Men det är andra tider nu. Jeff Durso, trebarnspappa och entreprenör, inser det först när han kommenterar ett inlägg på Facebook efter George Floyds brutala död i Minneapolis sommaren 2020. Han, som alltid trott att färgblindhet är ett ideal att eftersträva, får nu höra att det gör honom till rasist. Aggressiviteten i svaren förvånar honom. Vad är det han har missat?
Han gör en djupdykning i böcker om critical race theory (kritisk rasteori) för att försöka förstå var argumenten kommer ifrån. Varje hörnsten i ideologin representerar raka motsatsen till hans världsbild. Där han ser ett ofullkomligt USA som strävar mot något bättre, ser ideologerna ett ruttet projekt byggt för att hålla sådana som han om ryggen. Där han ser mänsklig gemenskap ser de white supremacy och maktförtryck. Allt han värderar högt ska monteras ner: upplysningens rationalism, meritokrati, synen på människor som individer.
En måndag i januari hamnar han i ett gräl med en vän på Facebook. Vännen, en vit kvinna, har lagt ut ett mem som anspelar på temat att vita föräldrar, som mobiliserar mot kritisk rasteori, inte vill att deras barn ska lära sig om rasism och slaveriets historia i skolan. Men det stämmer ju inte alls, invänder Jeff Durso. Hundra inlägg, flera timmar och många tillmälen senare motstår han frestelsen att skriva “Dra åt helvete” och lämnar tangentbordet. Han har förlorat en vän men ångrar ingenting. Från och med nu tänker han inte vara tyst.
– Jag vill vinna för våra barns skull, säger Jeff Durso, fortfarande tagen av bråket. Vi ställs mot en rörelse som har flera decenniers försprång. De har väckt en sovande jätte, och det jag vill veta är, vad bör den jätten göra nu?
Radikaliserade vita mammor i täten
Striden om vad som pågår i amerikanska klassrum har blivit en brännhet politisk fråga. Jeff Durso, som bor i kuststaden Hingham i Massachusetts, är inte ensam om att under de senaste två åren ha fått upp ögonen för vad han anser är en destruktiv radikalisering av undervisningen. I den upphettade diskussionen om rasrelationer sommaren 2020 växte även en annan grupp i styrka — och lika övertygad som Jeff Durso är att den inslagna vägen är fel, lika säkra är dess anhängare att den är rätt.
– De mest radikaliserade människorna jag ser i det amerikanska kulturkriget är ofta vita mammor från övre medelklassen, säger Jonathan Kay, redaktör på tidskriften Quillette. De vet att de är extremt privilegierade och att vi lever i en djupt ojämlik värld.
– I en annan tid hade de kanske skänkt pengar till kyrkan och hittat sitt moraliska övertag inom kristendomens ramverk. Nu är Facebook och Twitter vår tids stora nätverk, och hur får man överläge där? Jo, genom att buga lägst för de senaste ideologiska strömningarna inom prestigefyllda kretsar. Och just nu är det antirasismen.
Frågan har antagit sådana proportioner att den bidrog till att republikanen Glenn Youngkin den 3 november förra året överraskande vann guvernörsvalet i Virginia och den tros påverka resultaten i mellanårsvalet i år.
Om svarta elever i genomsnitt inte fick lika bra resultat på proven som de vita eleverna berättar Tony Kinnett att skoldistriktet sökte svaret i lärarens undervisning.
Enligt den konventionella förklaringen tog Youngkin hem segern genom att cyniskt återuppliva Jim Crows demoner och skapa republikansk moralpanik kring en obskyr akademisk teori. CNN:s kommentator sällade sig till majoriteten med bedömningen att “det handlar om white supremacy”. Samtidigt fick Sveriges Radios lyssnare höra ett inslag om att väljarna “egentligen inte vet vad [kritisk rasteori] är” och “det förekommer ingen undervisning om det”.
Verkligheten är dock mer komplicerad.
