Kärrholm: Sarnecki sammanblandar korrelation med kausalitet

Sarnecki framhärdar i att invandringen till Sverige inte påverkat brottsligheten. I stället förordar han en ersättningsteori:

”En rimlig hypotes är en så kallad etnifiering av de socialt mest utsatta. Alltså att många invandrare har hamnat i socialt marginaliserade samhällsskikt… De tidigare socialt utsatta har ’knuffats’ uppåt i samhällsstegen med lägre andel arbetslöshet, bättre bostäder i områden med fungerande institutioner och högre social kontroll.”

Socialgrupp eller kultur?

I Sarneckis senaste bok Brotten i mitt liv (Mondial 2024) för han ett motsvarande resonemang. Resurser och socialgrupp framhålls som det centrala – inte kultur och värderingar. Den logiska följden av Sarneckis teori är att vi hade haft kriminella klaner, brutala förortsgäng, hedersvåld och våldtäkter i samma omfattning i Sverige idag oavsett om vi haft en massiv invandring eller ej.

Jag är tvärtom benägen att tro att etniska svenskar inte hade bildat släktbaserade kriminella nätverk, om sådana inte immigrerat från Mellanöstern; att Sverige inte haft 50 procent fler våldtäkter i förhållande till befolkningen jämfört med Tyskland, om det inte vore för överrepresentationen i stora invandrargrupper; att gängkulturen varit lika frånvarande i Sverige som i Finland, om massiv invandring från utomeuropiska länder inte resulterat i att mängder av barn och unga vuxit upp i ett kompakt kulturellt utanförskap.

Sarnecki och jag har vitt skilda uppfattningar om brottslighetens orsaker, som jag önskar hade kunnat debatterats mer hövligt. Jag menar att socioekonomiska faktorer, såsom föräldrarnas utbildningsgrad, inte alls ”påverkar” huruvida barn blir kriminella. Sarnecki antyder att jag saknar akademisk skolning, men han gör själv generalfelet att sammanblanda korrelation med kausalitet.

Vidare hävdar han att jag gör en förvanskad tolkning av professor Per-Olof Wikström. Det hade varit sorgligt, eftersom jag undervisats av honom personligen i Cambridge.

Jag citerar gärna Wikström ordagrant:

”Mitt grundläggande argument är att brottsligheten bäst förstås och analyseras som moraliskt handlande (det vill säga handlande bestämt av uppfattningar om vad som är rätt eller fel att göra eller inte göra i olika omständigheter) och att en central (men negligerad) fråga för brottspreventionen är att förstå grunderna för moralbildningen i samhället…

Det är t.ex. uppenbart att det faktum att man lever eller har växt upp med en ensamstående förälder, har dåliga skolbetyg, en låg vilopuls eller bor i allmännyttans bostadsbestånd (för att nämna några vanliga ’riskfaktorer’) i sig självt inte får någon att snatta i butik, begå ett insiderbrott eller skjuta en medlem av ett rivaliserande gäng. /…/

En central premiss i SAT [situationell handlingsteori] är att människor påverkas endast av de miljöer de faktiskt deltar i, det vill säga de människor de träffar och umgås med, de aktiviteter de deltar i och den media de konsumerar (individers aktivitetsfält). Eftersom människor växer upp och verkar i olika miljöer innebär det att de exponeras för kriminogena influenser i varierande grad och att det är en bidragande förklaring till varför det är vanligare att individer i vissa sociala grupper oftare utvecklar en starkare brottsbenägenhet.”¹

Jag överlåter till läsarna att själva avgöra vad som framstår som rimligast. Sarneckis ersättningsteori, med fokus på socioekonomiska faktorer, i vilken kultur förbises. Eller Wikströms teori som framhåller värderingar och moral.