I fängelset som kallas kvinna

Detta, att öppna burarna, att släppa ut människorna vilken sort de än vara månde, detta är feminismens budord nummer ett.

Genus för att förstå

Genus blev mitt vapen, mitt redskap att bena ut och förstå. Genus för mig blev ordet för de tankar, idéer, föreställningar, påståenden om kön – kvinna och man, (alltså de biologiska könen, xx och xy könen, sorten med olika funktioner i den mänskliga reproduktionen) som existerat i världen sedan antiken och framöver. Tankar, idéer, föreställningar, påståenden som skapat nog så konkreta och ojämlika villkor för de två könen.

Två mönster som direkt framträder är 1) ett närmast nervöst isärhållande och 2) att det är man som är människan. Teori för mig som historiker är just att se vilka mönster empirin ger, inte att önska hur något borde vara. Och mönstret var så enfaldigt, så likartat att det i sig är en – det måste jag ändå säga – stor upptäckt.

Det absolut viktigaste i denna nya syn är axiomet att kroppen; könsorganen, könshormonerna, inte har något med kön att göra.

Stereotypen ”kvinna” finns i det rikhaltiga materialet som i tusentals år talat om kön blott i två varianter: antingen aristoteliskt som den mindre mannen, den sämre mannen. Eller som den andra, den olika – sämre, ibland i vissa sagor bättre – men fundamentalt annorlunda, män från Mars, kvinnor från Venus.

Det är mot dessa stereotyper, dessa ”könsroller” i sina enkla variationer som feminismen slagits, eftersom det är de som fått legitimera den ojämlika ordningen mellan kön, förklara att så ska det vara för det vill Gud, och sättas upp som ideal för unga flickor att forma sig efter. Vara beskedlig. Inte vilja just något. Att få rösta. Eller plugga matte. Och så vidare. Och det är just mot dem som feminismen slagits. I århundraden.

Tillbaka på ruta ett

När jag därför läser Kajsa Ekis Ekmans bok, Om könets existens. Tankar om den nya synen på kön (Polaris 2021), blir jag uppriktigt förvånad och nästan misstrogen. Men så här direkt enfaldigt kan det ju ändå inte vara? Efter alla dessa decennier av emancipation kan vi väl ändå inte vara tillbaka på ruta ett?

Jo, det kan vi tydligen. Det absolut viktigaste i denna nya syn är axiomet att kroppen; könsorganen, könshormonerna, inte har något med kön att göra. Det kan ta ett tag att smälta detta, men så är det. Ingen vagina eller penis i världen kan definiera dig som kvinna eller man i denna nya syn på kön.

Det är som att få Simone de Beauvoirs uttjatade ”man föds inte till kvinna, man blir” slängd på sig som en stor spottloska: man görs, se där, man konstrueras till kön, se där, se där. Vi ser en extremisering av de Beauvoirs mem som inte tar hänsyn till att hon förvisso såg det biologiska könet som de facto existerande, inte som en kropp vars kön dirigerade en till specifika kvinnohandlingar – typ toalettskurning – utan som en situation, skapad av världen runtomkring. För att banalisera henne: mansvärlden.

Exit kropp, in med själen, eller som Kurt Vonnegut skulle ha sagt: ”It´s all in the mind anyway.”

Så känn nu jävligt noga efter du lilla fjortis: är du verkligen nöjd? Du med dina långa svarta hårstrån på benen?

Och där i mindet, själen, tänkandet, huvudet, där finns könet. Det man känner sig som. Oavsett vilken kropp man har. Är man nöjd med sakernas tillstånd är man en cis-person. En för vilken allt stämmer: Det finns inget glapp mellan biologiskt kön (jamen?), könsuttryck (yttre attribut typ kläder) och omgivningens uppfattning om en som till exempel just kvinna.

Så känn nu jävligt noga efter du lilla fjortis: är du verkligen nöjd? Du med dina långa svarta hårstrån på benen? Du med dina knotiga knän och pyttesmå bröst? Du som vill springa och hoppa och göra saker? Är du säker på att det inte sitter en liten pojkhomunculus därinne och bara vill ta över?

Genus väller in

Det är nu som genus bara väller in: berättelser, bilder, föreställningar om man och om kvinna, om manligt, om kvinnligt, om blått, om rosa, om aktiv, om passiv om… Det är berättelser formade av mänskligheten sedan tusentals år och som nu tar form överallt i medier och reklam, mer än någonsin tidigare stirrar stereotyperna kvinna – man emot oss i retuscherade solbelysta bilder.

