Förutsätter att du drack ditt kaffe svart (brunt) och inte försökte spä ut det med mjölk, en dryck som DN tidigare uppmärksammat som vit maktsymbol. Det är viktigare än någonsin att hålla koll på de krypande vardagshoten mot demokratin.

Kanske är det bara jag, men på senare tid har jag allt oftare kommit att längta efter den politikertyp Thorbjörn Fälldin personifierade. Bonde, reservofficer, riksdagsman, partiledare, statsminister, riksdagsman – bonde igen.

”Att det kan räcka med knappt 650 kryss för en riksdagsplats väcker frågor” skriver Pernilla Z här i denna tankeväckande artikel. Hon använder också ordet tillitsbaserat kring systemet vi har idag, och lyfter frågan om valsedlarna kanske enbart ska hanteras inne i vallokalen i framtiden, allt för att minska riskerna ett Dalarna i kubik i framtiden… Det är uppfriskande att läsa en konstruktiv text kring detta. Systemet med personkryss borde nog utredas pronto, för att se om och isåfall vilka ändringar som bör ske.

Före Borlänge och Järva trodde jag nog att Socialdemokraterna till slut skulle låta sig övertalas till att släppa in Vänstern i värmen. Men nu är det nog helt kört för de planerna – och frågan är väl om det finns något realistiskt alternativ för Magdalena Andersson att få ihop sin regeringsbildning?

Jag värjer mig från att knyta skrivandet till kreativitet. Det låter som om uppslagen och flödet av ord handlar om ingivelse eller konstnärlig inspiration. Något som bara kommer – som en gåva.  För mig handlar det om disciplin, sittfläsk och hårt arbete. Om ett hantverk som jag vill lära mig behärska. Det finns en anekdot om ett samtal mellan Lars Forssell och Pär Lagerkvist. Den förre frågar den senare: ”Skriver du?” Lagerkvist svarar : ”Nej.” Och fortsätter: ”Det är så våldsamt att skriva.” Det där kan så klart också avfärdas som ett slags intellektuellt koketteri, men det ligger något i det. Mestadels har jag en slitsam och styckevis brutal excersis med ”bokstävlarna”. Men man gör det ändå, eftersom känslan när delarna till slut hänger ihop och man får till en cirkel är mödan värd.

V försöker stärka bilden av sig som regeringsdugligt. Samtidigt handlar den interna kritiken om just bristande professionalism, enligt Expressens uppgifter. Det måste vara en särskilt besvärlig kritik för Dadgostar och Gabrielsson, mitt under förhandlingarna om regeringsmakten.

Det är såklart inte bra men får också känslan av att man greppar efter halmstrån här mitt i ”valskandalyran”. Det handlar alltså om att 69 av 6 000 personer som jobbat som röstmottagare och som också tidigare har åtalats eller fått strafföreläggande (milda fall, som DN själva konstaterar). I artikeln poängteras att det inte finns något generellt lagkrav på att den som arbetar som röstmottagare ska vara ostraffad och att DN inte har några ”belägg för att någon av de personer som förekommer i granskningen av röstmottagare har försökt påverka röstningen, rösträkningen eller valresultatet”. Ser inte att detta skulle vara särskilt uppseendeväckande.

Jag tror att i slutändan kommer det vara bra för Sveriges demokrati att valproceduren får en service (och en rejäl informationskampanj). När röken lagt sig kommer det förhoppningsvis bli mer klart hur mycket substans det finns i olika påståenden som cirkulerar.

Det verkar, som Jörgen skriver, finnas mer att gräva i här. Vilket parti var det eritreanerna röstade på? Det nämns i SvD-texten. Jag skulle gärna se mer journalistik med öppna (och inte anonyma) källor nu – för att slippa en del problem som ofta drabbar journalistiken när alla rusar.

