Därför ska vi vara nyfikna på våra meningsmotståndare

Politiker på den ena sidan har förklarat ”kulturkrig” för att mobilisera till kamp mot vad de ser som oönskade normer. Den andra sidan försökte länge hålla emot, men plockade strax upp den kastade handsken. Vem minns inte när den tidigare statsministern Stefan Löfven, inför en samlad presskår, i efterspelet av en infekterad debatt där en manlig politiker med hänvisning till sin religiösa tro vägrat skaka hand med en kvinnlig politiker, kände sig nödgad att klargöra: ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i hand”.

Den nya konfliktlinjen i politiken med sin utgångspunkt i normer (känslofrågor) i kombination med internets utbredning där populära plattformar som Twitter reducerar samtalet till max 280 tecken, sätter demokratin under prövning. I ett debattklimat präglat av stark affekt begränsas den kollektiva förmågan att reflektera och vi hemfaller lätt till kortsiktiga skyddsstrategier.

Tre typer av beteenden

På kollektiv nivå kan vi identifiera tre kategorier av skyddsbeteenden i den pågående debatten. En grupp som går till attack mot varandra i ett öppet (kultur)krig, en annan grupp som står vid sidan av, men som agerar påhejare till det egna laget och en tredje grupp som helt stänger av och drar sig undan.

Samtidigt ser vi ytterligare en grupp, kanske den största, av medborgare som anser att såväl sakfrågor som normfrågor är nödvändiga att diskutera i en fungerande demokrati, men som önskar en annan ansats i samtalen. En ansats präglad av en ömsesidig strävan att empatiskt lyssna in, förstå och försöka lära av den andre, även när man tycker olika. Det som både på papperet och i praktiken är fundamentet för en livskraftig demokrati.

Vad jag gör påverkar andra och det andra gör påverkar mig, på gott och ont.

Vad är och vad utmärker en fungerande demokrati? Demokrati är ett avancerat styrelseskick som syftar till att ge alla myndiga medborgare ett medbestämmande över samhällets uppbyggnad och utveckling. Demokrati, så som vi hittills har lärt känna den, värnar största möjliga individuella frihet på jämlika villkor.

Två behov samtidigt

Man behöver kunna hålla två lika grundläggande, men potentiellt konkurrerande, behov i ett relationellt sammanhang. Vad jag gör påverkar andra och det andra gör påverkar mig, på gott och ont. Därtill behöver vi beakta att vi människor både är rationella och kategoriserande, det vill säga fokuserade på det mätbara, samtidigt som vi är sårbara och känslomässigt behövande. Det är således mycket som kan gå fel i våra försök att nå fram till varandra och hållbart samexistera i en demokrati värd namnet.

En livskraftig demokrati förutsätter samtal där vi lyssnar in varandra såväl i sak som vad gäller känslomässiga behov, men fokus i debatten hamnar i stället allt oftare vid rekvisitan, det vill säga utanpåverket snarare än innehållet. Hur vi pratar med varandra (vilka ord vi använder) har blivit viktigare, än att lyssna på vad den andre faktiskt försöker säga.

Ett tydligt exempel är den så kallade ”cancel-kulturen”, i vilken det blir viktigare vem eller hur något sägs än vad som sägs. Vi tenderar att ständigt fastna i rekvisitan, i stället för att nå fram till varandra, i likhet med ett parförhållande som kört fast och där man bråkar om hur disken ska placeras i diskmaskinen i stället för att gemensamt stanna till och lyssna in varandras frustrerade känslomässiga behov. Stannar vi till en stund och reflekterar så ser vi ofta att grundkonflikten handlar om något annat, till exempel frustration av att inte känna sig sedd, förstådd och respekterad i relationen till den andre. Ett samtal där vi fastnar i rekvisitan och inte validerar varandra bakom sakfrågorna riskerar att skapa polariseringar och svårlösta konflikter. I slutändan får varken sakfrågan eller de frustrerade känslomässiga behoven en hållbar lösning.

