JK slängde underlaget för jätteskadestånd till våldtäktsman

Jag har begärt att av justitiekansler (JK) Mari Heidenborg få ut underlaget till beräkningen av ersättningsbeloppet. Den begäran besvarar JK med att handlingen inte är offentlig utan är att betrakta som en minnesanteckning och att den i enlighet med gällande rutiner har gallrats i samband med att ärendet avslutades.

Expertens tunga kritik

En som reagerar starkt på det är experten på yttrandefrihet och offentlighetsprincipen Nils Funcke. ”Vid myndighetsutövning ska det som varit av betydelse för ärendets utgång sparas. Det ska vara möjligt att se vilka överväganden en myndighet gjort”, säger Funcke som påpekar att det inte är ovanligt att JO, men även JK, kritiserar myndigheter för att underlag är bristfälliga och därmed beslut svårbegripliga.

I Dagens Arenas och Kvartals gemensamma podd Den svenska modellen från den 10 september får Heidenborg frågan om inte lagens jämkningsregler, som gör det möjligt för JK att sätta ned ersättningen ända ner till noll, kunde ha använts.¹ JK får också frågan om inte ersättningen, även utan att sättas ned, kunde ha beräknats på ett annat sätt. JK svarar nej på båda frågorna och menar att hennes beslut i båda avseenden var en nödvändig följd av lag och praxis. Ingen med kunskap om frihetsberövandelagen och dess förarbeten kan tillämpa någon jämkningsregel här, hävdar Heidenborg kategoriskt. Hon säger att ”jämkningsreglerna tar sikte på helt andra fall, som falska erkännanden, och är inte alls är tillämpbara” i det aktuella fallet.

Orsaken till ersättningsbeslutet är att mannens fängelsedom kortades efter det att Högsta domstolen (HD) beviljat resning, då ny bevisning om mannens mest sannolika ålder presenterats för domstolen. HD:s ändring av den syriske medborgarens mest sannolika ålder medförde att han fick del av ”straffrabatten” för unga brottslingar och att mannen därmed hade blivit frihetsberövad 14 månader för länge i förhållande till den kortare påföljden.

Den uppfattning JK framförde i Den svenska modellen har hon också framfört i en intervju i SvD och i ett brevsvar som skickats till personer som ställt frågor eller kritiserat JK med anledning av beslutet.

I detta brev skriver JK: ”I vissa fall kan ersättningen jämkas, dvs. vägras eller sättas ner. Dessa undantagsbestämmelser har dock inte varit tillämpliga i det aktuella ärendet.”

JK kunde sänkt ersättning till noll

Men när man läser lagen med förarbeten som JK hänvisar till och relevanta domar från Högsta domstolen framgår det tydligt att JK har haft möjlighet att sätta ned ersättningen och det ända ned till noll kronor.

Den möjligheten ges i stycke tre i 6§ i ”Lag (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder”:

”Ersättning kan vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas.”

Andra ledet i stycket, om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt, är en bestämmelse som JK har rätt att begagna efter eget omdöme och gottfinnande. Någon praxis som i detta ärende binder JK finns inte heller eftersom en liknande situation som denna inte tidigare varit föremål för JK:s bedömning.

Lindome-fallet ledde till lagändringen

Bakgrunden till införandet av en uttrycklig bestämmelse om att kunna sätta ned ersättningen anges i förarbetena och kan vara värda att citera:

”Det har i den praktiska tillämpningen uppmärksammats att rätten att få ersättning i anledning av ett frihetsberövande ibland kan ge resultat som ter sig stötande. En del av bakgrunden till kommitténs förslag är det s.k. Lindomefallet. En äldre man mördades i samband med att två personer gjorde inbrott hos honom. Det kunde inte med tillräcklig grad av säkerhet utredas vem av dem som var skyldig till mordet. Justitiekanslern beviljade ersättning enligt LEF (lag om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder) till den som var huvudmisstänkt och som varit berövad friheten på grund av brottsmisstanken. Beslutet väckte stor uppmärksamhet och kritiserades häftigt.”

Det är uppenbart att den kommitté som utredde frågan under dåvarande justitieminister Laila Freivalds införde jämkningsregeln just för att den ville undvika stötande resultat.²

JK hade kunnat argumentera att det i det aktuella fallet med den våldtäktsdömde mannen är orimligt att alls utge ersättning, eller att utge den med normalt belopp, och att det är en sådan ”övrig omständighet” som gör att det är oskäligt att ersättning lämnas eller lämnas med normalt belopp. Mannen har, tillsammans med sin äldre bror, kidnappat och våldtagit två kvinnor i Malmö under tortyrliknande förhållanden.³

Möjligen tänker JK på sidan 25 i regeringens proposition Det allmännas skadeståndsansvar 1997/98:105  som säger att även om det finns kvar en brottsmisstanke mot någon som har rätt till skadestånd är det inte skäl till att sänka ersättningen. Osäkerheten i det aktuella fallet rör dock inte skuldfrågan, utan frågan om mannens ålder.

