Jag tänkte nog första gången på åldrande på allvar när jag som drygt 50-åring flyttade tillbaka till Sverige efter 20 år utomlands. Det var 2003 och var och var annan person sa till mig att ”det blir nog svårt att hitta jobb. Du har ju fyllt 50”. Det var så annorlunda mot USA där politiker, tv-journalister och många andra yrkesverksamma är 70-plus.
Trenden har vänt
Det tog tid att hitta ett jobb men jag hittade det. Hade det varit enklare i dag? Ja, kanske. Numera diskuterar makthavarna hur vi ska kunna vara kvar på arbetsmarknaden efter 67. En anledning är självfallet att gruppen äldre blivit så stor att de yngre får svårt att försörja oss. Men, tänker jag, trenden har vänt. Äldre räknas. Eller?
Vi är många: idag är var femte svensk 65 år eller äldre. När en allmän pensionsförsäkring infördes på 1910-talet var pensionsåldern 67. Idag kan den som fyller 65 år och går i pension räkna med att leva nästan 20 år till. På 1910-talet (1911-1915) var enligt SCB motsvarande siffra cirka 13 år, men då hade en stor del av befolkningen redan dött, inklusive betydligt fler i yrkesverksam ålder jämfört med idag.
Själv hade jag förmånen att under några år få dela arbetsplats med nationalekonomen Assar Lindbeck.
Livet på ålderns höst kan variera lika mycket som livet i övrigt. Det är ömsom vin och ömsom vatten. Själv hade jag förmånen att under några år få dela arbetsplats med nationalekonomen Assar Lindbeck. Han arbetade idogt fram till 90-årsåldern och publicerade sig i akademiska tidskrifter. Hans nyfikenhet var stor och intresset för omvärlden ännu större. Men jag känner också personer som tidigare varit aktiva men som vid 80 känner sig oerhört gamla. Inte bara de som fysiskt slitit ut sig. ”Förändringen kommer inifrån mig själv”, säger en väninna som tidigare varit chef och politiskt aktiv. ”Jag har blivit mer osäker, från att ha trott mig själv om att klara det mesta.”
Coronaåret 2020
Pandemin har inte förbättrat saken.
”Det är ett sådant tjat om ’våra’ äldre, vems då äldre?” utbrister en god vän. Hon förklarar att hon aldrig känt sig så gammal som under coronaåret 2020. Alla över 70, ja emellanåt halkar även de från 65 med, ska skyddas. Dessa förment sköra personer ska i all välmening inte gå ut, inte handla, inte umgås.
Plötsligt har motsättningar mellan generationerna blivit tydligare när en del politiker och byråkrater, men även yngre familjemedlemmar, blivit coronapoliser. Tidigare friska och starka pensionärer tacklar av i ensamhet och av tristess. Ordningen påminner om en politiskt felriktad välvilja att reglera allt på alla områden. Något som inte sällan slutar i en orimlig kontroll.
En bidragande orsak kan vara den egna negativa attityden.
”Coronaviruset blottade något som fanns där innan. Och som är typiskt svenskt. Enligt kolleger i USA och England pekar man där inte alls ut 70-plussare på samma sätt, säger professor Ingmar Skoog till Svenska Dagbladet (läs hans Kvartal-artikel ”Åtta svek mot de äldre”). En bidragande orsak kan vara den egna negativa attityden: ”Vi måste börja vara stolta över att vi blivit äldre och har mer erfarenhet,” säger en kvinna som snart ska fylla 70 och fortfarande är yrkesverksam.
Visst gör vi oss alla då och då skyldiga till schablonmässiga uttalanden om olika grupper, både positiva och negativa. I en studie undersöktes amerikanska tryckta medier från 1810 till 2009. Man analyserade synonymer till ordet äldre och fann att stereotyper av äldre människor hade blivit mer negativa under perioden. Forskarna anser att detta beror på den ökade medicinska vården av äldre och att vi därmed associerar äldre personer med ohälsa och sjukdom. Men skiftet skedde också samtidigt med att livslängden ökade, vilket tyder på att inställningen till äldre blivit mer negativ i takt med att de yngre sett sin försörjningsbörda för de äldre öka.
