En åldrande befolkning är en god sak

Födelsetalen är nu så låga i vissa utvecklade länder att befolkningen minskar, medan andelen äldre i populationen är hög på grund av såväl egen hög överlevnad, som de högre födelsetalen hos tidigare generationer i landet. Men då de nuvarande äldre successivt minskar i antal framöver kan deras andel av befolkningen minska, om än inte till så låga värden som tidigare. Givet fortsatt låga födelsetal finns en god potential för framtida stabiliserad eller minskad befolkning i dessa länder. 

Färre människor skulle innebära minskade utsläpp av växthusgaser, förbättrad nationell självförsörjningsgrad, minskat behov av exploatering (såsom byggande av nya vägar och bostäder), generellt lägre resursförbrukning, mer grönska i städer och mer oexploaterad natur att skydda.

Det kan tyckas märkligt att denna positiva syn på en åldrande befolkning överhuvudtaget inte haft någon plats i det offentliga samtalet. (En artikel jag skrivit tillsammans med Philip Cafaro och Jane O’Sullivan, ”Aging Human Populations: Good for Us, Good for the Earth” i tidskriften Trends in Ecology & Evolution, är ett av få exempel på en positiv bild). Enkla och övergripande idéer missas ibland av dagens forskare, eftersom vi alltmer specialiserar oss inom olika fackområden.

Livslängden förväntas fortfarande öka globalt, men osäkerheten är stor i förutsägelser på ett par decenniers sikt. Med nuvarande miljöproblem, inte minst klimatförändringar och FN:s prognos på ytterligare 2,2 miljarder människor till 2050, från dagens 7,6 till 9,8 miljarder, framstår fortsatt ökande livslängd som högst osäker. Förra året sjönk livslängden i USA, och flera internationella studier tyder på att takten i ökningen avtar, särskilt för män. Bidragande faktorer är bland annat ökande socioekonomiska klyftor, drogmissbruk, fetma, välfärdssjukdomar, resistenta bakterier, luftföroreningar och inte minst sömnbrist (se boken ”Sömngåtan” av Matthew Walker). Andra delar av världen tenderar dessutom att bli alltmer ”amerikaniserade” i levnadssätt. 

Än så länge minskar befolkningen bara i 20 av världens cirka 190 länder. Förutom Japan ligger alla i Syd- och Östeuropa. Japan får mest negativ uppmärksamhet. Japan hyser 125 miljoner människor på en yta mindre än Sveriges, med världens största metropol – Tokyo, som har 36 miljoner invånare. Betänk att populationen bara minskat med ca 1 miljon invånare sedan 2009, då vändpunkten började. Man ska vidare ha i åtanke Japans stora ekologiska fotavtryck utanför landet, via hög konsumtion per capita, som bland annat bidrar till avverkning och exploatering av tropisk skog.

Tillsammans med Cafaro och O’Sullivan använde jag FN:s data för att undersöka i hur många länder befolkningen kan tänkas minska år 2050. Medianåldern i befolkningen är ett mått på åldrande, och graferna nedan visar ökande och minskande länder 2017 (reella data) och möjliga förhållanden 2050 (prognos-data). FN har i sin ”medium variant”-prognos antaganden om ytterligare fallande födelsetal i alla länder framgent, vilket är osäkert, och man antar rätt låg invandring. Med dessa antaganden är trenden fortsatt minskande befolkning i alltfler länder, som framgår. Totalt 43 länder, inklusive Kina, skulle kunna ha en minskande befolkning år 2050, och en av fyra personer i världen skulle då leva i länder med minskande befolkning. 

Tre delproblem med åldrande befolkning brukar framhållas av ekonomer och andra: 

1. att arbetskraft saknas eller kommer att saknas; 
2. att vård av de äldre är eller kommer att bli alltför kostsam; och 
3. att vi inte klarar finansieringen av pensionerna. En krissituation tecknas ofta, vars lösning ska vara antingen högre födelsetal eller ökad invandring. Låt oss granska de tre delproblemen.  

Finns arbetskraften? 

Det första problemet nämns ofta, också i den svenska samhällsdebatten, men har minst stöd i forskningen. När man påstår att det kommer att saknas arbetskraft när befolkningen minskar, utgår man från två felaktiga premisser: Dels att alla i yrkesverksam ålder arbetar, dels att de försörjer alla äldre. Men det finns arbetslöshet, och många arbetslösa kan sättas i arbete eller aktiveras för arbete via vidareutbildning eller andra åtgärder. Det finns också grupper, inte minst bland kvinnor, som deltidsarbetar och vill arbeta mer. Många studerar på högskola och universitet, fler när det är svårt att få jobb; många av dem skulle nog hellre arbeta än studera så länge. Till sist finns många personer som är 65+ som kan och vill arbeta – och denna grupp har ökat kraftigt under senare årtionden. Den rapport vi skrev är internationell och analyserar inte Sverige, men ett par reportage om Veteranpoolen (Sveriges Radio, 28/11 2018) är intressanta i sammanhanget: detta företag har vuxit kraftigt och har nu 8 000 pensionärer knutna till sig. En äldre medarbetare beskriver fördelarna: arbete ger socialt umgänge, man bidrar till samhällsbygget, får fysisk aktivitet och en extra inkomst. 