Att därför tro att man är fri från dessa kulturella avlagringar av genus, att det finns något opåverkat rent ”där inne” som vet att det är pojke, eller flicka, man eller kvinna, är ju självfallet idiotiskt: det enda man vet är att man medvetet, men mest omedvetet anammat dessa sterotypa bilder av kön, och det är dessa föreställningsikoner man känner att man ”är” och vill bli. Man föds ju kulturellt blank så att säga – man föds ju inte till exempel med kunskap om vad en spis är eller en bank. Till exempel. Man lär sig.

Jag läser i Kajsa Ekis Ekmans bok med sorg, bestörtning och vantro hur dessa stereotypa genus (genomgående kallade könsroller i hennes bok), dessa pojke/man-, dessa flicka/kvinna-figurer intar sin ödesdigra plats i denna horrorstory om kön. Ta till exempel de två barnböckerna, Jag är Linus – en pojke med snippa och Jag är Bella – en flicka med snopp av Camilla Gisslov. Linus/flickan vil klättra i träd, bli polis och ha kort hår och avskyr klänningar, Bella/pojken vill – ja gissa! – leka med dockor, vill ha kjolar, vill ha långt hår.

Förbjuden är kopplingen vagina = kvinna, påbjuden är kopplingen utseendefixerad, svag och tillgjord kvinna.

Det är svårt att tänka sig något mer stereotyp, något mer 1800-tal är detta, men Kajsa Ekis Ekman ger oss fler och fler konkreta exempel på hur dessa bokmärkesfigurer får bli det belägg som gör att man (sic) känner sig som pojke/man, flicka/kvinna. Könet sitter i huvudet:

”Kön är i själva verket något fast och bestämt – men inte av kroppen utan av våra beteenden. Här finner vi med ens en essentialism utan biologi, där kvinnligt och manligt tillskrivs olika beteenden och egenskaper, men där dessa har lösgjort sig från kroppen och existerar i en egen, eterisk värld. Förbjuden är kopplingen vagina = kvinna, påbjuden är kopplingen utseendefixerad, svag och tillgjord kvinna.” (s. 33)

Vidare: ”Men kön och genus har bytt plats. Genus är nu det verkliga, kön det overkliga. Kön sägs vara något man ’tilldelas’ vid födseln, det vill säga, en social konstruktion som samhället lägger på barnet. Könsidentiteten däremot sägs vara medfödd. En genusessentialism: genus som essens oavsett kropp.”(s. 33)

Allt fler som vill könskorrigeras

Outtröttligt plöjer Kajsa Ekman-Ekis igenom utredningar, forskningsrapporter och artiklar i jakten på förståelse för denna nya könsidentitet, var den finns, hur den yttrar sig?

Och nog hittar hon ganska underbara exempel: att könsidentiteten kan härledas till en liten fläck i hypotalamus INAH3 subnucleus. Eller i genen RYR3, höga halter av testosteron och så vidare. Jag känner igen ambitionen från framför allt 1800-talets energiska forskning för att hitta skillnader mellan män och kvinnor, helst i hjärnan då förstås. Orka! Tänker jag och säger som mamma: Mann merkt die Absicht und wird verstimmt. (”Man märker avsikten och blir beklämd”)

Och man blir ännu mer beklämd när man inser konsekvenserna av detta undflyende men dock fasta kön i sin stereotypa skepnad som sitter nånstans inne i huvudet.

Alla som vill bli Linus, men ”på riktigt” alltså rent konkret.

Jag tänker på den märkbara stegring av unga flickor som vill könskorrigeras. Alla som vill bli Linus, men ”på riktigt” alltså rent konkret. Hur man skär i köttet, hur man ”korrigerar” könet, hur man medikaliserar bort ”det kvinnliga”. Hormoner och knivar ska yxa till det rätta könet:

”Protesterna mot puberteten är en klassisk kvinnlig genre. Tidigare generationer har svultit sig, skurit sig, sparat till bröstförstoringar och odlar depression som kultur. Nio av tio tjejer i tonåren uppger att de är missnöjda med sin kropp och vill ändra på den, mot endast fyra av tio killar.”

Skillnaden nu, menar hon, är ”att det nya sättet att kriga mot den egna kvinnokroppen är sanktionerat av staten”. Och ingen frågar sig vad det kan vara i vår tid som gör att unga flickor flyr kvinnligheten. (s 180–183)

Jag tänker på alla de progressiva, moderna politiker som Alice Bah Kuhnke och Annika Strandhäll som tyckte det vore en radikal, en modern reform att sänka åldern på dem som ville ”korrigera” sitt kön (14 år). Jag tycker jag ser samma obekymrade hållning till unga flickors förtvivlan nu som då, när en Fadime Sahindal kom för att få samhällets hjälp och skydd, och då man slentrianmässigt kontaktade föräldrarna – källan till hennes förtvivlan. Nu ses föräldrar som fyllda av oro och förtvivlan ser sina barn vilja könskorrigera sig som ett slags fiender som ska hållas utanför. Nu lyssnar man bara på barnet som har lyssnat på så många berättelser om den frihet från sorg och smärta som kommer med en ny, opererad kropp.

