Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Krönika |

Det finns hopp för oss äldre

Illustration: Hans von Corswant.

Äldreomsorgen kanske bättre än något annat visar hur vi värderar de äldre i samhället. Här har pandemin blottlagt chockerande förhållanden, skriver Elisabeth Precht. Men samtidigt finns det många ljusglimtar. Insikten om att äldre inte är en homogen grupp är ett steg i rätt riktning.

Av Elisabeth Precht | 18 april 2021
Elisabeth Precht är journalist och vikarierande redaktör på Kvartal.
Lyssna på textenStöd KvartalLästid 6 minSkärmläsarvänlig
I korthet
Jag tänkte nog första gången på åldrande på allvar när jag som drygt 50-åring flyttade tillbaka till Sverige efter 20 år utomlands. Det var 2003 och var och var annan person sa till mig att ”det blir nog svårt att hitta jobb. Du har ju fyllt 50”. Det var så annorlunda mot USA där politiker, tv-journalister och många andra yrkesverksamma är 70-plus.

Trenden har vänt

Det tog tid att hitta ett jobb men jag hittade det. Hade det varit enklare i dag? Ja, kanske. Numera diskuterar makthavarna hur vi ska kunna vara kvar på arbetsmarknaden efter 67. En anledning är självfallet att gruppen äldre blivit så stor att de yngre får svårt att försörja oss. Men, tänker jag, trenden har vänt. Äldre räknas. Eller?

Vi är många: idag är var femte svensk 65 år eller äldre. När en allmän pensionsförsäkring infördes på 1910-talet var pensionsåldern 67. Idag kan den som fyller 65 år och går i pension räkna med att leva nästan 20 år till. På 1910-talet (1911-1915) var enligt SCB motsvarande siffra cirka 13 år, men då hade en stor del av befolkningen redan dött, inklusive betydligt fler i yrkesverksam ålder jämfört med idag.

Läs mer Visa mindre