Då folkmängden i ett land minskar kan efterfrågan på arbetskraft inom industri och service öka, och fler människor ur grupperna ovan kan anställas. Därtill ökar i regel lönerna då utbudet av arbetskraft minskar, vilket i sin tur kan minska klyftorna i samhället, gynna svaga grupper och till och med driva på produktivitetsutvecklingen.   

En analys av de 36 länderna inom OECD stöder dessa resonemang. Länderna skiljer sig mycket i andelen äldre, men de med större andel äldre hade inte lägre BNP per capita eller förändringar i detta mått. Vidare fanns inget samband mellan andelen äldre och andelen yrkesverksamma i den totala populationen.

De som enbart beskriver äldre medborgare som beroende bortser också från denna grupps viktiga bidrag till samhälle och ekonomi. Äldre bidrar till produktionen genom att avlasta barn och deras familjer, släkt och vänner, och genom insatser för välgörande ändamål. I familjer där en förälder annars hade behövt gå ner i arbetstid, går det att jobba mer därför att mormor eller farfar hjälper till att hämta på förskolan. Detta bör förstås beaktas, även om det inte räknas som produktivt mätt i BNP.

Blir vården för dyr?

Det andra av de tre delproblemen ovan – ökande kostnader för vården av de äldre – tenderar också att starkt överdrivas i medierapporteringen. Om andelen äldre ökar innebär det att mer vårdinsatser krävs, men det är fel att bara hänvisa till beroendekvoten som underlag. Vi jämför i vår rapport denna kvot med två andra kvoter, framtagna för situationen i USA och i Japan åren 2005-2050. För det första en kvot vuxna med mindre än 15 års kvarvarande livslängd mot vuxna med mer än 15 års kvarvarande livslängd. Denna kvot ökar bara lite jämfört med beroendekvoten, och speglar bättre vårdkostnaderna. Den andra kvoten, arbetsoförmögna vuxna (med t ex funktionsnedsättning) mot arbetsföra vuxna, är en kvot som bara förväntas öka obetydligt 2005-2050 i de två länderna. Båda dessa kvoter indikerar att det är missvisande att bara framhålla beroendekvoten.

Vårdkostnader för äldre ska också ställas i relation till vården av andra grupper. Kostnaderna är stora för t ex stress, psykiska problem och hjärtsjukdomar i andra grupper. Åtgärder, ofta enkla såsom mer av motion och sömn för att förbättra folkhälsan, kan friställa resurser och öka skatteintäkter för vård av de äldre som byggt våra samhällen. Och återigen, många äldre människor bidrar fortfarande och kan bidra ännu mer.

Det tredje delproblemet, finansieringen av pensionerna, är knivigt: Systemen är olika i olika länder, och mer eller mindre komplicerade. Eftersom livslängden ökat markant under lång tid är justeringar för att människor ska kunna arbeta längre motiverade, och sådana justeringar genomförs redan successivt. Enligt en OECD-rapport från 2017 höjdes gränser för pensionsålder i sex länder 2015-2016, och en tredjedel av länderna ändrade olika nivåer i pensionssystemen. 

Pensionssystem är ett slags socialt kontrakt mellan generationer; medborgare i våra utvecklade länder har kommit överens om att ge de äldre ett hyfsat liv efter att de bidragit till samhällets utveckling. Men alla har som bekant inte samma levnadsförhållanden och olika yrken sliter olika hårt. En rapport från Frankrike sätter fingret på detta problem: En rik fransman kan förvänta sig att leva 13 år längre än en fattig. Sociala skillnader måste beaktas då ålder för pension och för transfereringar i systemen bestäms.

Bättre grad av självförsörjning

Hur förhåller det sig med de åtgärder som normalt förutsätts lindra problemen, dvs att uppmuntra högre födelsetal på nationell nivå eller öka invandringen? 

Födelsetal mäts normalt som fertilitet (genomsnittligt förväntat antal barn per kvinna, baserat på nuvarande födslar i alla åldrar hos kvinnor). Fertiliteten i europeiska länder och i Japan ligger under 2,1 – värdet där två föräldrar i dessa länder ersätts av barn och stabil befolkning kan upprätthållas på sikt. Sverige ligger rätt högt (1,9) jämfört med de flesta europeiska länder, delvis på grund av högre fertilitet hos invandrare. Vi vet att fertiliteten påverkas av ekonomin, särskilt barnbidrag och barnledigheter, och i viss utsträckning kan länder påverka födelsetalen genom sådana ekonomiska incitament.

