Framtiden efter corona osäkrare än någonsin

Även andra ekonomiska institutioner är intresserade av osäkerhet, och Internationella valutafonden har i ett eget experiment försökt visa hur osäkerheten förändras över tid. Deras världsindex för osäkerhet ser snarlikt ut:

Om dessa index – och vad vi kan kalla den allmänna samtidskänslan – är riktiga betyder det att framtiden är mer osäker än någonsin. Det ger upphov till åtminstone två frågor.

Mer data och osäkrare slutsatser

Den första frågan är helt enkelt frågan om varför, och varför detta sker nu? Vad är det som driver denna osäkerhet och hur kommer det sig att den kommer samtidigt som vi har allt mer data, nyare teknik och bättre forskning än någonsin tidigare? Borde det inte vara tvärtom? Borde vi inte ha bättre kontroll över framtiden, och kunna förutse den med större exakthet än någonsin tidigare?

Innebär en osäker framtid att vi lever i en allt sämre samtid?

Var inte en del av löftet om artificiell intelligens att vi skulle kunna blicka längre fram i tiden än människan hitintills gjort?

Den andra frågan är hur vi ska förhålla oss – som samhälle och individuellt – till en allt osäkrare framtid. Innebär en osäker framtid att vi lever i en allt sämre samtid? Att vi borde försöka söka trygghet och förutsägbarhet i våra privata liv såväl som i det politiska arbetet?

För att kunna besvara dessa frågor behöver vi gå på djupet med frågan om osäkerheten, och det tar oss tillbaka till 1921 och den amerikanske ekonomen Frank Knights (1885–1972) bok Osäkerhet, risk och vinst.

Knights brutala faktum

Frank Knight har den dubiösa äran att ha fått en särskild sorts osäkerhet uppkallad efter sig. Knightsk osäkerhet är ett sätt att förstå hur marknader hanterar både osäkerhet och risk. Knight drog en klar och tydlig skiljelinje mellan risk – som det går att räkna på och uppskatta matematiskt – och osäkerhet som inte lånar sig till några sådana beräkningar.

Risk som kan mätas kan hanteras, osäkerhet öppnar bara upp avgrunden mellan oss och framtiden.

Knight själv lägger fast skillnaden: osäkerhet, påpekar han, är radikalt annorlunda än risk och risk – ja, den innehåller ingen osäkerhet i egentlig mening. Risk som kan mätas kan hanteras, osäkerhet öppnar bara upp avgrunden mellan oss och framtiden.

Det är åtminstone två saker med Knights synsätt som är anmärkningsvärda för dagens läsare. Det ena är hur skarpt Knight skiljer mellan risk, som han knappt menar ens innehåller osäkerhet, och verklig osäkerhet. Det andra är att han betonar att osäkerheten inte kan mätas. Detta – att det finns saker som inte kan mätas – betyder också att det finns en gräns för den mänskliga nyfikenheten och kunskapen.

Den som idag läser Risk, osäkerhet och vinst slås av hur boken ändrar karaktär när Knight når sitt sjunde kapitel där han börjar tala om risk och osäkerhet. Kapitlet inleds med ”en kunskapsteori” och Knight blommar sedan ut i ett filosofiskt resonemang om vad vi kan och inte kan veta. Detta – att osäkerheten drar upp gränserna för vår kunskap och inte bara innebär att vi saknar medel att för närvarande uppskatta osäkerheten och reducera den till risk, är en viktig insikt hos Knight som tycks ha gått förlorad hos senare generationer samhällsvetare.

Gränsen för det mänskliga vetandet är i själva verket en central komponent i varje politisk och ekonomisk analys, men efter några framgångsrika decennier har vi vaggat in oss själva i förvissningen om att vi till sist kommer att ta reda på också det vi i dag inte vet – en tvivelaktig trossats.

I själva verket drar vi i vårt handlande upp gränser för vad vi kan veta och vår gemensamma kunskap hela tiden. Detta, menade Knight, var det fundamentala och brutala faktum som inte bara skapade en osäker framtid, utan också varje form av ekonomisk vinst; all möjlig vinst, skriver han, har sitt ursprung i det mänskliga beteendets grundläggande oförutsägbarhet. Knight menade alltså att inte bara är människan oförutsägbar och hennes framtid därför osäker, utan också att det är just detta som skapar möjligheten till ekonomisk vinst och framsteg.

