Som Henrik Höjer, på goda empiriska grunder, skriver så är det uppsåtet som avgör om det är folkmord eller inte. Var Israels uppsåt med kriget mot Hamas i Gaza att utplåna så många palestinier som möjligt? Svaret är solklart nej. Ingen seriös människa kan ha någon invändning mot det svaret.
För alla människor som drabbas av grymma krig och våldsamheter på Gaza, i Syrien och var det nu än är så spelar det förstås mindre roll om civila dödas i ett folkmord eller i ett krig. Men som sagt; hur någon tänkande människa – hur kritisk man än är mot Israels krigföring, bosättningar och högerregering – kan hävda att Israels i grunden försvarskrig sedan 1948 inte är ett uttryck för aggressiva strider mot aggressiva grannar, utan ett folkmord i syfte att utrota palestinier; det är inte seriösa slutsatser utan ideologiskt vinklade ställningstaganden.
Ingen kan eller bör förneka de vidriga livsvillkoren för människorna i Gaza. Ansvaret för detta faller dock inte på folkmordsgeneraler utan är på olika sätt fördelat på Israels regering, terrorgruppen Hamas, andra islamistiska terrorgrupper, Ryssland med flera.
För mänskligheten är det av största vikt att inte relativisera folkmordets uppsåt. Att till exempel människor även med hög utbildning – men inte så mycket bildning förstås – kan instämma i aktivisters jämförelser mellan villkoren för människorna på Gaza och fångarna i koncentrationsläger som Auschwitz där flera tusen judar mördades varje dag just för att de var judar; det är horribelt relativiserande.
Att på alla tänkbara sätt hålla folkmord som Förintelsen levande i mänsklighetens medvetande är något av det viktigaste man kan göra.
Nyligen var jag på en träff i Stockholm där bokförlaget Stolpe tillsammans med föreningen Judisk kultur presenterade böckerna ”Dagböckerna från Theresienstadt” av Pavel Fischl ; en ung tjeckisk jude som också överlevde vardagens folkmord Auschwitz.
Att läsa de böckerna är som ett vaccin mot alla ideologiska och fega jämförelser mellan folkmord och andra företeelser som man ogillar. Ungefär som att läsa Henrik Höjer.
