Mörkblå framtid för de gröna

Även i Tyskland talas det om en möjlig grönkonservativ koalition. Den nuvarande olyckliga ”GroKo” ”stora koalitionen” mellan Kristdemokraterna och de inte längre så stora Socialdemokraterna har gjort att positionen som det ledande progressiva partiet i Europas politiska och ekonomiska motor står öppen att erövra. De gröna är numera rankade som det näst mest populära partiet, vilket även blev resultatet i Europaparlamentsvalet i maj, skriver The Economist.² Det är inte längre en omöjlig tanke att världens fjärde största ekonomi har en grön ledare efter valet 2021. Det skulle rita om Europas politiska karta.

Vem kunde tro det om ett parti som grundades av gamla hippies och fredsaktivister? Idag poserar partiets blonda och bayerska stjärna Katharina Schulze i en urringad dirndldräkt svingande ölglas stora som spädgrisar – i öltält. Det är Machiavelli snarare än John Lennon som applåderar från graven.

Det ligger också något i tiden som talar för utvecklingen. Litteraturvetaren och Axess-skribenten Anna Victoria Hallberg kommenterade nyligen på Twitter den miljömedvetne konservativa tänkaren Roger Scrutons bortgång med att: ”de som knäcker den politiska koden kring en teoretiskt intressant och praktiskt välfungerande konservativ ekologism kommer att kunna uträtta något stort – hallå Sverige vi väntar!”

Elitens och städernas parti?

I Sverige är situationen som sagt annorlunda. Det är i grunden samma rörelse som den tyska, och Miljöpartiets kärnfrågor miljö och klimat tillhör numera de absolut viktigaste frågorna för väljarna. Men partiets väljarstöd i opionsmätningar kan ändå räknas på ena handens fingrar.

Partiet avfärdas ofta som en rörelse för en självgod bortskämd elit i storstäder, sådana som har promenadavstånd eller kör Uber-Tesla till Södersjukhuset och inte berörs av miljözoner på Hornsgatan eller vargar utanför huset. När Gustav Fridolin nyligen knorrade om det nya socialdemokratiska ”monstret” som ”slutar hjälpa människor på flykt”.³ var det upplagt läge för Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Annelie Karlsson att spela ut klasskortet i tidningen Arbetaren. Hon beskrev i tidningen Arbetaren hur Gustav Fridolin stod och snackade om storslagna sociologiska teorier, säkerligen mest och högst, i köket på festen kl 03:30 medan hundratusentals vanliga löntagare gick till jobbet. Hon fortsatte att på ett lika underhållande som elakt sätt att måla upp en bild av en oansvarig och naiv miljöpartist av fridolinskt snitt och kontrastera den mot S, som hon menar är ”ett parti för och av vanligt folk och är djupt rotade i vanliga löntagares vardag.⁴”

Miljöpartiet tillhör som sagt inte S:s stora problem idag.

Gröna kungamakare i svensk politik

Tanken på en koalition mellan MP, KD och M framstår idag som ganska främmande på riksplanet, för att inte tala om en SD+MP-regering. Men samtidigt är Miljöpartiet den stora kungamakaren i svensk politik. Genom sin förmåga att sömlöst glida mellan allianser till höger och vänster återfinns de i ständig maktposition. Det fick Socialdemokraterna i Stockholm bittert erfara efter valet 2018.

Tanken att MP efter, säg ett misslyckat riksdagsval, skulle göra helt om på riksplanet, framstår faktiskt inte som omöjlig. De kanske inte instagrammar biffmiddagar, men få slår dem i konsten att handla och vända med sagda djur.

Miljöpartiet och den gröna rörelsen tillhör de tyngsta maktfaktorerna inom svensk politik. Denna vecka skriver Sabina Edelman (MP) om en beröringsskräck för frågor som partiet inte ”äger”, bland annat klassfrågan. Kan det vara en del av förklaringen till att Miljöpartiet misslyckas när klimatfrågan är så het? Och har partiets öppna hållning i invandringsfrågan gjort att klimatet och miljön blivit lidande? som psykologen Billy Larsson  skrev i en essä som fick stor spridning. De är frågor som kommer att avgöra partiets framtid under 20-talet, och därmed svensk politik.