Mot den här bakgrunden – är svensk skola på rätt väg? Eller riskerar bara själva mängden reformer att skapa en hel del oreda under de kommande åren?

Mellan 1990-talet och 2010-talet förknippades Norra Grängesbergsgatan ofta med svartklubbar, droghandel, kriminella miljöer och ett allmänt förfallet industriområde. Många var rädda för att vistas där. Nu säger en del att klippet visar att Sverige har misslyckats. Men Norra Grängesbergsgatan är snarare ett exempel på motsatsen. Numera är området nämligen en av Sveriges mest levande kulturgator. Norra Grängesbergsgatan är motsatsen till ett homogent område. Det speciella är att en shiitisk högtid kan äga rum på samma gata som också förknippas med queerfester, technokultur och alternativ konst. Det är en gata som inte är i närheten av det som Partiet Nyans står för. Många besökare säger att gatan är det närmaste Sverige kommer något som liknar Kreuzberg i Berlin: stökigt, motsägelsefullt, kreativt, invandrartätt. Alla gillar förstås inte gatan – men den är allt annat än homogen och den är raka motsatsen till ett slutet parallellsamhälle. Snarare ett lapptäcke av subkulturer, invandrarföreningar, konstnärer, nattliv och småföretag. Den är kaotisk, men just därför också svår att beskriva som en enklav där en enda kultur dominerar. Klippet är förstås inte representativt för Sverige. Det är inte ens representativt för Malmö eftersom få områden i staden rymmer så många olika världar som den här gatan.

Det finns många hypoteser om varför nordvästeuropa är världens mest välfungerande region. Dan Korn är något viktigt på spåret. Men kan även rekommendera denna klimatrelaterade teori: https://kvartal.se/henrikhojer/artiklar/darfor-ar-vast-bast-2/cG9zdDoyMzI1OA

Ser också mycket fram emot detta men är inte rubriken lite missvisande? Jag uppfattar det som att det ska handla om ett samtal där varken den ena eller den andra parten ”styr” med målet att ”sätta dit” varandra, även om greppet är att låta politikern välja ämnet. Roligt också att sakfrågorna samt andra än partiledarna får ta plats, precis som i Kvartal Idag:s sommarserie ”Hjärtefrågan”.

Alla kommentarer hittills är kritiska till vindkraft och resonemangen i texten. Jag blir därför nyfiken: Är det någon här som helt eller delvis håller med om det som står i texten?

Varje gång en mer eller mindre känd person dör så skriver folk så fina saker. Dödsrunor i tidningar, minnen, hyllningar och uppskattande kommentarer på sociala medier. När jag läser dem tänker jag ofta att vad fint om den döda personen själv hade kunnat få ta del av alla dessa hyllningar och vackra ord. Samtidigt kan jag för egen del drabbas av en slags fomo; att här gick en uppenbarligen helt fantastisk person runt och levde mitt ibland oss och nu är det plötsligt och definitivt för sent att träffa honom. Jag undrar om det är något ni andra också kan känna ibland – en slags saknad efter alla de människor man aldrig kommer få chansen att lära känna? Martin Kragh var en sådan som alltid ingav förtroende när man hörde honom tala. Därutöver verkar han ha varit en fin och klok person. Må han vila i frid.

Bra med en påminnelse om vilka som verkligen förlorar på hela detta debacle, nämligen det iranska folket.

Det är lite absurt att Juholt ger sig på Magnus Ranstorp, som under terrordåden i Norge kommenterade händelseutvecklingen och besvarade journalisters frågor. Det som i så fall bör problematiseras är att medier ofta börjar spekulera i ett mycket tidigt skede – inte att en säkerhetsanalytiker och terrorforskare svarar på frågor utifrån den information som finns tillgänglig vid tillfället. Men det var ändå ingenting jämfört med hur vissa svenska makthavare och opinionsbildare agerade den dagen: spekulativt, respektlöst mot offren och snabba att försöka skapa splittring och misstänksamhet: Jimmie Åkessons dåvarande pressekreterare Linus Bylund twittrade exempelvis: ”Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer avföljas!” Fem år senare skrev samma partiledares sekreterare, Alexandra Brunell: ”Vad var det jag sa? #äntligen” efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm.

En fråga till våra kloka prenumeranter/läsare/lyssnare: Woke har avtagit, men har knappast dött ut. Och woke är många olika saker: Men – vilken del av denna tankeströmning är mest värdefull, och kommer sannolikt att överleva? (ungefär som -68 dog ut, men duandet och den kaxiga attityden mot auktoriteter överlevde) Hit me!

För att parafrasera Benjamin Franklin: det finns tre saker i livet man kan vara säker på – döden, skatter och missnöje med ätstörningsvården. Till och med inom den ständigt utskällda psykiatrin tycks vården av unga med ätstörningar – nästan alltid flickor – vara särskilt impopulär. Det är fullt möjligt att Socialdemokraternas reformer förvärrade problemen. Men politiker och tyckare som tror att de kan ”fixa” ätstörningsvården lider sannolikt av megalomana vanföreställningar.

Helt visst och sant måste Sverige gasa på i enlighet med vad som påpekas i denna högintressanta artikel. Men det finns en annan sida också som kommer bli viktig, tror jag. Och det oavsett stigande kostnader för teknik och ai-motorer mm: Implementering. Kina beskrivs ju som (ännu) efter USA inom många spetsområden som ai, robotar mm. Men Kina har delvis därför valt en annan väg – man satsar stort på implementering. Robotar, självkörande grejer, konsumentprodukter med mycket ai, halvmaraton för smarta maskiner och ”mörka fabriker” där ingen jobbar och ”sakernas internet” sköter allt finns överallt i landet. Inte nödvändigtvis packade med de allra hetaste processorerna och mjukvarorna, men vasst ändå. Här måste vi väl också vara med på tåget….och delar av vår industri är vad jag förstår också det redan?