Det måste inte ligga något suspekt i att somaliska regeringsföreträdare träffar somaliska föreningsföreträdare, men man kan nog anta att Säpo haft koll på att dignitärer från annat land varit på oannonserat ”privat besök” i stadshuset, och att de därav haft span och varit på hugget när det gäller det misstänkta valfusket. Det är dock 100% suspekt att föreningsföreträdaren Siyyad verkar ljuga om dessa möten. Om Siyyad själv skrivit på sociala medier att mötet i Mogadishu handlade om ”den somaliska diasporans deltagande i det svenska valet” för att sedan blåneka till detsamma i en intervju så finns det förstås skäl att undra varför.

Vissa program blir humorprogram fast de tillhör en annan kategori från början.

De fyra rödgröna partierna är överens om ett par saker: ökat bistånd, ökat fokus på klimatpolitik och att man vill sätta stopp för Sverigedemokraternas inflytande över svensk politik. Kan Magdalena Andersson få de fyra partierna att enas kring en sådan plattform? Och om hon presenterar ett regeringsalternativ, som innebär att Sverigedemokraterna hålls borta, kommer då Centerpartiet att kunna rösta nej till det, även om det innebär att vänsterpartiet har ministerposter? Kommer centerpartiets väljare att acceptera det? Det kanske är ett alternativ för Magdalena Andersson, att sätta pressen på Centerpartiet att rösta nej till henne. 

Jag kommenterar Xi och Trumps möte i Washington i dagens Kvartal idag. Det vi kan vänta av mötet är en fortsättning på den ”konstruktiva strategiska stabilitet” som har rått mellan länderna sedan Peking-besöket i maj. Det passar Kommunistpartiet, där bedömare i Kina menar att tiden är på Pekings sida gentemot den gamla ärkefienden USA.

En sak som har gjort mig konfunderad är att Mohamed Abdukardir Ali så säkert kan säga att ”han inte har gjort det” eller ”nekar till anklagelserna”. Alltså, det är inte jättelätt att bedöma var gränsen går för brottet ”otillbörligt verkande vid röstning”, för detta med skjuts och erbjudande av förkryssade valsedlar är knappast att överträda lagen. Om det finns betalning, hot eller påtryckningar så är det med viss sannolikhet ett brott. Men exakt vilken ”anklagelse” är det som Ali tillbakavisar? Han har ju inte delgivits brottsmisstanke. Detta är ännu en av gåtorna i #borlängegate.

Efter nästan tre dygn bryter Nooshi Dadgostar tystnaden, med förklaringen att partiet velat få klarhet i vad som faktiskt hänt. Samtidigt är det svårt att se vad hon säger i dag som hon inte hade kunnat säga redan i måndags. Att det är ”allvarliga anklagelser”? Att man ”behöver ta reda på sakförhållandena”? Att vi behöver ”veta att valet har gått rätt till”? Jag blir också nyfiken på vad Vänsterpartiet självt tänker göra för att ta reda på hur en tidigare relativt okänd kandidat kunde kryssa sig hela vägen in i riksdagen – och om partiet ser några skäl att förändra sina rutiner efter de uppgifter som nu kommit fram. Om detta får vi dock inget svar.

Om nu någon undrar varför jag är i Kosovo så ofta, så är det för att min fru jobbar på ambassaden i Pristina för tillfället. Så jag arbetar en del därifrån, vilket jag tycker är extremt berikande och lärorikt. Och mat, viner och öl smakar utsökt. Vad vill ni veta mer om balkans bakgård? Här är ett tidigare knäck: https://kvartal.se/henrikhojer/artiklar/de-lyxigaste-bilarna-i-europas-fattigaste-land/cG9zdDo2MzEwMg

Centerpartiet gick mycket tydligt till val på att vara emot SD och se till att SD inte får inflytande över svensk politik. Så är det, oaktat vad borgerliga debattörer önsketänker om att C är ett högerparti. Ekonomiskt, ja möjligen. Men C:s DNA och existensberättigande är numera att vara ett parti som sätter stopp för SD. Skandalerna kring Vänsterpartiets olika kandidater ger möjligen Thand Ringqvist ökade möjligheter att släppa fram Kristersson istället. Men innan valet var ETR tydlig med att hennes kandidat var Magdalena Andersson. Att byta fot där skulle kräva extraordinära skäl, ETR skulle behöva peka på att nya uppgifter om Vänsterpartiet framkommit.

