Ingvar Kamprad satte bilden av Sverige i världen

För svenskar i förskingringen har IKEA-varuhusens livsmedelsbutiker blivit vattenhål där man kunnat köpa sill, pepparkakor, OP Anderson och lingonsylt. Såväl möblerna, de svenska restaurangerna och matbutikerna har gjort oerhört mycket för det som harvardprofessorn Joseph Nye kallar ”mjuk makt”, att makt inte bara handlar om vem som har mest vapen, utan också om i vilket ljus man framstår. Att Sverige framstår i gott ljus internationellt beror till stor del på Ingvar Kamprad.

Men Ingvar Kamprad framstod inte enbart i ett positivt ljus. Efter den svenske fascistledaren Per Engdahls död 1994 upptäcktes och publicerades listor på en mängd kända svenskar som varit medlemmar i Engdahls organisation ”Nysvenska rörelsen”. Det var inte en rent nazistisk organisation, men Engdahl hyllade flera gånger Hitler och hans Tyskland i organisationens tidning ”Vägen framåt”, där han också hävdade att i väntan på att alla judar deporterades från Europa borde Sverige införa en politik liknande Tysklands. Ingvar Kamprad var ett namn bland många andra i Engdahls medlemsregister från kriget. Han gick omedelbart ut offentligt och bad sin personal om förlåtelse och deklarerade att detta var hans ungdomssynder. 1998 skrev Bertil Torekull en bok om IKEA byggande på intervjuer med Kamprad, där han berättar utförligare om sin ungdoms nazism. Samma år utkom Thomas Sjöbergs Ingvar Kamprad och hans IKEA, som också berättar om ungdomsårens nazism. I samband med det ringde Kamprad runt till ett trettiotal personer som han umgåtts med i ungdomen, men som han dolt sitt nazistiska engagemang för och bad om ursäkt.

En av dessa personer var Otto Ullmann, judisk flykting som 1944 fick anställning som dräng på gården Älmtaryd och som blev en mycket nära vän till Kamprad. Efter Ullmanns död fick Elisabeth Åsbrink läsa den stora mängd brev från föräldrarna i Wien, senare i Theresienstadt, som Ullmann bevarat genom åren. Föräldrarna mördades i Auschwitz. Hon fann Ingvar Kamprads personakt i Säkerhetspolisens arkiv, där medlemskap och aktivism inte bara för Engdahls rörelse, utan också för de så kallade Lindholmsnazisterna fanns dokumenterad. Åsbrink intervjuade Kamprad och har gripande skildrat Otto Ullmanns öde i boken Och i Wienerwald står träden kvar.

Feodor Kamprad, Ingvars far, var uttalad nazist och antisemit och hade en judisk dräng som han också tog med på jakt ibland. Sonen Ingvar, som var jämngammal med drängen Otto, beskrev deras vänskap som så varm att han kallade det en ”förälskelse”. Samtidigt värvade Ingvar Kamprad medlemmar för nazistiska organisationer. När Ingvar Kamprad på gamla dagar berättade om detta gjorde han precis som Per Engdahl efter kriget; tonade ner det antisemitiska inslaget i rörelsen. Men det behöver man inte gå särskilt djupt in i källorna för att hitta. Så hur förklarar man detta?

En enkel förklaring är att när man möter individen och inte den rasistiska stereotypen, blir det en annan sak. Judar som abstraktion kunde man hata, men inte drängen Otto. Det är en förklaring. En annan, svårare, är att vi måste inse att ingen människa är ett monster. Det finns förvisso människor som begår monstruösa handlingar, men alla har vi våra goda och våra dåliga sidor. Det är givetvis skönt och bekvämt att utmåla nazister som monster, för då vet vi att de är de onda och vi är de goda. Sedan forntiden har många ideologier och religioner utmålat världen som en ständig kamp mellan ont och gott, där det gäller att vara på den goda sidan. Vi är marinerade i denna syn på tillvaron. I själva verket vet vi däremot att dessa sidor ständigt blandas, att vi ena stunden kan vara goda, andra stunden onda.

Behovet av att tydligt utmärka och avgränsa de onda människorna för att bekämpa ondskan finns där ständigt närvarande, också hos dem som gärna vill tala om att vi inte får dela upp människor mellan ”vi och dom”. Att det inte spelade någon roll hur många gånger Ingvar Kamprad lade ut texten om sina ungdomsförvillelser, att han ändå stämplades som nazist, visar på detta behov. I Åsbrinks bok utvecklar han exakt vad det var som var felaktiga tankar i Per Engdahls fascistiska ideologi. Men trots det lägger han till att ”Engdahl var en stor människa, det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever”. Det ställningstagandet är gåtfullt med tanke på att Kamprad själv förklarat att Engdahls ideologi inte höll. Men det räcker inte för att kunna hävda att Kamprad förblev sin ungdoms ideologi trogen. Hur många gånger skulle han behöva be om ursäkt, avsvära sig ungdomsförvillelserna och på andra sätt två sina händer för att folk skulle vara nöjda? Efter hans död fylldes sociala medier och traditionella medier med schablonbilder av Kamprad som nazist. Det är osmakligt och lögnaktigt. Men det fyller behovet av att kunna peka ut och bekämpa ondskan.

Det var som sagt många kända svenskar som en gång var medlemmar i Nysvenska rörelsen. När namnen avslöjades valde de flesta att inte vilja kommentera, att lägga locket på och tiga. En enda gjorde tvärt om och offentliggjorde sin ursäkt. Det var Ingvar Kamprad. Är det verkligen rättvist att just han ihågkoms som nazist, medan de andra slapp undan?