Segregerade klassrum i rättvisans namn
Den 4 november 2021 sätter sig Tony Kinnett framför en videokamera i sitt hem och trycker på inspelningsknappen.
Han brukade älska att undervisa, att förklara hur och varför något fungerar. Som koordinator för undervisningen i naturvetenskap i Indianapolis’ kommunala skolor var det hans uppgift att närvara i klassrummen. Det han fann var en atmosfär av “intensiv rassegregering”, där eleverna ständigt delades in i grupper baserat på hudfärg. Under ett halvår ägnades alla ämnen för barn i förskoleklass till årskurs 8 åt racial justice. Bland föreläsningarna syns chefen för skolans Racial equity office berätta för barnen att rasism formar allt i samhället och drabbar svarta barn redan som foster.
Om svarta elever i genomsnitt inte fick lika bra resultat på proven som de vita eleverna berättar Tony Kinnett att skoldistriktet sökte svaret i lärarens undervisning. Språket, menade skolan, var helt enkelt för “vit-centrerat” för de svarta eleverna.
– Jag har aldrig tittat på en grupp elever och antagit de tänker på ett visst sätt beroende på hur de ser ut, säger han när han loggar in från samma plats där den nu virala videon spelades in. Efter en tid tar det död på din själ. För varje dag smärtade det alltmer att förväntas stödja det här sättet att behandla lärare och elever.
– Hur kan vi som samhälle komma undan med att slå undan benen på nästa generation med den här förgiftade varianten av identitetspolitik?
När den nationella debatten om kritisk rasteori i skolan stormade som mest under förra sensommaren skickade skolan ut ett mejl som fick bägaren att rinna över för Tony Kinnett. Om lärarna fick frågor om huruvida kritisk rasteori lärs ut skulle de förneka det. Till sist delade han videon som nu har nu en halv miljon visningar på Twitter:
– När vi säger att vi inte lär ut kritisk rasteori, att det inte finns i våra läroplaner, förleder vi er. Vi har visst kritisk rasteori i undervisningen. Vi säger till våra lärare att behandla eleverna olika beroende på hudfärg. Vi säger till eleverna att alla problem är resultatet av vita män, att allt som västerländsk civilisation har byggt är rasistiskt, och att kapitalism är ett redskap för white supremacy… vi kallar det antirasism så du ska få dåligt samvete om du ogillar vår segregationistiska pedagogik.
‘Vi demoniserar vita människor för att de fötts’
Om kritikerna kan skylla på att Tony Kinnett har en etablerad högerprofil — han har skrivit för konservativa Red State och grundade sajten Chalkboard Review — kan inte samma sak sägas om Paul Rossi. I ett öppet brev, som resulterade i att han avskedades från sitt jobb som lärare på Grace Church High School i New York City, berättar Paul Rossi varför han såg sig tvungen att riskera sin karriär.
Under ett obligatoriskt möte för enbart vita elever och fakulteten beskrevs “objektivitet”, “individualism”, “rädsla för konflikt” och “rätt att trösta” som synonymt med vit överhöghet och därmed som något negativt.
Han skriver att eleverna delades in i “förtryckare” och “förtryckta” baserat på yttre attribut som hudfärg och kön. Medan den förra gruppen skuldbelades matades den senare med budskap om förakt och moralisk överlägsenhet.
Under ett obligatoriskt möte för enbart vita elever och fakulteten beskrevs “objektivitet”, “individualism”, “rädsla för konflikt” och “rätt att trösta” som synonymt med vit överhöghet och därmed som något negativt. Paul Rossi ifrågasatte synsättet och blev tillrättavisad av skolledningen. Han hade orsakat skada eftersom han inte hållit sig till den “högre sanningen”.
”Allt detta görs med hänvisning till equity, men det är raka motsatsen till rättvisa”, skriver han. ”I verkligheten förstärker det de värsta impulserna hos oss som människor: vår tendens till tribalism och sekterism som en sann liberal utbildning är tänkt att motverka.”