En demokratisk impuls

Förmågan till demokratiska samtal, av de slag vi talar om ovan, förutsätter bland annat att vi alla utvecklar en demokratisk impuls, det vill säga att vi i varje given situation då jaget och viet ställs mot varandra intar förmågan att se bortanför den omedelbara personliga behovstillfredsställelsen. Ingen föds med förmågan att tänka i konsekvenser, bromsa sina själviska impulser eller med en utvecklad förståelse för vilka strider som är viktiga att ta och vilka man bör låta bli.

Den demokratiska impulsen faller helt enkelt inte ned från himlen en dag och träffar oss i huvudet. Ingen blir demokratiskt sinnad över en natt. De kognitiva förmågor som behövs för en ändamålsenlig demokrati utvecklas först om individerna ges rätt socialpsykologiska förutsättningar, det vill säga om vi bjuds in till ett lämpligt samspel i en behovsfrämjande sociokulturell miljö. Det handlar om behoven av att knyta an till någon som med empatisk blick ger stöd och bekräftar våra individuella upplevelser och åsikter, men som även utmanar oss, sätter rimliga gränser för våra impulser och vägleder i ändamålsenlig riktning utifrån normer som hörsamt balanserar dualismen i våra behov.

En livskraftig demokrati förutsätts således av ett samhälle som i lika delar främjar såväl behoven hos det individuella jaget som behoven hos det gemensamma viet. Behoven är inte förhandlingsbara, men sättet att bemöta dem på är det. I en globaliserad och komplex värld har olika former av hot mot tryggheten uppstått, för såväl individuell som kollektiv trygghet. Politiska initiativ kan till exempel välja att kortsiktigt kompensera brist på trygghet genom hårdare tag mot de olika hoten med risk för slagsida mot repression och risk för tyranni.

Vi behöver alla stanna upp och leva oss in i varandras perspektiv med en genuin vilja att lära och förstå…

Eller så kan behov av trygghet förminskas eller relativiseras, vilket skapar brist på tillit till varandra och till det samhälle vi lever i. Konsekvensen av att förminska trygghetsbehoven är att låta var och en bli sin egen lyckas smed och sin egen auktoritet; i det hyperindividualiserade samhället flyter allt fritt och tillvaron blir kaotisk. Vi behöver alltså se faran med att kortsiktigt kompensatoriskt bemöta behov, det vill säga att antingen förminska eller exploatera behov. Behov av trygghet, som i fallet med grov brottslighet och dess utförare, har i politiken antingen ignorerats, relativiserats eller blåsts upp till ett apokalyptiskt hot.

Vi menar att all politik, oavsett partifärg, som hemfaller till kortsiktiga kompensatoriska behovsvinster (läs populism) i förlängningen starkt bidrar till ett samhälle där de kognitiva förmågor vi behöver för en livskraftig demokrati inte ges möjlighet att utvecklas. Det leder till ett samhälle där samtalen ersätts av ytliga debatter, där otryggheten består och den demokratiska impulsen slocknar. Demokratin insjuknar i likgiltighet och cynism som blir allt svårare att bota.

Empatisk nyfikenhet

Motsatsen till kompensatorisk behovstillfredsställelse är empatisk nyfikenhet. Empati är kungsvägen till respektfull mellanmänsklig kontakt och därmed konstruktiva politiska samtal. Vi behöver alla stanna upp och leva oss in i varandras perspektiv med en genuin vilja att lära och förstå, även när vi tycker olika, inte minst gäller det våra folkvalda politiker. Demokratin kan inte bara klara sig genom ytliga debatter, vilket senaste valrörelsen torde ha påmint de flesta om, utan det krävs även samtal.

Gränsen mellan samtal och debatt är enkel att dra som princip, men svår att genomföra praktiskt. Ett samtal är ett samtal så länge som de som deltar gör det under premissen att de kan ha fel. I en frustrerad samtid behöver vi inse att frustrationen kommer från otillfredsställda behov. Då kan vi inte enbart klara oss med ledare som antingen säger sig veta precis vilka dina behov är eller som förnumstigt förklarar att dina behov är försumbara i jämförelse med andras behov.

Ett empatiskt nyfiket samtal hjälper oss att se andras och våra egna behov, validera och bekräfta våra känslor inför dessa och vägleder oss att prioritera mellan jagets och viets behov och därmed att hålla vår hårt ansatta demokrati frisk och levande.