Hur bekämpas hedersnormer om de försvaras av kommunens personal?

2018 gjordes ändå en kartläggning av hederskultur i Göteborg, Malmö och Stockholm. Då framkom att cirka 15 procent av eleverna i årskurs 9 i Göteborg lever med någon form av hedersnormer. Det innebär inte att alla de här ungdomarna är våldsutsatta, men att de upplever begränsningar i vardagen. Man vet dock att de här ungdomarna är mer våldsutsatta än andra. Och att deras psykiska ohälsa är större.

En granskning som SVT gjorde nyligen visar att sedan 2018 har minst 900 barn förts bort från Sverige. I 60 procent av fallen har det handlat om heder. Men även här är mörkertalet stort eftersom det inte förs någon nationell statistik över barnbortföranden.

Socialstyrelsen har försökt uppskatta hur många som lever i en hederskontext men fick lägga ner kartläggningen på grund av svårigheter med att samla in data.

Christine Lidström, samordnare på Regionalt stödcentrum heder, en samtalsmottagning och stödverksamhet för yrkesverksamma som möter hedersutsatta, berättar att det endast är ett fåtal som söker hjälp och stöd. Men mörkertalet är stort och även hon ser problemen med att det saknas kunskap om hur många som uppskattas leva i en hederskontext. När det gäller socialsekreterare eller personal i skola och förskola, som upprätthåller hedersnormer på arbetstid, menar hon att det räcker med en enda medarbetare för att det ska skapa problem.

Kollektiva normer

Runt varje ung människa som lever med hedersnormer finns ett kollektiv av människor som är engagerade i att upprätthålla normerna. Social kontroll utövas av många fler än familjer och släktmedlemmar. Det är i det här sammanhanget som de som jobbar på skolor, fritidsgårdar och i socialtjänsten själva kan bli en del av problemet.

Om mörkertalet är stort när det gäller otillåten påverkan som aldrig anmälts, är uppgifterna om hur mycket infiltration som utövas rena gissningar. Det finns enstaka källor som trots att de uttalar sig anonymt säger att de känner stor oro för vilka konsekvenser deras berättelse kan få.

De säger att hederskontexten är normaliserad.

De säger att hederskontexten är normaliserad och att många lever med någon form av ”vardagsheder”, vilket gör att toleransen för vad som är acceptabelt höjs. Det finns flickor som aldrig är med på gymnastiken och lärare som inte vågar ifrågasätta på grund av påtryckningar från kollegor.

Linnea, en av mina källor inom socialförvaltningen, berättar om hur laddad hedersfrågan är inom personalgruppen och om konferenser där det är tydligt hur personalen befinner sig i olika läger. När några hänvisar till internationell forskning om metoder som de tror fungerar händer det att andra ifrågasätter dem med arga blickar och hårda kommentarer. Det finns också personal som försöker förminska eller skyffla undan hedersfrågan med kommentarer som ”det är ju deras kultur”. Hon säger att hon varit med om personal som själv lever i hederskontext och under konferenserna bryter ihop i tårar men inte vet hur de ska söka hjälp, eftersom de vet att det finns kollegor som har koll på dem. Det här är en del av hedersfrågan som det inte går att blunda för.

Fråga om värdegrund

Hur får man till en förändring? Ett sätt kan vara att ställa frågor om värdegrund vid rekrytering av personal. Än så länge är det inte förenligt med svensk arbetsrätt, för hur skulle det kunna ske utan att man samtidigt gör sig skyldig till diskriminering? Än mindre är det tillåtet att avskeda någon på grund av trosuppfattning. Men hedersnormer strider mot barns rätt enligt svensk lagstiftning. Här finns en stor utmaning för beslutsfattare, politiker och samhället som helhet. Hedersfrågan visar hur de vuxnas integritet och rättigheter står i konflikt med barnens rätt.

Skolverket har listat 13 varningstecken på när barn lever med hedersrelaterat våld och hedersförtryck. Första varningstecknet lyder: ”Eleven bevakas och begränsas av vårdnadshavare, syskon eller andra familjemedlemmar”. Men ingenstans nämns social kontroll, som är det vanligaste och mest typiska kännetecknet när den utövas utanför den närmaste familjen. För vad händer när skolpersonal själv lever efter hedersnormer?

Det finns personal som vill berätta men inte törs.

En tjänsteman med lång erfarenhet från socialtjänsten i Göteborg, som jag pratar med, säger att det finns personal som vill berätta men inte törs. De som jobbar nära de här frågorna vet vad som pågår, men pratar inte om det utåt. De vet också att det finns personal som blivit ombedd av föräldrar att hålla koll på vad barnen gör under skoltid.

Ömma tår

Samhället har haft lång tid på sig att lära sig förstå hur den sociala kontrollen smyger sig in, inte minst sedan hedersproblematik blev allmänt känd i och med hedersmorden på Pela Atroshi 1999 och Fadime Sahindal 2002. Handlar det om rädsla för att trampa på ömma tår? I så fall med resultatet att de här ungdomarna lämnas åt sitt eget öde. Inte ens i skolan är de fria.

Problemet finns även bland förskolepersonal. Mina källor Karim och Linnea berättar hur specialpedagoger på förskolan efterfrågat möten om hur de ska gå till väga när personalen upprätthåller idén om heder och hindrar flickor från att cykla eller leka med pojkar. Hur gör man, frågar de sig, när personalen är en del av problemet? Göteborgs stad har en handlingsplan för arbetet med heder och otillåten påverkan, men det saknas en plan för hur man ska gå tillväga när delar av personalen utövar hedersnormer på arbetstid.

Vi har ett samhälle med olika syn på fostran och familj, där sekulära och religiösa övertygelser krockar. Det bör vi kunna förhålla oss till, utan att kompromissa bort de demokratiska jämställdhetsfrågorna.

Går det exempelvis att villkora anställningar utan att diskriminera och förlora rätten till sin trosuppfattning och samtidigt värna alla barns rätt? Vem fångar upp frågan och gör den till sin?

Fotnot: Karim och Linnea heter egentligen något annat.