Andelen äldre i befolkningen påverkas mycket av förväntad livslängd. Men en ökning av fertiliteten från t ex 1,6 till 1,9 barn per kvinna har jämförelsevis liten effekt på andelen äldre (se vår rapport). Dessutom innebär det kostnader för samhället att öka födelsetalen – mer barnbidrag, vårdresurser, skolor och föräldraledigheter.

Fler yngre och mer arbetskraft genom invandring har ännu mindre effekt än ökad fertilitet på fenomenet åldrande befolkning (se vår rapport). Rimliga invandringsnivåer har liten effekt på beroendekvoten. I en FN-rapport från år 2000 beräknades behovet av extra människor via invandring för att upprätthålla olika länders beroendekvot. För att Japan skulle kunna upprätthålla 1995 års kvot fram till 2050 behövdes då ett orealistiskt tillskott på 500 miljoner invandrare (år 1995 hade Japan 124 miljoner invånare). Liksom i fallet ökad fertilitet medför också ökad invandring extra kostnader, särskilt om invandringen är omfattande, invandrarna talar andra språk och är lågutbildade. Det krävs då bidrag, extra utbildning, fler bostäder, utbyggnad av infrastruktur och mer kommunikationer. 

När befolkningen ökar i absoluta tal är resultatet tilltagande konsumtion och höjda nivåer av växthusgaser och andra negativa miljöeffekter. Därför framhåller vi de många miljöskälen för minskad befolkning i det tätbefolkade Europa och i andra länder där potential för minskning finns (på längre sikt uppkommer sannolikt fenomenet ”åldrande befolkning” i nästan alla länder).  

Förutom den uppenbara fördelen med lägre växthusgasutsläpp och föroreningar innebär färre människor i ett land i regel förbättrad självförsörjningsgrad, vilket är viktigt för bland annat tillgång på livsmedel då kris eller krig slår till. Detta är en gammal fråga, diskuterad senast i livsmedelsstrategin från 2016 (SOU 2016/17:104). Utredningen framhåller behovet av förbättrad självförsörjning, men det förväntas kunna ske via produktionsökning. Antalet människor i Sverige diskuteras inte men har självklart betydelse, hos oss som i andra länder. Colin Hines utvecklar detta tema i sin intressanta bok ”Progressive protectionism”.

Minskad befolkning skulle också innebära avsevärt förbättrade möjligheter för naturskydd. I dag tvingas naturvården kämpa hårt för att hålla tillbaka exploatering av områden med värdefull natur – det vill säga ovanliga, artrika eller tilltalande områden. En och annan seger, t ex för att bevara Ojnareskogen på norra Gotland där kalkbrytning var aktuell, kan inräknas, men i de flesta fall försvinner naturvärden vid exploateringar. Som helhet har värdefulla naturområden och arter minskat starkt i de flesta länder på jorden de sista femtio åren. Ibland framhålls kurvan med ökad areal skyddad natur globalt – men då förbises att kurvan för exploaterad natur ökat mycket brantare under samma period. Däggdjurspopulationerna blir allt mindre och glesare, medan antalet människor har ökat med ungefär samma antal varje år under de sista 20 åren – ca 80 miljoner. Problemen med ohämmad konsumtion och klyftor mellan och inom länder framhålls ofta, men själva befolkningsfrågan lyfts ytterst sällan.

I Europa finns mindre framgångsrika länder vars population minskar på grund av nettoemigration (t ex Litauen och Rumänien), men också länder som är relativt framgångsrika trots att befolkningen minskar (t ex Estland och Tjeckien). Det ska bli intressant att följa de senare. Flera av dem försöker höja födelsetalen, och de omfattar inte visionen att folkminskning kan vara en fördel, trots att de är tätbefolkade eller relativt tätbefolkade. För att folkminskning ska bli framgångsrik krävs samhällsplanering utifrån denna idé, vilket knappast något land ännu testat. Men en sådan planering kan skapa möjligheter för hållbar utveckling, i ordets rätta bemärkelse, för en rad länder under kommande årtionden.  

Fotnot

Artikelförfattaren vill rikta ett tack till Malte Andersson och Christian Berggren för kritisk läsning av manus. Artikeln ”Aging Human Populations: Good for Us, Good for the Earth” (Götmark, Cafaro, O’Sullivan) kan erhållas genom att kontakta författaren (frank.gotmark@gu.se). För den som är intresserad av befolkningsfrågor och miljö finns tyvärr ingen aktuell bok på svenska. Två lättlästa böcker finns på engelska: ”Countdown” av Alan Weisman,  och ”Man Swarm” av Dave Forman. Besök gärna vårt forskningsprojekt, med bloggtext varje vecka på hemsidan ”The Overpopulation Project”; man kan även besöka en mindre svensk hemsida med  tips och populärvetenskap.