Skenradikalism då, skenradikalism nu.

Bort med ordet kvinna

Men vad är det som händer sen? Efter ett avsnitt där vi ser hur en ny dikotomi: trans – cisperson försöker ta över den gamla man – kvinna dikotomin, kommer bokens andra stora tema.

Det rör sig om ”kvinna”. Ett ord som åter börjar signalera: bort, bort, bort. Det är inte första gången. När den tredje vågens feminism rullade in på 1960-talet, bytte tidskriften Vi kvinnor namn till Vi människor. Eva Moberg skrev en vredgad och ironisk skrift om Kvinnor och Människor. Själv avskydde jag ordet kvinna som jag tyckte dröp av sekret av något slag.

Bakom avskyn fanns rädslan för att hamna i de tvingande stereotypa kvinnosituationerna, de bundna möjligheterna – ja, jag ska inte tjata. Men ju mer vi tvingades se den konkreta sociala, kulturella, ekonomiska underordningen av sorten kvinna, ju mer fyllde vi själva ordet kvinna med nya betydelser: Kvinnobulletinen bråkade bredvid FNL-bulletinen, Kvinnovetenskaplig forskning stack upp som en liten argsint My mitt i den gråmanliga akademin – prefixet kvinno– laddades med feminism. Från 1970-talet fram till början av detta årtusende expanderade ordet, tog plats, signalerade att här görs upp med underordning.

… dessa fantastiska personer som menstruerar, föder barn, ammar och ägnar sig åt annan tidigare kvinnlig verksamhet, ”fittbärare”, ”livmoderbärare” ”menstruatörer”, ”icke-män”.

Men nu har något hänt. För att inte göra alla dem kränkta som skulle kunna känna sig uteslutna av ordet kvinna så anbefalles könsneutrala uttryck och typiska kvinnoegenskaper styckas upp, och vi får dessa fantastiska personer som menstruerar, föder barn, ammar och ägnar sig åt annan tidigare kvinnlig verksamhet, ”fittbärare”, ”livmoderbärare” ”menstruatörer”, ”icke-män”.

Och uttrycker man sin förvånade häpnad över detta kommer skuren av kritik. Tänk bara på J. K. Rowling – där rök vackra miljoner (fast det har hon ju råd med). ”Könsrollen”, genus, kvinna destabiliseras onekligen.

Det är nu Kajsa Ekis Ekman undrar: Och han då? Mannen? Vars for han i denna nya berättelse om kön? Ordet man är ju alls inte tabu (utom när det påbjuds att det allmänna ”man” ska ersättas med ”en”. Där lyder jag inte.). En kvinna kan alltså vara ”icke-man”. En man däremot inte en ”icke-kvinna”. Eller som Ekis Ekman skriver: ”man” är en fast kategori som inte styckas upp i spermieproducent, pungbärare, penisbärare.

In kliver skäggiga kukbärare som utger sig för att vara kvinnor eftersom det nu räcker med att byta könet enbart juridiskt.

Och det är denna fasta, oproblematiserade kategori man som nu har kommit att definiera vad en kvinna är, menar hon vidare. Och här händer något med den ”nya synen på kön”:

”Vi ser hur teorin om könsidentitet förvandlas ytterligare en gång. I inledningsstadiet var det idel spektrum, mångfald och tolerans. I nästa lager duggade ord som ’hjärnor’, ’gener’, ’fosterstadiet’ och ’oföränderlig’. Den är kvinna som är empatisk, gillar kjolar och visar intresse för sociala frågor, fick vi höra. Men när teorin sedan blir lagstiftning (juridiskt kön, m.a.) försvinner dessa fasta punkter. Begreppet kvinna är nu ett allmängods som man kan göra anspråk på, utan att behöva bry sig om några roller alls: en kvinna är var han säger att det är. ” (s. 252)

Hotet mot feminismen

Båda könen blir mannens egendom, konkluderar Ekis Ekman. När teorin blir lagstiftning (observera att den har ännu inte blivit det i Sverige fast såväl V som Fi önskar det) då sker något menar hon. Och nog är det förfärliga bilder hon målar upp av oskyddade kvinnor som inte längre kan hävda rätten till sina egna rum – omklädningsrum, organisationer, idrottsarenor, fängelser… In kliver skäggiga kukbärare som utger sig för att vara kvinnor eftersom det nu räcker med att byta könet enbart juridiskt. Ingen kirurgi, inga livslånga hormonbehandlingar.

Därmed hotas onekligen kvinnors rätt till ett eget rum, ett eget namn. Feminismen är hotad, och jämställdhetspolitiken under belägring.