JK hade även med stöd av lagens förarbeten kunnat vägra, eller sätta ned ersättningen, med hänvisning till att den våldtäktsdömde mannen själv lämnat felaktiga uppgifter om sin ålder och vilselett domstolen. Han presenterade exempelvis inte underlag för vare sig tingsrätt, hovrätt eller i det första överklagandet till Högsta domstolen som gjorde att han (eventuellt) fick ett felaktigt långt straff. Det dröjde till resningsansökan till Högsta domstolen innan han kom in med födelsebevis och andra handlingar från Syrien.

Även professorn i civilrätt vid Stockholms universitet, Mårten Schultz, konstaterar i ett Facebook-inlägg att JK kunde ha beslutat på ett annat sätt.

Myndigheter borde larma om orimliga och stötande regler

En annan märklig uppfattning om sitt ansvar och beslutsutrymme ger JK uttryck för i en intervju i SvD, den 16 augusti: ”Jag anlägger inga synpunkter på rimligheten i olika lagstiftningar, men jag kan som sagt förstå att allmänheten kan uppfatta ett sådant här beslut som stötande.”

Varje myndighet bör alldeles uppenbart informera regeringen om den anser att en lag som myndigheten har att tillämpa är orimlig eller av annan orsak bör ändras.

Att slentrianmässigt avfärda en begäran om en förklaring utgör inte god förvaltningskultur.

På min och många andras fråga om hur JK räknat för att komma fram till ersättningsbeloppet 840 000 kr har myndigheten svarat mig att JK har följt lagen och praxis. Inga mer detaljer än så. Med utgångspunkt från JK:s hemsida om vad praxis är kan man uppskatta – något annat förefaller inte vara möjligt givet bristen på information om hur JK räknar – att om JK beräknat ersättningen för månad 1 till och med 14 felaktigt frihetsberövande månader, skulle ersättningsbeloppet ha uppgått till 390 000 kronor. Av JK:s beslut förefaller det som att ersättningen beräknats för månad 19 till 35 – något som ger ett långt högre belopp. Detta eftersom ersättningen per månad stiger ju längre en person suttit frihetsberövad.

En fråga som ställts till JK men som hon inte besvarat är hur det kan anses vara skäligt att ”tillgodoräkna” en korrekt dömd och frihetsberövad tid till den ersättning som utges för felaktigt frihetsberövad tid?

När det dessutom gäller ett ärende som är så kritiserat framstår JK:s bristande öppenhet och hjälpsamhet som oacceptabel och just stötande.

Nils Funcke påpekar att om JK använt en schablon för att beräkna skadeståndet kan sannolikt beräkningen i varje enskilt fall ses som en minnesanteckning som kan raderas, det vill säga gallras ur akten. ”Men JK borde föregå med gott exempel och förklara hur beräkningen gjorts och vilka överväganden som ligger bakom. Att slentrianmässigt avfärda en begäran om en förklaring utgör inte god förvaltningskultur”, säger Funcke.

Summa summarum hävdar JK att:

• Ersättningen är beräknad enligt gällande praxis.
• Det underlag som fanns som visar hur denna praxis tillämpas i det aktuella fallet har gallrats av JK och finns därför inte längre, och det kan därför inte lämnas ut.
• JK inte kan eller av annan orsak inte vill eller ska redovisa vad praxis är och hur den påverkar ett sådant här fall.

Förklara i stället för att hänvisa till regeringen

Vad ska då medborgare som är missnöjda med beslutet göra? Exempelvis de 230 000 människor som har undertecknat en namninsamling med krav på att den beslutade ersättningen ska dras tillbaka. I sina brevsvar skriver JK, som ofta beskrivs som regeringens advokat:

”Avslutningsvis kan nämnas att Justitiekanslern är en förvaltningsmyndighet under regeringen. Den som har synpunkter på Justitiekanslerns arbete kan alltså vända sig till regeringen.”

Hänvisningen till regeringen är intressant. Regeringen har formell befogenhet att omplacera JK, men i detta fall vore det att straffa en ämbetsman för hur denne agerat i ett enskilt ärende. Det vore klart olämpligt och står inte i samklang med regeringsformens bestämmelser.

I stället för att hänvisa till en regering som har händerna bakbundna bör JK förklara hur hon beräknat ersättningen och varför hon anser att jämkningsreglerna inte kunde användas i detta fall. Transparens och öppenhet ska vara kärnvärden i vår demokrati, och rättsstaten bygger på folkets förtroende. När det dessutom gäller ett ärende som är så kritiserat framstår JK:s bristande öppenhet och hjälpsamhet som oacceptabel och just stötande.

*

Justitiekansler Mari Heidenborg har erbjudits och avböjt att skriva replik på denna artikel.