Där sannolikheten avråder viskar osäkerheten att det finns en möjlighet – något som vissa entreprenörer ser tydligt.

Ett enkelt exempel är att den som tittade på statistiken över hur det går för nya företag eller uppfinningar förmodligen aldrig skulle satsa på någotdera – det mesta misslyckas nämligen – men samtidigt finns det uppfinningar och företag som inte bara lyckas utan blir mycket framgångsrika. Där sannolikheten avråder viskar osäkerheten att det finns en möjlighet – något som vissa entreprenörer ser tydligt.

Visst, en del mänskligt beteende är förutsägbart – men kanske till mindre del än statistikens framsteg antyder. Det räcker med att studera ekonomiska prognoser och väljaranalyser för att se hur tunn den förutsägbarheten är.

Osäkerheten skapar handlingsutrymme och frihet där risken råder till försiktighet och stillastående. Men utan osäkerheten skulle vi inte ha framsteg.

Cowens billiga knapp

Tyler Cowen är ekonom, men det är egentligen en alltför enkel kategorisering av hans egensinniga arbete. Cowen, känd för sina matguider såväl som den podcast där han för kvalificerade samtal med alltifrån författare till fysiker, är intresserad av snart sagt allting. Hans akademiske mentor, ekonomen Thomas Schelling (1921–2016), delade det intresset – men Schelling var verksam i skuggan av Sovjetunionen och andra världskriget och därför drog sig hans intressen mot krig och strategi.

Cowen noterar att Schelling var förvånad över att vi ännu inte fått ett kärnvapenkrig. Tekniken blev trots allt mer och mer komplex, samtidigt som kunskapen om kärnvapen blev mer utbredd; kärntekniken borde, som all annan teknik, se en betydande prissänkning över tid och därmed borde fler stater skaffa kärnvapen och sedan behövdes bara en enda galning för att det skulle vara kört.

Schellings pessimism ledde Cowen till ett tankeexperiment: säg att vi vill undersöka marknaden för en knapp, som om man trycker på den förintar allt liv på jorden. Vad kan vi då säga om hur priset på en sådan knapp förändras över tiden?

Artificiell intelligens som går fel har av andra pekats ut som något som kan hota mänsklighetens framtid.

Det finns förstås redan sådana knappar – kärnvapenarsenalerna är just sådana bisarra knappar – men det är inte bara kärnvapen som kan förinta planeten. Bioterror eller ”bioerror” när någon trycker på en knapp och skapar ett smittsamt och dödligt virus är ett annat exempel. Artificiell intelligens som går fel har av andra pekats ut som något som kan hota mänsklighetens framtid.

Priset på apokalypsknappen borde därmed alltså sjunka hela tiden. Det i sin tur innebär naturligtvis att framtiden blir mer och mer osäker och farlig. Inte bara existentiellt utan mer generellt.

Vad Cowen pekar på är att tekniken ger oss allt större förmåga att individuellt påverka framtiden – den pulvriserar makten över framtiden och distribuerar den till var och en – och just därför blir framtiden allt mer oförutsägbar. Om makten över framtiden tvärtom skulle centraliseras till en enda figur så skulle den bli mer förutsägbar.

Framtidens självförstärkande komplexitet

En annan bidragande orsak till att vi ser en allt osäkrare framtid är den stigande komplexiteten i samtiden. Vi utvecklar alltmer avancerad teknik och kopplar snabbt samman den med andra tekniska system, världen över. Människor reser fritt och sociala nätverk vävs in i varandra. Företag och ekonomier blir globala och tvinnas samman.

Komplexitet är ett av de kanske viktigaste områdena för oss att förstå bättre som samhälle. I dag växer intresset för komplexa system snabbt, och vid forskningsinstitutioner som Santa Fe-institutet undersöker man komplexitet i en mängd olika former. En av de egenskaper som man uppmärksammat är att sådana system kan utvecklas radikalt olika även med mycket små skillnader i utgångsvillkoren. Den insikten är viktig när vi talar om framtiden – våra försök att förutsäga framtiden kan inte bara fokusera på breda penseldrag, utan måste söka nyanser och små skillnader. Den moderna teorin om dynamiska system – kaosteorin – har fångat detta i bilden av orkanen som börjar som ett vingslag från en fjäril, och även om den bilden är förenklad så innehåller den insikten om hur små initiala förändringar i ett system kan utvecklas till helt olika slutstadier över tid.

