Jag kallas förrädare för att jag flyttar till Malmö

Efter tredje inbrottet kom han aldrig tillbaka till sitt bageri. Han tog livet av sig, och bageriet stängde. Var det då vi bestämde oss för att flytta? Kanske var det när en man i grannhuset hoppade, påtänd och desperat, från fjärde våningen? Blodfläcken syntes på trottoaren i veckor. Eller var stölden av barnvagnen som stod i trapphuset droppen?

I maj 1995 flyttade vi till Lund. Mina barn har en annan dialekt än jag. De blev lundensare. Jag fortsatte att vara malmöit. I januari flyttar jag, äntligen, tillbaka. När jag berättade om vår flytt på min Facebook blev reaktionerna starka. Min flytt, föranledd av högst privata skäl, tolkades som ett politiskt ställningstagande. Någon berättade för mig att det var förenat med livsfara att vistas utomhus i Malmö efter åtta på kvällen. Flera hävdade med emfas att det råder inbördeskrig i staden. ”Förrädare”, skrev en anonym person till mig i ett mail.

Tre bombdåd i månaden

Malmö väcker känslor. Landets tredje största stad, vackert belägen vid Öresund, på behändigt avstånd från kontinenten, har utan tvekan problem. Den första helgen i november skakades Malmö av tre explosioner.¹  Samma helg sköts en tjugoåttaårig man ihjäl på Munkhättegatan.² Andra helgen i november var ännu våldsammare. Två unga män sköts på en pizzeria vid Möllevångstorget. Den ena, blott femton år gammal, dog av sina skador. Den andre, arton år gammal, kämpar i skrivande stund för sitt liv på Skånes universitetssjukhus.³ Tio minuter innan skottlossningen exploderade en bil i Slottstaden.⁴ Natten till söndagen misshandlades en tjugofemårig kvinna av en okänd man som överföll henne när hon väntade på bussen. Hennes skador betecknas som livshotande. ⁵

Jag önskar att jag kunnat hävda att de två senaste helgerna är unika, men min hederlighet förbjuder mig att komma med ett sådant påstående. Enligt Sydsvenskan den 5 november har det skett 28 sprängningar i Malmö i år. Med helgens explosion blir det 29. Det innebär nästan tre bombdåd i månaden.⁶ Enligt siffror från SVT den 29 augusti har tio personer skadats och tre dödats i skottlossningar i Malmö 2019. Sedan dess har ytterligare två personer skjutits ihjäl och fyra skadats. Det är fem döda och fjorton skadade på knappt elva månader.⁷

Malmös problem är välkända – och med Lars Åbergs bok Framtidsstaden blev Malmö en symbol för allt som gått fel i Sverige de senaste åren. Åberg skildrar Malmös förvandling från en tämligen homogen arbetarstad, präglad av Kockums, fotboll och socialdemokrati, till den delade stad Malmö är idag. Han beskriver en segregerad stad, en stad med extremt hög arbetslöshet och socialbidragsberoende, med hög kriminalitet och en religiös extremism som tar sig uttryck i hedersförtryck, jihadism och en växande antisemitism.⁸

De tvärsäkra som inte har satt sin fot i  Malmö

Åberg tecknar också bilden av aningslösa tjänstemän och ansvarslösa politiker som lanserat projekt efter projekt för att främja integration, bryta utanförskap och slå sönder gängkriminalitet. Den enda effekt dessa kostsamma projekt fått är att de hjälpt till att urholka Malmös ekonomi (enligt den senaste prognosen saknas 392 miljoner i budgeten).⁹ Med Åbergs bok blev Malmö ett politiskt slagträ – och människor som inte satt sin fot i Malmö är tvärsäkra på hur det är i staden. Människor som bor i Täby, Jönköping och på den spanska solkusten har alla berättat för mig att man blir skjuten om man tar en promenad i Malmö. Mina försäkringar om att det inte stämmer väcker ilska och irritation. Jag har, enligt dessa sanningssägare, inte ”vaknat”.

Malmö är Sverige, fast mer. De problem som växt i Malmö i decennier återfinns numera i varierande grad i hela Sverige. Det går inte att gömma sig. Därför flyttar jag tillbaka. Den trygghet som uppvägde det faktum att Lund är en liten stad med allt vad det innebär av tristess och inkrökthet finns inte i samma utsträckning längre. Också Lund har haft bombdåd, rån och våldtäkter och kämpar med budgetunderskott. Människors trygghet minskar i hela Sverige,¹⁰ vilket inte är utan fog. Utsattheten för brott har också ökat.

Situationen är allvarlig, i Malmö och i Sverige – men det råder inte inbördeskrig, inte ens i Malmö, trots att en del debattörer, som Björn Ranelid, hävdar att ”Sverige är i krig”. Jag menar med bestämdhet att vi bör undvika den sortens retoriska överdrifter och svartvita resonemang om vi och dom, vänner och fiender, tillhöriga och icke tillhöriga. De leder nämligen mycket fort till hårresande slutsatser, som påståendet att ”alla människor inte har samma värde”, vilket Ranelid nyligen förfäktat i en upphetsad text.¹¹

Malmö är en vän i nöd

Malmö är inte paradiset på jorden, men det är inte heller en krigszon. Jag värjer mig mot den sortens beskrivningar av samma anledning som jag värjer mig mot försök att förringa kriminaliteten med argument av typen ”det är anmälningsbenägenheten som ökat” eller ”så här har det alltid varit”. Jag är i grunden varken opinionsbildare eller politiker. Jag är forskare, och forskarens plikt är att söka sanningen, oavsett vilka konsekvenser denna sanning får.

Så vad är sanningen om Malmö? Den ligger någonstans mellan den glättiga bilden av Malmö som en ung, kreativ och mångkulturell stad som återfinns i kommunens PR-material och den dystopiska bilden av Malmö som en krigszon där kriminella äger gatorna och vanliga medborgare hukar i sina lägenheter. Majoriteten av dem som bor i Malmö lever vanliga laglydiga liv. Vardagen fortsätter, med lämningar på dagis, cykeln till jobbet, gym på kvällen, ett besök på krogen då och då. Malmöborna är inte fångade i sina lägenheter – men en viss vaksamhet finns, en beredskap för att något kan hända, en explosion, en förlupen kula.

Malmö behöver oss, människor som arbetar, tar hand om sina barn, befolkar gatorna och kräver lag och ordning. Vi behövs för att väga upp den kriminalitet som plågar Malmö: jag ger inte upp Malmö, utan återvänder. Man överger inte en vän i nöd, och just nu är Malmö den vännen.