När hans avsked var ett faktum i april förra året släppte Paul Rossi en hemlig inspelning av en konversation med skolans rektor:
– Så du håller med om att vi demoniserar barnen, säger Paul Rossi.
– Vi demoniserar ba…, svarar rektorn innan han avbryter sig själv och tillägger, vi demoniserar vita människor för att de fötts.
– Och är inte några av våra elever vita människor?
Rektorn:
– Jo.
Hundratals rapporter om aktivism
Vid samma tidpunkt som Paul Rossis brev spreds grundades Parents defending education (PDE), en nationell gräsrotsorganisation mot aktivism i klassrummet och för icke-politisk undervisning i landets grundskolor. Det var den organisationen som i höstas avslöjade att den nationella organisationen för skolkommittéer i ett brev till president Biden sökte klassa protesterande föräldrar som “inhemsk terrorism” och bad om hjälp från FBI för att hantera “hot om våld” som resultat av bland annat “propaganda” om kritisk rasteori.
När jag når Erika Sanzi, organisationschef för den uppsökande verksamheten, har hon 1 300 olästa rapporter om misstänkt aktivism i lokala skoldistrikt som väntar på att gås igenom. De som möter kriterierna och kan verifieras lägger hon till på en interaktiv karta.
För att ta ett axplock ur nyhetsrubrikerna:
Fairfax, Virginia: Eleverna ombads spela privilegiebingo där brickorna motsvarade attribut som man, kristen, vit, barn till militär.
Farmington, Michigan: Skoldistriktet arrangerade 21 dagars utmaningar för equity med förslag som att delta i en protest tillsammans med organisationen Black Lives Matter och undvika att kalla USA för möjligheternas land.
Seattle, Washington: Lärarna deltog i en workshop där det diskuterades hur amerikanskt utbildningsväsende begår spirit murder på svarta barn.
Att undervisningen ofta är vänstervriden i USA är i sig ingen hemlighet. Det amerikanska lärarfacket är en trogen allierad till det demokratiska partiet. Men på senare tid har lärarfacken alltmer börjat eka av Demokraternas mest progressiva falang.
I juni 2021 godkände det största lärarfacket, som representerar tre miljoner medlemmar, en rad initiativ inklusive utökad implementering av kritisk rasteori i grundskolan och publicering av kritik mot bland annat white supremacy, cisheteropatriarchy, och andra former av “makt och förtryck”. Fackets ordförande fick i uppdrag att beteckna kritisk rasteori som racial honesty i skolan.
Enligt Erika Sanzi blev mordet på George Floyd en katalysator för skoldistrikten att lägga i ytterligare en växel. Under press från aktivister att “göra något” vände sig distrikten till den mångmiljardindustry som vuxit fram runt racial equity och diversity, equity, and inclusion (DEI).
Bara under 2020 och 2021 bidrog en rad stiftelser med 23 miljarder dollar till organisationer med ras i fokus, jämfört med 3 miljarder dollar mellan 2011 och 2019. Gates Foundation, till exempel, har skänkt miljontals dollar till en rad initiativ för att “eliminera vit överhöghet från matematik” (fokus på att hitta rätt svar och lärarledda lektioner är white supremacy enligt det här synsättet). En annan kursplan för undervisning i engelska språket, kallad Units of study, används i tiotusentals skolor och bygger bland annat på “identitetsbaserad maktdynamik, offerskap, vit överhöghet, mikroaggressioner och liknande”.
I Loudoun County i Virginia fick barn till asiatiska invandrare betala det högsta priset för det nya antagningssystemet till ett av USA:s främsta kommunala gymnasier…
Mitt eget skoldistrikt, som finns med på PDE:s sida, har anlitat en så kallad cultural competency coach, en av många eufemismer som används i sammanhanget. Under en virtuell workshop uppmanade coachen, som är svart, gymnasiets rektor, som är vit, att säga the N-word inför alla lärarna. Rektorn skickade senare ett mejl för att be om ursäkt, men sa samtidigt att han med coachens hjälp “lär sig att möta sitt eget obehag kring det explosiva ordet”.