Det ironiska är att de tekniker vi använder för att analysera komplexiteten, simulationer, maskininlärning och andra tekniker från artificiell intelligens, i sig adderar till komplexiteten. Föreställningen att en AI skulle kunna planera hela ekonomin bättre än marknaden bygger på en oförmåga att förstå just detta – att en AI är en endogen del av systemet, den lever i det system som den ska förutsäga och gör det därmed mer sammansatt. Addera en AI till så blir resultatet snart närmast oöverstiglig komplexitet – och vi har miljontals olika system som analyserar framtiden med just sådan teknik!

Komplexiteten tvingar oss ur fysikaliska och mekaniska bilder in i biologins metaforik där ekosystem kan frodas eller kollapsa av de mest oförutsägbara skäl.

När vi försöker bedöma framtiden är den bild vi har för vårt inre ofta en mekanisk eller fysikalisk bild – en bild av en komplicerad, men inte komplex, maskin där man ska kalkylera hur dess olika kugghjul och vajrar kommer att utvecklas framåt i tiden. Komplexiteten tvingar oss ur fysikaliska och mekaniska bilder in i biologins metaforik där ekosystem kan frodas eller kollapsa av de mest oförutsägbara skäl.

Ett hårdraget sätt att formulera framtidens osäkerhet och komplexitet på är att säga att vi måste lämna fysikens metoder bakom oss när vi ser mot framtiden, och i stället utveckla biologins.

I stället för att se samhället som en maskin, borde vi se det som en ekologi där den sammanknutna balansen spelar stor roll. När vi söker fysikaliska lagar för ekonomi och samhälle borde vi egentligen se till hur ett evolutionärt perspektiv skulle kunna belysa våra problem. Våra institutioner, brottsligheten, arbetslösheten – de är alla fenomen i en evolutionär ekologi.

Framstegets tillgänglighet

Från den globala mediemaskin som var och en har tillgång till i dag till mer avancerade tekniska verktyg för genredigering och AI – när vi använder teknik i dag har vi större förmåga än människan någonsin haft att påverka framsteget – men det betyder inte att vi automatiskt får en mer förutsägbar framtid.

Tvärtom, när alla kan uttrycka sig och försöka agitera för just sin politiska åsikt så blir det svårare att förutsäga vem som kommer att lyckas, och vem som gör sin röst hörd. Mängden möjliga utfall exploderar och växer så snabbt att vi förskjuts in i Knights osäkerhet.

… framtiden blir mer osäker för att vi fått större möjligt inflytande över verktygen för att skapa den.

Det är just detta som är intressant – och svaret på den första frågan vi ställde ovan: framtiden blir mer osäker för att vi fått större möjligt inflytande över verktygen för att skapa den.

Tekniken gjorde inte framtiden tydligare eller mer förutsägbar, eftersom den utvecklades till en decentraliserad förmåga att påverka händelsernas riktning.

Det hade kunnat se annorlunda ut. Tekniken skulle kunna ha centraliserats längs utvecklingens gång, och då kanske framtiden skulle vara säkrare – men människans frihet skulle samtidigt kringskäras av de maktfullkomliga som kontrollerade den.

Framtid, samtid, utopi eller apokalyps?

Hur hanterar vi då som samhälle denna växande osäkerhet? Politiken orienterar sig i tiden – och historiskt har den kanske främst organiserat sig mot utopi eller apokalyps. Utopierna i den moderna socialismen och apokalypsen som motiverat alltför många auktoritära och antidemokratiska krafter är de tydligaste exemplen.

Dagens politik tvingas dock förhålla sig till en annan distinktion, den mellan samtiden och framtiden. Det finns en rik flora partier som fokuserar helt på samtiden, utan en idé om en framtid de vill nå – kanske för att framtiden blivit så otillgänglig och abstrakt. Vissa förblir i apokalyptiska mönster – en framtid som förlorats i klimatförändringarna – men där söker man inte en riktning framåt så mycket som ett sätt att undvika en specifik framtid.

