Så beskriver Säpo terrorhotet mot Sverige i sin Årsbok för 2017 från februari, publicerad samtidigt som rättegången mot Rahmat Akilov inleddes i Stockholm. Extremistmiljöerna är så stora, och har sådan kapacitet och ambition att skada svenska medborgare, att vi har att göra med ett varaktigt förhöjt hot. Och det är jihadismen som utgör den största faran.
Vad innebär detta nya normalläge?
För Säpos del betyder det förstås ett annat behov av resurser. Terrorbekämpning i praktiken kräver mer personal, större budget och förändrade lagar och regelverk. Det är också lätt hänt att den större samhällsdiskussionen fastnar där, i det praktiska: Personalfrågor. Budgetering.
Även de mest omtumlande förändringarna i ett samhälle ger nämligen förr eller senare just ett nytt normalläge. För något decennium sedan hade ett terrorhot av dagens omfattning avfärdats som ett skräckscenario. Men när det otänkbara blir vardag, blir det svårare för medborgarna att utkräva ansvar – eftersom ansvarsutkrävande förutsätter förståelse för de orsakssamband som gjort att vi tagit oss från ett normaltillstånd, till det som nu tecknas av Säpo.
När man förflyttat sig så långt är det helt enkelt svårt att minnas att man överhuvudtaget befunnit sig på en annan plats.
Total kontroll för att garantera total säkerhet vore förstås en dystopisk mardröm. Men debatten kring terrorn kan inte stanna vid en truism av det slaget.
En kommentar till rättegången som publicerades på Dagens Nyheters ledarsida (12/2) är betecknande för just detta slags minnesförlust:
”Det är omöjligt att föreställa sig ett land, än mindre en demokrati och rättsstat, som garanterar trygghet från våldsmän som Rakhmat Akilov. Lika omöjligt är det att tänka sig att leva där. Vi riskerar att bygga en potemkinkuliss av falsk trygghet med kameror i varje gathörn, Säpoögon ända in i våra hårddiskar, livvakter för alla offentliga personer och flygplatskontroller vid snart sagt varje offentlig plats.”
För egen del kan jag inte bara föreställa mig ett land där inte fanns något överhängande terrorhot att skydda sig från – jag är mån om att hålla fast vid minnet. Jag minns när jag gick ombord på flygbussen hem från Arlanda efter en resa i Israel, och att det var en anspänning som släppte när det slog mig att jag satt på en buss i ett land där terrorattacker i kollektivtrafiken var ett fenomen som inte existerade.
Det var elva år sedan. Ett annat normalläge.
Total kontroll för att garantera total säkerhet vore förstås en dystopisk mardröm. Men debatten kring terrorn kan inte stanna vid en truism av det slaget. Då ignorerar man de förändringar som det svenska samhället har genomgått, och de politiska beslut som orsakat dem.
Dels talar man om terrorn som en naturkraft som plötsligt uppstått och som det inte gått att värja sig emot. I botten ligger oviljan att minnas ett annat normaltillstånd.
Sverige har ju inte alltid haft en population av jihadister som är så stor att den är omöjlig att kontrollera utan att också utsätta medborgarna i övrigt för betydande frihetsinskränkningar. Vi har inte alltid haft en gängmiljö där krigsvapen florerar och riskerar att hamna i händerna på terrorister. Det är framför allt resultatet av de senaste decenniernas migrationspolitik, i kombination med en misslyckad integrationspolitik.
Kort efter att Sverige hade infört ID-kontroller vid gränserna under migrationsvågen mötte jag demokratiminister Alice Bah Kuhnke för en intervju. Före vårt möte hade jag talat med Dina Al Raffie, forskare på islamistisk radikalisering i Europa, och fellow vid George Washington-universitetets program för extremism. Al Raffie berättade att hon betraktade Sverige som ett förbryllande fall: Framväxande parallellsamhällen visade att Sverige saknar ett program för integration – ändå tog man sig fortsatt an en så stor invandring. Hon skickade med en fråga till Alice Bah Kuhnke: Hur skulle den svenska regeringen kunna garantera sina medborgare säkerhet, när så många asylsökande inte kunde visa upp korrekta ID-handlingar, och givet att IS instruerade sina medlemmar att utföra attacker i Europa?
Bah Kunkes svar gav inte vidare ledning. Däremot blev hon tårögd och känslosam när vi talade om jihadisters hot mot svenska judar. Det var som om problemet hade uppstått ur intet.
I svensk debatt har terrorhotet bemötts med två typer av reaktioner från dem som, åtminstone tills nyligen, har stått bakom den svenska migrationspolitiken. Dels talar man om terrorn som en naturkraft som plötsligt uppstått och som det inte gått att värja sig emot. I botten ligger oviljan att minnas ett annat normaltillstånd.
Mordet på elvaåriga Ebba Åkerlund på Drottninggatan är inte en tragedi i regelrätt mening. En tragedi är ett barn som dör i cancer eller en bilolycka.
Andra har därutöver försökt relativisera terrorn, genom att på fullaste allvar jämföra den med trafikolyckor och badkarsdrunkningar. Det är att underskatta viljan hos jihadister att orsaka största möjliga skada, och de åtgärder som vidtas av säkerhetstjänsterna inte bara i Sverige utan i stor del av världen för att förebygga attacker.
Dessutom är jämförelsen djupt omoralisk.
Mordet på elvaåriga Ebba Åkerlund på Drottninggatan är inte en tragedi i regelrätt mening. En tragedi är ett barn som dör i cancer eller en bilolycka. Ett barn som dör i ett terrordåd är inte ett tragiskt individuellt fall i den statistik som säger att en viss andel av varje barnkull kommer att omkomma i sjukdom eller olyckor, därför att människan inte kan eliminera alla risker i ett samhälle utan att detta blir totalitärt. Ebba Åkerlunds död är en konsekvens av avsiktliga och onda handlingar. Det är en avgörande skillnad. Hon mördades av en anhängare till en ideologi som har hennes och andra barns död som sitt själva syfte, och som fått fotfäste i Europa på grund av en serie politiska beslut som har tagits utan ansvarsfull analys av möjliga konsekvenser. Och som tog terrorn hit.
artikel från Kvartal
- Alla artiklar
- Alla poddar
- Kvartals app
- Reklamfritt