Distriktet har hittills betalat 77 000 dollar för coachningen.
Antagningsprov är white supremacy
Men distrikten har inte bara tagit sikte på undervisningen. Enligt kritiska rasteoretiker är allting som inte leder till proportionerlig representation av den svarta befolkningen ett utslag av rasism. Lösningen är dock inte att försöka höja studieresultaten för dem som inte lyckas. Flera ledande skoldistrikt i bland annat New York, Kalifornien och Virginia har därför avskaffat antagningsproven till så kallade gifted schools — skolor för de mest högpresterande eleverna — för att öka andelen svarta elever.
I Loudoun County i Virginia fick barn till asiatiska invandrare betala det högsta priset för det nya antagningssystemet till ett av USA:s främsta kommunala gymnasier, Thomas Jefferson High School. När “rasblind antagning” och standardiserade tester, där de här barnen briljerade, ersattes med ett “holistiskt” system för önskat utfall har andelen elever med asiatiskt påbrå minskat. Deras föräldrar visade sitt missnöje genom att rösta på republikanen Youngkin.
– De här handlar inte alls bara om vita föräldrar, säger Erika Sanzi. Vi hör från många som har börjat undra var de står politiskt eftersom situationen är så vanvettig. Och de som försöker protestera kallas alla möjliga vidriga saker.
– Vi ser svarta pappor och latinamerikanska mammor som också är upprörda – och varför skulle de inte vara det, undrar Sheri Few, som leder organisationen US parents involved in education. Deras barn får höra att de inte kan åstadkomma något, eftersom de hålls nere av vita människor. Det sår en sådan fruktansvärd splittring att uppfostra barn på det viset.
Hon reser runt i South Carolina för att mobilisera väljare i de lokala valen till distriktens skolkommittéer. Många av de avgörande besluten om skolan tas på mycket lokal nivå, och det är här hon vill göra skillnad. Youngkins seger har givit organisationen — som tidigare lade allt krut på att lägga ner det federala utbildningsdepartementet — luft under vingarna. Hon säger att hon mötts av demonstranter med megafoner och hört mötena beskrivas som Ku Klux Klan-träffar.
– Häromdagen kallade en man mig för white supremacist och jag svarade med att be en bön för honom på Facebook, säger Sheri Few. Man möter alltså ondska med godhet. Det är så jag hanterar det.
I det extremt polariserade klimatet ser dock Tony Kinnett en risk att delar av högern sätter krokben för rörelsen.
– Om någon dyker upp på ett skolkommittéemöte och kallar ledamöterna för socialister som tagit barn som gisslan förstör denne för oss andra, säger han. Då klumpas mitt vittnesmål ihop med galet svammel. Det är lätt att anklaga den andra sidan för illvilja. Man ska komma ihåg att många av dessa människor dyrkar och tror på allt de här. De har fel — jag vill inte ha det här skräpet i skolorna — men det bottnar inte illvilja.
Några dagar efter bråket på Facebook pratar jag med Jeff Durso igen. Han har tänkt på vad han kunde ha gjort annorlunda. Hur ska han behålla lugnet när inte bara en utan flera personer anklagar honom för att vara rasist?
Hans bekantskapskrets består numera av demokrater som tänker rösta på republikanerna i nästa val, liksom honom desillusionerade av partiets intensiva fokus på ras och identitet. Men Jeff Durso tycker inte det räcker att bara protestera, förbjuda och fördöma. Han vill se ett alternativ till den dystopiska cynism och religiösa fanatism som han tycker genomsyrar den före detta vännens syn på landets tillstånd.
– Vår rörelse måste skicka en signal, säger han. Den måste inkludera Gandhi och Martin Luther King. Det måste vara en rörelse som skänker hopp.