Förintelsehistorikern Deborah Lipstadt beskriver i sin bok ”Antisemitism Here and Now” hur hon och hennes vän går förbi en grupp turister i Berlin där alla männen i gruppen bär kepsar. Hennes vän viskar: ”Judar.” Senare stöter Lipstadt på samma män inne i en synagoga, där kepsarna har bytts ut mot kippor. Lipstadt beskriver också hur hon gick vilse när hon letade efter en kosherrestaurang i Italien och fick syn på några män i kepsar. Hon följde efter dem – och leddes rakt till restaurangen. Hennes slutsats: ”Så kepsar kanske inte funkar.”

Det vi ser är bara en etnifierad uppdelning av valmanskåren. Är du en svensk man född denna sidan av 1968 som försörjer sig själv och inte är i innerstorstädernas verklighetsfrämmande subkultur har M blivit det nya normala. Problemet är att denna grupp har gått från samhällets dominerande grupp till att bli allt mer ovanlig.

Först jublade SD:s huvudförhandlare över att man i princip fått igenom hela sin migrationspolitik i Tidöavtalet. Men om det Pelle Zachrissons källor säger stämmer drev man inte på för ett moratorium. Det är svårt att få ihop med hur det låter nu, när man skyller det förlorade valet på samarbetspartierna. Visst, läser man Erik Högströms artikel här på Kvartal (https://kvartal.se/erikhogstrom/artiklar/darfor-blev-det-aldrig-ett-stopp-for-medborgarskap/cG9zdDoyMDUxODA) visar den att regeringen såg juridiska hinder för ett moratorium. Men om ett tillfälligt stopp kräver en lagändring är det väl ett skäl att börja tidigt? SD hade haft fyra år på sig att förbereda kravet sedan man först lyfte frågan 2018.

Absurd fråga för en absurd vecka.

Sällan har skiftet mellan den nya medievärlden och den gamla blivit tydligare än här. Lagerström verkar helt ha tagits på sängen med det här skiftet. Tiden då gammelmedia kunde utföra sitt jobb i lugn och ro från en piedestal och då politiker och andra förväntades buga inför de makthavande journalisterna och anpassa sig efter deras vinklar är förbi. Det kan man tycka vad man vill om (jag tycker till exempel att det är trist men tidsenligt att se hur Carl-Oscar Bohlin går in i mötet med journalisten som en boxare går in i ringen), men den tiden kommer alldeles oavsett inte tillbaka. Lagerström inledde dokumentären med följande ansats: ”Har medierna gått överstyr eller är det politikerna? Och vem har ansvaret när misstron växer?” Den ansatsen var, kan man efter att ha sett klart dokumentären konstatera, en chimär. Lagerström gör nämligen inga som helst försök att undersöka mediernas del i det hela. Det finns ingen nyfikenhet, tesen är klar redan från början: Det är politikernas fel att misstron mot medierna växer och vi behöver inte bry oss om att förstå hur det blivit såhär. När Ebba Busch kommer in i bilden får man mer eller mindre intrycket av att den här dokumentären är Lagerströms personliga vendetta.Det är nästan lite smärtsamt att se när hon med offerkoftan på och med indignationen i halsen söker upp Busch för att ställa henne mot väggen för saker hon sagt om Lagerström i samband med en annan av hennes så kallat tesdrivna intervjuer. Nä, det här blev inte bra.

Svårt att se ett samhälle där media inte påverkar valresultatet. Vad skulle medierna gjort när Liberalerna låg så långt under spärren – ignorerat det? Verkar konstigt.

