Kritik kan svida, och värst svider den som har fog för sig. Ingenstans i Anna-Karin Wyndhamns recension gör hon våld på teserna i Det nya matriarkatet. Tvärtom lyfts bokens förtjänster fram. Till exempel kartläggningen av svenska myndigheter, vilken visar att de idag i stort domineras av kvinnor. Författarna ställer förtjänstfullt upp de jämställdhetspolitiska målen mot hur det faktiskt ser ut. Ändå är det de få kvarvarande mansdominerade myndigheterna som får bakläxa och uppföljningskrav för bristande jämställdhet, medan de många fler myndigheterna med kvinnodominans slipper dylikt. Erik J Olsson och Catharina Grönqvist Olsson är riktigt vassa i de delarna, vilket jag som också har läst boken instämmer med Wyndhamn i.
Den övergripande tesen för boken är dock att kvinnors allt större närvaro, och ibland dominans, på viktiga samhällspositioner har lett till en feminisering av samhället. Det är en intressant tes, och jag tvivlar inte på att den har visst fog för sig. Men det finns en hel del som talar emot att det är kvinnors närvaro som orsakat vissa av patologierna som läggs in i begreppet feminisering.
Problemet är inte att författarna saknar belägg, vilket de själva i sin replik menar att Wyndhamn antyder, utan att dessa inte räcker så långt som deras påståenden kräver.
Något jag själv närstuderat på senare tid är synen på auktoritet. Hur direkt auktoritet hos exempelvis förälder och lärare, under 1900-talet förflyttas och blir indirekt genom byråkrati och processer. Men under perioden när skolagan går från självklar till ifrågasatt till olaglig sker det parallellt med att andelen kvinnliga lärare sjunker. En majoritet av de kvinnliga folkskollärarna, liksom de manliga, var positiva till skolaga 1956. Men riksdagen förbjöd skolagan ändå, och där var 90 procent av ledamöterna män. Det är givetvis bara ett exempel på hur termen feminisering, och tesen om att kvinnor är den drivande faktorn bakom mjuka värden, kan ligga i vägen för att se mer komplexa skeenden.
Att kvinnor och män skiljer sig åt på makronivå, i normalfördelningskurvor mm, innebär inte heller att de kvinnor som återfinns på olika platser är representativa för kvinnor i gemen. En kvinnlig fysiker är med största sannolikhet mer som en manlig fysiker i sina intressen än en kvinnlig barnmorska. Att män och kvinnor söker sig till olika områden i olika utsträckning innebär inte att de kvinnor som blir poliser, brandmän, tekniska fysiker eller skogsarbetare bidrar med feminisering. Lika lite som den kvinnliga kickboxare som sparkade skiten ur mig i sparringen nyligen gjorde det.
Man behöver helt enkelt undersöka de faktiska kvinnorna på plats, inte bara deducera slutsatser om dem från deras kön.
Till sist. Som svar på Wyndhamns recension delade Erik J Olsson i sociala medier ett uttalande där han menade att kritiken berodde på att Anna-Karin ”känner sig angripen som kvinna”. Om det är saklig diskussion som efterfrågas, höj gärna blicken från recensentens kön i fortsättningen.