En positiv föreställning om en framtid som strukturerar den syn på samtiden som sedan ligger till grund för politiska överväganden är alltmer sällsynt. Till dels handlar det om vår misstänksamhet – helt rimligt – mot utopier. I en tid då framtidens osäkerhet når rekordnivåer finns inte utrymme för framtida utopier, men det betyder inte att det inte finns utrymme för tankar om hur framsteget utformas.

Där finns ett framtidsvakuum som inte bara yttrar sig i ett beredskapsmisslyckande, utan också i en oförmåga att förbereda samhället för en bred samling möjliga framtider.

Det som gäller för de politiska partierna gäller i än högre grad för samhället i stort. Där finns ett framtidsvakuum som inte bara yttrar sig i ett beredskapsmisslyckande, utan också i en oförmåga att förbereda samhället för en bred samling möjliga framtider. Myndigheter och kommuner kan möjligen ha visionsdokument som uppdateras från 2020 till 2040 när måldatumet kommer för nära, men en framstegsnära organisation som mäter sitt eget lärande och utvecklar en förmåga att hantera en mångfald scenarier lyser alltför ofta med sin frånvaro. Som samhälle hanterar vi den växande osäkerheten skäligen illa.

Rationell fatalism och fatalistisk rationalism

Individen står inte inför ett lättare val: hur ska man leva sitt liv i en värld som blivit så komplex att framtiden upplevs som osäkrare än någonsin? Kanske finns det här skäl att påminna om den rationella fatalism som stoicismen hyllade – en sorts ödestro som inte nedvärderade den individuella handlingskraften.

Teologen Reinhold Niebuhrs utnötta fras ”Gud, ge mig lugn att acceptera de saker jag inte kan förändra, modet att ändra de saker jag kan och visdomen att veta skillnaden” fångar detta anmärkningsvärt väl – i ljuset av en osäker framtid är denna bön även en sorts stoisk påminnelse om att det finns ett utrymme i våra liv för en rationell fatalism som accepterar osäkerheten, men inte handlingsförlamats av den.

Osäkerhet betyder också frihet, och i den friheten finns möjligheten att skapa den framtid som vi vill ha.

Om vi upplever en allt osäkrare framtid som problematisk kan det vara till hjälp att fundera på hur vi skulle ställa oss till en förutsägbar och tydlig framtid, en framtid som lagts ut för oss. Osäkerhet betyder också frihet, och i den friheten finns möjligheten att skapa den framtid som vi vill ha.

Kanske är den rätta ramen för den här diskussionen frågan om vad vi ska göra om vi nu är friare än någonsin förut att välja vår framtid? Samtidigt upplevs osäkerheten som förlamande för att den tycks negera alla våra handlingar, det spelar ingen roll vad vi gör – framtiden kan ändå vältas över ända av ett virus. Här finns den osäkerhet som William Butler Yeats syftade på när han skrev The Second Coming – den osäkerhet i vilken allt faller i bitar och mittpunkten inte längre bär – en frätande osäkerhet som inte handlar om hur framtiden blir så mycket som om den alls är tänkbar.

Den osäkerheten är kanske just den som vi bör förhålla oss fatalistiskt till – och som människan i alla tider förhållit sig fatalistisk till. Det finns rikligt med osäkerhet som i stället skapar utrymme för handling att fokusera på.

Om vi summerar: framtidens stigande osäkerhet och komplexitet beror på framstegets ökade tillgänglighet för var och en av oss – teknik och nätverk är tillgängliga för alltfler, och framtiden decentraliseras. Som samhälle behöver vi hitta medel att organisera oss kring denna osäkerhet mot den uppsättning framtider som vi föredrar. Som individer måste vi skilja den frihet osäkerheten ger oss från den ödesbundenhet som åter gör sig påmind som en del av människans existensvillkor.

Boethius formulerar det fint i Filosofins tröst, där försynen och lyckan påminner om risk och osäkerhet; det är i osäkerhetens vändningar som vi kan söka förtröstan och hopp, ty vad skulle världen egentligen vara om den inte ständigt växlade:

Försöker du stoppa Fortunas snurrande hjul? Ah! Dumme dödlige – om Fortuna stannade upp skulle hon inte längre vara Fortuna.