Tidö missade tyvärr chansen att styra Världskulturmuseerna bort från den ”nya kritiska museologin”* och tillbaka till att fokusera på kärnverksamheterna. Så vi lär få se fler nedslag signerade av Ola Wong även framöver. * ”Den lär att museer inte bör betraktas som auktoriteter och förmedlare av objektiv kunskap genom sina föremål utan som en mötesplats för aktivism och debatt med betoning på ord som inkludering.” https://kvartal.se/olawong/artiklar/fortfarande-en-dalig-ide-att-sla-samman-museer/cG9zdDo2MDAy

Kanske finns en förklaring till vad som hänt – liksom orsaken till den öronbedövande tystnaden från Vänsterpartiets ledning – i orden från damen vid återvinningscentralen: ”Det finns inget utbyte med dem, jag har ingen aning om de röstar tillsammans eller var för sig efter eget huvud”. Det rimmar med vad Conny Hansson, V-ordförande i Rättvik och ledamot i valberedningen som nominerade Mohamed Abdukadir Ali, sade till Borlänge tidning igår: ”Jag har inte en aning om vem det där är, men han har nog varit förbi någon gång”. Kanske V bara lät sig nöjas med att Ali hade ett stort nätverk av potentiella vänsterröstare och inte visste/brydde sig vad som hände på marken? Förrän det visade sig att toppnamnet petats från sin riksdagsplats alltså. I övrigt en genial twist av Christer att bildsätta reportaget till tonerna av Evert Taube.

För några dagar sedan var han till och med okänd inom det egna partiet. Nu har han gått och blivit Sveriges mest omtalade politiker. Om det skulle visa sig att misstankarna och anklagelserna INTE stämmer har han ju gjort en raketkarriär!

Efter Expressens avslöjande om att Vänsterpartiets lokalpolitiker spridit antisemitism och Putinhyllningar försvarade V:s vice ordförande Ida Gabrielsson partiet med att det är ”oerhört svårt att ha koll på alla tusentals kandidater långt ner på listorna”. Det är förståeligt men kan väl inte räcka som ursäkt framöver med tanke på de potentiella konsekvenserna.

Tack. En syndabock söktes långt innan man hittade den här Mohamed och det blev en brottsutredning. Förmodligen har det ”mobiliserats” även bland högerväljare genom åren och valfusk förekommit då och då. Men nu letade man, upptäckte det här och självklart ska det utredas då. Det hindrar dock inte att misstänksamheten kring V:s framgångar i grunden är rasistisk. De flesta som röstat på V har förmodligen gjort det för att politiken passar dem, inte för att de fått betalt.

Vänsterpartiet har mobiliserat många med utländsk bakgrund, men de verkar inte ha vidtagit några försiktighetsåtgärder alls för att kontrollera vilka som ställer upp på deras listor. I ett normalt parti vill man nog se om kandidaterna ställer upp på partiets värderingar, och inte är exempelvis kriminella, korrupta eller för konstiga. Men Vänsterpartiet uppfattar i regel granskning av förorter, invandrare och muslimer som en del av majoritetssamhällets strukturella rasism. Då vill man såklart inte vara lika hemsk… och kontrollera vilka som ställer upp på ens egna listor. Eller så har man kontrollerat och ändå släppt fram. Det återstår att se.

Vore kul om de gjorde Hylands klassiska experiment i nåt primetime-progesm och bad alla tittare släcka en lampa samtidigt. Hur många lampor skulle släckas?

Angela Merkel kommenterade AfD:s framgångar häromveckan med att hennes hjärta blöder. AfD bildades som en protest mot den politik som Merkel förde, med nedlagd kärnkraft och öppnade gränser för migranter från MENA-länder. ”Wir schaffen das”. I Sverige hyllades Merkel då från höger till vänster. Hur många är det som idag fortfarande hyllar Merkel?

Det finns inga partier i riksdagen som är mer olika än V och C, vad gäller vilka som röstar på dem och vilka frågor de driver. Och sakpolitiskt har ju Centerpartiet mycket mer gemensamt med Tidöpartierna än med de rödgröna. Tyvärr har C inte varit intresserade av sakpolitik sedan 2014 ungefär. Hade gärna sett att de lyssnade på Källström och släppte sin religiöst betingade aversion mot SD.