Positiv syn
En av nycklarna till en mer positiv syn på äldre är insikten att gruppen äldre inte är homogen. Lika lite som gruppen medelålders är det. Eller gruppen kvinnor eller gruppen män, för den delen. De äldres preferenser och behov skiljer sig åt. Detsamma gäller gruppens ekonomiska förutsättningar. Det finns pensionärer som reser av hjärtans lust och bjuder barn och barnbarn på fantastiska semestrar. Men det finns också de vars inkomst är nästan ofattbart ringa, mätt med svenska medelklassögon. Och det är fortfarande fler kvinnor än män i den senare gruppen. ”Det sämsta med att bli äldre är pensionen. Jag begränsas i nästan allt på grund av att den är så låg”, berättar en kvinna som snart ska fylla 80 år och som yrkesarbetat hela sitt vuxna liv.
Ensamstående äldre kvinnor löper störst risk att få ekonomiska problem. Och kvinnors totala pension är enligt Pensionsmyndigheten fortfarande 31 procent lägre än männens. Skillnaden jämnas ut stegvis, men det går långsamt.
… äldreomsorg. En verksamhet som kanske bättre än något annat visar hur vi värderar de äldre i samhället.
Långsamt går det också att få till en väl fungerande äldreomsorg. En verksamhet som kanske bättre än något annat visar hur vi värderar de äldre i samhället. Här har pandemin blottlagt chockerande förhållanden på sina håll: Inspektionen för vård och omsorg rapporterar att en ansenlig del av de covidsjuka på äldreboenden har inte fått någon individuell läkarbedömning och det vi kallar vård i livets slutskede har inte skett i enlighet med gällande regelverk.
Förhoppningsvis unik
Själv minns jag en till åren kommen släkting som långt före pandemin lagts in på sjukhus. När vi kom till sjukhuset hade man tagit bort droppet med näring och förklarade för familjen att nu var det nog inte långt kvar. Sorg blandades med förtvivlan. Men ingen hade frågat patienten … Eller så hade hon inte hört frågan. När den ställdes så att hon förstod ville hon ha näringstillförsel för att leva och det gör hon fortfarande idag, nästan fem år senare.
… personalkontinuiteten inom hemtjänsten som har försämrats under perioden 2007–2019.
Händelsen är förhoppningsvis unik och jag har fått berättat om motsatsen. Men det finns även andra oroande tecken inom vården av äldre. Ett är personalkontinuiteten inom hemtjänsten, som har försämrats under perioden 2007–2019. Numera kommer 16 olika personer till de äldre under en 14-dagarsperiod. 2007 var motsvarande siffra 12, rapporterar Socialstyrelsen.
Alarmerande är också den ensamhet som en minoritet av äldre lever med – och detta inte enbart under pandemin. 2019 var minst var tionde person 75 år och äldre socialt isolerad (bor ensam och träffar inte anhöriga, vänner eller bekanta oftare än ett par gånger i månaden). För de 85 år och äldre var andelen 15 procent enligt SCB.
Fler ljusglimtar
Frågan är då om trenden vänt. Räknas äldre mer idag?
Jag skulle säga nja.
Som samlare av ljusglimtar är jag tacksam att många seniorer som jag känner är nöjda med tillvaron. Och att de som idag blir pensionärer knappast ”står med mössan i handen” utan säger ifrån när något är fel. Dessutom är fler friska högt upp i åldrarna och den ovan nämnda ensamheten uppmärksammas tack och lov alltmer. Nyligen startades en ensamhetskommission under ledning av Amelia Adamo. Och en äldreomsorgslag utreds. De senare är förvisso samhälleligt organiserat engagemang, men likväl tecken i tiden.
De som inte varit med om att bli äldre har ibland svårt att förstå.
Till syvende och sidst måste vi dock erkänna att det hänger på den enskilde hur äldre generationer behandlas. Det räcker inte med bättre hemtjänst eller nya lagar. Själv blir jag glad när yngre reser sig för att jag ska få sitta i tunnelbanan. Eller när någon frågar efter erfarenheter och verkligen lyssnar på svaret. Men yngre och äldre behöver i ökad utsträckning lyssna till varandra. För, som en klok vän sagt, ”vi har alla varit unga – men inte gamla. De som inte varit med om att bli äldre har ibland svårt att förstå”.
Elisabeth Precht är journalist och vikarierande redaktör på Kvartal.
