kan Signe följa den vikingatida krigsgudinnan Freja in i livet efter detta” säger den förtroendeingivande speakerrösten. En expert säger att det är dags att skriva om den vikingatida historien. Men är det verkligen så?

Fria fantasier från SVT

Jag har för den här artikeln pratat med fem arkeologer och forskare som tillhör de mest namnkunniga inom fältet. Deras sammanlagda kritik är inte nådig. Birgit Arrhenius, professor emeritus i arkeologi, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och Vitterhetsakademien och nestor inom Birkaforskning skriver i ett mejl att det SVT sände var ”tyvärr inte en dokumentär utan en ganska fri fantasi.” Hennes hypotes är att skelettet inte tillhörde en krigare utan en slavinna som offrats och lagts ovanpå en man, vars ben har ruttnat bort.⁹

Den arabiske skriftställaren Ibn Fadlan berättar just om begravningen av en vikingakrigare där en slavinna först våldtas av flera män och sedan offras vid gravläggningen. Skelett och rester av vad som verkar vara offrade slavar har även återfunnnits i andra gravar från vikingatiden i Sverige.

Gravfältsområdet där 581 återfinns ligger i en moränbacke där bevarandefrekvensen av skeletten är mycket låg. Att det fanns två hästar i graven tyder också på att det har funnits två personer i graven. Dräktnålen, vapnen – allt är typiskt för mansgravar.

I filmen svingar den späda ”Signe” en liten lätt handyxa. Men i den verkliga graven låg en av Birkas största bredyxor, påpekar Arrhenius.

Flera arkeologer säger att Birkaskeletten är ökända för att ha blivit ihopblandade och felmärkta. De grävdes ut av Hjalmar Stolpe på 1800-talet men fynden (fel)märktes först på 30-talet som ett arbete för arbetslösa. Men i det här fallet stämmer skelettet med kraftigt böjd ryggrad med Stolpes ritning från tiden så här är märkningen troligen korrekt, menar Arrhenius.

Krigs- eller kärleksgudinna?

Hur var det då med att Freja var en krigsgudinna? Freja är först och främst en fruktbarhetsgudinna och någon krigsgudinna har hon aldrig varit, säger Arrhenius. Enligt en uppgift delade hon med Oden hälften av de fallna krigarna som mottogs i hennes sal. Vad detta innebär är omdiskuterat. Men ingenstans står det något om att krigarna hon väljer ut skulle ha varit kvinnor, vilket dokumentären förespeglar.

Lars Lönnroth, professor i litteraturvetenskap och översättare av Eddan, påpekar att det finns sköldmör och valkyrior beskrivna i litteraturen. Men Lönnroth understryker att Freja var en fruktbarhetsgudinna och kärleksgudinna, även om det finns några enstaka belägg för att hon förekommer i mer krigiska sammanhang.

– Det är tacksamt i feminismens tid att ha hittat en kvinnlig krigare. Jag utesluter inte att de har rätt, men så länge det bara finns ett enda fynd så tillåter jag mig att vara skeptisk, säger Lönnroth. Professor Judith Jesch vill i ett mejl balansera sin kritik med att peka på att Charlotte Hedenstierna-Jonson och de andra intervjuade experterna gör ett mycket bra jobb med att förklara koncept som vikten av grupptillhörighet under vikingatiden. Hon tror inte heller att programmet försöker driva en politiserad agenda, även om problemet med att det är en okritisk partsinlaga kvarstår.

Historiska parenteser

Så vad vet vi om kvinnan i grav 581? Ja, kanske hon var en vikingakrigare, det finns saker som tyder på det. I så fall ett unikt fynd i Sverige och inget som bevisar att det var vanligt med kvinnliga krigare. Hon kan också ha varit av krigarsläkt, hennes man kan ha varit krigare, hon kan ha haft någon annan symbolisk funktion eller kanske var hon en slavinna som offrades vid en stormans begravning. Det kan till och med ha skett ett misstag eller något vi inte känner till med graven. Men istället för att redovisa kritikstormen från auktoriteter inom fältet ”fyller programmet ut magra bevis med spekulation och fantasifulla rekonstruktioner”, som professor Judith Jesch skriver i ett mejl.

SVT agerar typiskt för den rådande ideologin och tyvärr blir resultatet då alltför ofta att de stora dragen suddas ut och fokus riktas mot det som är historiens fotnoter och parenteser.