Kulturarvet som motstånd

Vi är på resa i Ukraina. Båda våra institutioner, Statens försvarshistoriska museer och Riksarkivet, har sedan länge haft olika samarbeten med forskare och kulturarvsinstitutioner i Ukraina, kontakter skapade genom våra samlingar, kulturarvet har fört oss samman. Det var därför naturligt att på olika vägar försöka hitta sätt att stödja kollegor när Rysslands fullskaliga attack av deras självständiga stat inleddes. Genom utställningar, digitalisering och tät kontakt. Under det år som gått har våra tidigare mer teoretiska kunskaper om kulturarvets betydelse i händelse av väpnad konflikt gått från att vara abstrakta till att bli rapporteringar i realtid.

Öppenheten är också försvar

Under elva intensiva dagar i början av april besöker vi ett 20-tal olika arkiv och museer på nationell, regional och lokal nivå i Kiev, Charkiv, Poltava samt i Baturyn och Tjernihiv. Verkligheten är värre än bilderna. Men överallt påminns vi samtidigt om det ledarskap som genomsyrar alla nivåer av samhället, museichefen som håller museet öppet, enhetschefen vi träffar i det kommunala stadsarkivet, politikern som nu ägnar all sin kraft till att stötta invånarna i den svårt skadade stadsdelen Saltivka, på annonsskyltar i stadsmiljöerna. Det tydliga budskapet går inte att ta miste på: vi fungerar, vi håller öppet, vi arbetar – oavsett anfallskriget mot vårt land. Detta motstånd är också försvar.

På en skadad husfasad ett verk av stadens konstnär Hamlet Zinkivskyj, det föreställer en säng och en text: Jag minns de tysta nätterna, det kommer att bli så igen. Påminnelsen om utsattheten och livets skörhet finns där hela tiden. Inte minst genom appen som larmar om nya attacker. Skyddsrum är en bristvara och det gäller att ta sig bort från fönster och att veta var bärande väggar finns. Om en missil ändå skulle lyckas nå fram är den i Charkiv på en minut förklarar våra värdar. Med andra ord – då hjälper inget skydd, ingen idé att vara rädd. När larmet går gäller det bara att hitta en bärande vägg, mellan dig själv och Ryssland.

Det ofattbara uttrycks genom konst

Betydelsen av kulturarv som samlande kraft blir tydlig under vår resa. Resursbristen är akut. Reparationer av arkivlokaler och museibyggnader med läckande tak, fönster som blåsts ut av tryckvågor. Upp med plywood! Lokaler för evakuering av föremål till mindre utsatta platser. Utrustning för att digitalisera, inte bara historiska arkivhandlingar och föremål utan i första hand dokument med samhällsviktig information. Avgörande för en fungerande förvaltning också den dag kriget över.

Samtidigt arbetar alla vidare med sina verksamheter i denna obegripliga verklighet. I museernas montrar är originalföremål bortplockade för att skyddas mot missiler och plundring. Lokalerna är dock inte tomma på utställningar. Såväl museer som arkiv har tagit sig an uppgiften att samla in och dokumentera den ukrainska historia som skrivs här och nu. Föremål från befriade områden vittnar om brotten som begås, granatsplitter och spikar från detonerade bomber, ryska propagandaskrifter, hela missiler, rester från minor, lämningar från skyddsrum där människor levt, i dagar, veckor, månader.

Genom samtidskonst uttrycks det ofattbara som sker. Mötesplatser för att minnas dem som förlorats skapas på kulturarvsinstitutionerna, de blir platser för aktiviteter i rehabiliteringen av trauma-skadade. Det levande kulturarvet är sannolikt en del av förklaringen till den sammanhållning och uthållighet omvärlden bevittnar i Ukraina. Hur orkar ni? Svaret är ibland ”vi är i tjänst”, ibland ”det finns inget alternativ”. Det enda möjliga slutet denna gång är Peremoha – Seger. Ukraina har en lång historia av kamp för rätten att bestämma över sin egen stat. En strävan om att leva i frihet, att själv få bestämma över sina livsval och sin identitet.

Kulturarvet ger motståndskraft

Ett uttalat strategiskt mål i detta anfallskrig är också historieskrivningen och makten över kulturarvet. Putin har sagt att Ukraina inte är en riktig stat och inte har en egen kultur skild från Ryssland.¹ Redan 2014 plundrades regionarkivet i Krim, arkiven fördes till Ryssland. Nu kan listan göras ännu längre. I Tjernihiv sköts en missil direkt mot den byggnad där KGB-arkiven förvaras, i Charkiv-regionen finns endast en ruin kvar av ett museum tillägnat den ukrainska poeten och filosofen Hryhorii Skovoroda, i Cherson plundrades stadens konstmuseum på 15 000 föremål, regionarkivet i samma stad är idag helt förstört. Att skydda och värna om kulturarvet, men också att studera det, att lära sig mer om källor som faktiskt varit dolda är en motståndshandling i sig. Det är en form av resiliens. Ett ord vi i Sverige börjar inse betydelsen av. Förmågan hos en befolkning att, utöver de militära styrkorna, motstå och återhämta sig i kriser och katastrofer.

Att kulturarvet har en avgörande betydelse för ett samhälles resiliens i krig – det råder det för vår del inget tvivel om efter denna resa där historien och samtiden möts i en overklig verklighet. Det borde vara en skyldighet att våra svenska kulturarvsinstitutioner stödjer ukrainska kollegor så att de orkar behålla sin motståndskraft. Men också en skyldighet att lära av den stora kunskap de besitter, om att fortsätta upprätthålla verksamheter, att hitta lösningar och kraft under extrema förhållanden.

Åsikterna som uttrycks är skribenternas egna och inte uttryck för något ställningstagande från deras respektive arbetsgivare.