Hur blev det så här, att sansade och välmenande människor har legitimerat denna utveckling? Att den kulturella eliten glatt anammat den nakna kejsaren och lekt med i de 72 könens lek och skriver hen och en och livmoderbärare och omfamnar den inkluderande argumentationen med hull och hår? Att de ihärdiga jämställdhetsarbetarna måste hantera moraliserande normkritik och att hbtq (med alla nya tillägg) frågor tenderar att ta över jämställdhetspolitikens raison d’être: att göra mäns och kvinnors liv jämställda?

Kajsa Ekis Ekman kopplar det stora greppet: där finns marknaden och läkemedelsindustrins intresse av avsättning för hormonpreparat, möjligen också läkarnas yrkesmässiga intresse för kirurgi och bakom alltihopa en slags diffus men obehaglig svart manlig, patriarkal skugga. På en lägre nivå finner vi här i Sverige RFSL:s manifesta och potenta agerade i denna utveckling.

En bok i rättan tid

Låt mig foga några reflexioner till. Några byggklossar till för senare forskning att foga samman, fördjupa eller förkasta:

1. Sexualitetens intåg i genusforskningen och jämställdhetspolitik. Från föredrag om den trista genusordningen med sina stereotypa ”könsroller”- eller genusfigurer, om de otaliga berättelserna om underordning, underordning, förtryck fy fan – till glada, klatschiga föredrag om ”queer”. Jämställdhetsansvariga i kommuner och landsting kunde nu erbjuda något roligare än trista genus. Nya begrepp letade sig in och klättrade mot toppen: ”Den heterosexuella matrisen” gled snabbt upp men överflyglades sedan med råge av ”normkritik”. Det är två begrepp som vrider till det mänskliga förnuftet och desarmerar det. En heterosexuell matris? Vad är det? Vem har byggt den? Varför? Det är nu som det där med reproduktionen liksom viftas bort, som något som inte har med sexualitet att göra. Varför denna matris, det är onekligen frågan. Inget svar. Här glappade det i analysen. Det glappar fortfarande. Och normkritik! Ett ord som dryper av radikalism. Av den goda viljan: vi ska leta efter, upptäcka de normer som kväver våra sanna jag. Utan att för ett ögonblick reflektera över vilka normer som styr normkritiken.

2. Postmodernismens uppluckring av verkligheten. Med en viss sorts filosoferande inom det postmoderna spektret destabiliseras självklarheter, materialiteter och förnuftet börjar krympa. Det handlade om att riva ner och skapa ljus. Stora berättelser de-konstruerades. Ett mekaniskt ifrågasättande inträdde: Säger du, ja. Sanning blev sanningar. Att inse att det ligger människors tankar och handlingar bakom olika förhållanden och fenomen blev som en uppenbarelse: se där, det är ”konstruerat” – det är inte Gud, det är inte materian, det är inte biologin – det är vi! Åh, nog minns jag den glada upphetsningen på den där kvinnohistoriska konferensen då allt plötsligt blev en social konstruktion och jag med alltmer bultande huvudvärk försökte hävda skillnaden mellan begravningsritualer och döden. I sig.

3. Aktivisternas kamp. Den feministiska framgången från 1970-tal till 2000-tal var påfallande. Det skulle behövas en tidsresa för någon som hävdar att ingenting har hänt. Idag är kvinnor en del av mänskligheten på ett helt annat sätt. Och framgång lockar. Allt fler sökte sig till kvinnorörelsen och blev välkomna. Olika agendor införlivades, som om det feministiska målet var detsamma. Men det är det ju inte nödvändigtvis.
4. Politikens likgiltighet och populism. Att införa ett juridiskt kön är ju inte kostsamt. Att stödja vädjanden om att underlätta för unga människor att byta kön inte heller. Att inte förstå konsekvenserna.
5. Och så vår tids stora syndabock: de sociala medierna, utan vilka dessa nya sagor inte hade fått sådan spridning. Och inte bara det: det sker en slags icke intentionell extremisering av olika företeelser, så att förnuftet till sist börjar acceptera de mest galna resonemang som påminner om medeltida diskussioner om hur många änglar som kunde dansa på ett skäggstrå. Fördumning alltså.

Kajsa Ekis Ekmans bok kommer i rätt tid. Den kommer, hoppas jag innerligt, att bidra till en viss tillnyktring. Hennes styrka – som ofta vänds mot henne – är det tillspetsade uttrycket, förmågan att dra en tanke till sitt logiska slut, orken att sätta sig in i dessa mängder av material, ofta medvetet tillkrånglande texter, förmågan att avläsa dem deras avsikt – det är värt vårt beröm.

Det är värt att den stora tystnaden bryts.