Gnistan som startade den kinesiska pappersbranden

Mannen på bron i Peking visar kraften i exemplets makt

Mannen på bron blir av aktivister identifierad som Peng Lifa, en 48-åring med bakgrund inom fysikfältet som går under nätsignaturen Peng Zaizhou. Polisen för snabbt bort honom. Därmed skulle berättelsen om mannen på bron kunna vara över, bortglömd och med stor risk för tortyr i en cell någonstans i Kina. Men nollcovidpolitiken har gjort prärien torr.

Hashtaggen ”Jag såg det”, som refererar till incidenten utan att nämna den, ses mer än 180 000 gånger på kinesiska Weibo innan censuren raderade den.

Krav på frihet upprepas av kineser på manifestationer runtom i världen, men även i Kina dyker det upp, som klotter på toalettväggar och nu i helgen återigen som slagord på gatorna. För vissa räcker det med att säga: ”Vill inte ha! Vill ha!” Budskapet går fram ändå, på samma sätt som att alla förstår vad man menar med att hålla upp ett vitt tomt papper: Nej till censur, och sorg för nollcovidpolitikens offer.

Helt plötsligt började folk kräva tidigare otänkbara saker: Demokrati, yttrandefrihet, hela det tankegods som partiet försökt radera ur kinesernas medvetande.

Den kinesiska propagandan arbetar med två mål: det ena är att skapa informationsmonopol, hylla partiledningen och skylla alla problem på dåliga lokala tjänstemän och onda utländska krafter. Det andra målet är att få alla som inte håller med att känna sig ensamma och rädda. Men mannen på bron i Peking bryter igenom propagandavallen. Fler gnistor följer. Den 24 november startar en brand i provinshuvudstaden Ürümqi i Xinjiang. Tio personer dog, och brandkåren rapporteras inte kunna komma fram på grund av lockdown-åtgärder, något som sedan förnekas av myndigheterna. För många kineser, som har blivit inlåsta i sina hem eller till och med fått dörrarna igensvetsade, blir bilderna av det brinnande huset en påminnelse om att det lika gärna kunde ha varit de själva.

Samma dag filmas en till modig man i jättestaden Chongqing, som håller en lång utläggning mot nollcovidpolitiken och skriker: ”Frihet eller döden!” Återigen visas exemplets makt, för under den gångna helgen har hans ord upprepats vid demonstrationer.

Helt plötsligt började folk kräva tidigare otänkbara saker: Demokrati, yttrandefrihet, hela det tankegods som partiet försökt trycka ner och radera ur kinesernas medvetande.

De som protesterar har alla odds emot sig

Protesterna är en pinsamhet för Kinas ledare Xi Jinping, men de framstår i nuläget inte som i närheten av att vara systemhotande. Efter helgen verkar en kraftig polisinsats och ökad propaganda ha kväst ytterligare protester. Polisen i Peking omringade samlingspunkter, och i Shanghai restes stora barriärer vid tänkta protestplatser. Vid ett tillfälle monterades till och med skylten för Ürümqigatan ner, platsen där Shanghaibor samlades den 27 november och ropade ”Ner med Kommunistpartiet, ner med Xi Jinping”. Många har gripits och andra stoppas på gatan och får sina telefoner genomsökta.

Ända sedan massakern vid Himmelska fridens torg 1989 har det varit en besatthet för partiet att isolera och släcka varje gnista för att inte systemet som den gången ska bli överrumplat av en växande proteströrelse.

Xi Jinping har använt sina tio år som generalsekreterare för att förbereda systemet på att krossa varje försök till ”färgrevolutioner”. Städernas gator är bevakade av världens mest utbyggda övervakningssystem, med smarta kameror, ansiktsigenkänning och andra högteknologiska instrument som gör det lätt för myndigheterna att spåra demonstranter, både på nätet och i verkligheten. Metoderna för att hantera plötsliga händelser har standardiserats och finns på varje nivå i systemet, skriver Christoph Steinhardt i en Twittertråd, han forskar om protester och opinionsstyrning i Kina vid universitetet i Wien.

Kinesiska universitet har handlingsplaner förberedda, något som lär komma till användning nu när det rapporteras ha skett protester vid mer än femtio lärosäten. Om det inte hjälper har partiet beprövade stenhårda metoder som det använt tidigare i Xinjiang och mot rörelsen Falun Gong.

När diktaturen visar sitt rätta ansikte och lögnerna genomskådas blir resultatet cynism eller motstånd.

De som protesterar har alla odds emot sig, men de är i nuläget det enda hoppet för förändring i Kina. Xi Jinping cementerade ett redan stenhårt grepp om partiet under höstens kongress, och hans plan för Kina innebär mer personkult och partistyre.

Det stora problemet för partiet kan bli långsiktigt, där förtroendet som partiet har byggt upp hos medelklassen är skadat. De som protesterar nu är ofta medelklassen och elitens barn, däribland studenter från Xi Jinpings eget gamla universitet, Tsinghua. När diktaturen visar sitt rätta ansikte och lögnerna och propagandan genomskådas blir resultatet cynism eller motstånd. Förra gången, 1989, kunde partiet köpa den cyniska medelklassen genom att ge den ökad tillväxt och ökad kontroll över sina privata livsbeslut. Den här gången kommer partiet inte att kunna leverera samma tillväxt längre.

Den så kallade A4-revolutionen är den största utmaningen hittills för den nya världsordning som Xi Jinping vill skapa. Det gör det även till en angelägenhet för vår del av världen.

Kommunistpartiet kommer att göra allt för att skylla demonstrationerna på ”utländska krafter”. För omvärlden blir det en fråga om att vara medveten om det men samtidigt stå upp för den mänskliga rättigheten yttrandefrihet.

När ”mannen på bron” fördes bort trodde nog partiet att det åter hade hanterat en gnista, på samma sätt som otaliga gnistor före honom hade släckts: som fredspristagaren Liu Xiaobo, artisten Ai Weiwei, bokförläggaren Gui Minhai eller rättighetsadvokaten Gao Zhisheng. Xi Jinping verkade mer oroad över en liknöjd attityd bland ungdomen, där det uppstått en motkultur kring fenomenet tang ping, att ”ligga platt” på marken i stället för att prestera.

Under sitt tal till partikongressen och därefter har Xi Jinping förmanat Kinas ungdom och uppmanat dem till att vara idealister, redo att offra sig för en större sak. Xi kunde inte ana i vilken form den uppmaningen skulle förverkligas bara en månad senare. För åtminstone delar av ungdomen och Kinas framtida elit kommer andan från A4-revolutionen vara en livsdefinierande händelse.