Kul att Brolin får värdig plats. Ende svensk i världslag efter ett VM i modern tid. Snyggt av Fifa att hedra många gamla hjältar under hela VM.

För ganska många år sedan nu hörde jag Annika Strandhäll tala IRL för första gången. Det var i Almedalen, hon var ordförande i fackförbundet SKTF/Vision och stod i ett litet seminarietält som var öppet utåt gatan där jag råkade passera förbi i folkhavet. Jag stannade till; fångad av hennes ord och framförallt av den klasskänsla hon utsöndrade mellan orden och som gick rakt in i mig. Hon sände ut signaler som en själsfrände till min egen klassbakgrund. Det finns förstås stora skillnader mellan att växa upp i förorten Bergsjön och, som jag, tjugo år tidigare i bruksorten Olshammar/Aspa bruk. Men klasskänslans osäkerhet för att inte duga när man börjar röra sig i lite ”finare salonger” och känslan av att bli betraktad lite von oben av omgivningen med stabilare och för uppdraget mer socialt innehållsrika kontakter; den klasskänslan kände jag så starkt att vi delade och kämpade med inombords. När Annika Strandhäll började bete sig illa ute på sociala medier – trots att hon hade regeringsuppdrag så anade jag direkt att det hade med med klassosäkerhetskänslan att göra. När hon nu säger att hon blev ”utsedd” av partiledningen till uppdraget som halvtroll på Twitter/X så tror jag tämligen bestämt – utan att veta – att hon mer psykologiskt än konkret och formellt, kände sig utsedd; eftersom hon upplevde att det var ett sätt för henne att bli accepterad. Annika Strandhäll talar om det utanförskap hon upplevt/upplever i partiet. Hon saknar rörelsebakgrunden och känner inte riktigt till alla de informella strukturerna i det socialdemokratiska förhållningssättet. På det planet är vi olika hon och jag. Jag är uppväxt och danad inom arbetarsocialdemokratin. Vilket gör att jag utan att reflektera nämnvärt känner på mig vad som gäller. Nu har jag inte alltid gjort vad som gäller men det gör inget. Socialdemokratin är ingen sekt som utesluter självtänkare på löpande band. Tvärtom – bredden är fortfarande mycket stor. För min egen del kan jag lätt förstå socialdemokratins beteendemönster på gott och ont. Men för länge sedan valde jag att gå mer fristående vägar än som aktiv partist. Vilket har gjort mig tryggare i min klasskänsla och befriat mig från underlägsenhetskänslor visavi ”salonger” och självgoda potentater här och där. Kort sagt. Jag tror inte att Annika Strandhäll blev utsedd av partiledningen att hagla ut oförskämdheter på nätet. Men jag har stor förståelse för att hon kan ha känt sig utsedd (och duglig) när nån höjdare då och då informellt klappat henne på axeln för hennes smäleksinsatser. Nu lämnar hon politiken. Jag hoppas att hon då ska hitta livsstigar som gör hennes klasskänsla till en bra och fin kamrat på färden. Det kommer i så fall att göra livet lättare för henne och hennes nära och kära.

Det enda jag undrar efter att ha läst den här artikeln är: Vem argumenterar Henrekson mot? Han gör ett bra jobb med att beskriva de avvägningar och potentiella konflikter som utgör politikens kärna. Men han fäktas mot väderkvarnar. Skribenten radar upp självklarheter som att de vore insikter, och drar sedan långtgående slutsatser om att dessa insikter mörkas. Begreppsförvirringen som Henrekson målar upp finns inte. Det finns ingen motsättning mellan synen på det inneboende människovärdet och behandlingen av personer som ansvariga med olika rättigheter och skyldigheter. Vem har ens påstått det? Så länge svaret på den frågan lyser med sin frånvaro måste hela resonemanget betraktas som en halmgubbe. För den som undrar varför dignity översattes till värde och inte värdighet finns svaret för övrigt en enkel googling bort. Saken har så att säga diskuterats förut.

Energin är det yttersta vapnet Kanada sitter på i förhandlingarna. Men det är potent, lite som Kinas exportrestriktioner på kritiska metaller vred upp armen oväntat hårt på USA härförleden skulle väl Kanadas energitillgångar mana Vita huset till viss försiktighet?

Det finns många tankefel i den mediala invandringsdebatten. Ett av de mest särklassiga tankefelen – vilket upprepas i artikeln från Danmark – är att det skulle vara ”höger” att stå upp för en begränsad invandring och ”högerkampanjer” att förvänta sig extra stor skötsamhet och arbetsiver från invandrare. Danmarks socialdemokratiska statsminister Mette Frederiksen säger till media att hon tror att ” många delar en djup vrede över ett typiskt mönster. Att det generellt är för mycket kriminalitet som har kommit till Danmark utifrån”. Frederiksen säger bara som det är. När utvecklade nationalstater går från begränsad invandring från det egna och hyfsat nära grannskapet och i stället öppnar för massinvandring från fjärran och underutvecklade regioner så uppstår en rad allvarliga samhällsproblem. Det mest grundläggande problemet är att integrationen kör i diket till förmån för segregationen. Vilket betyder att den integration som i normalfallet tidigare tog tre generationer från främlingskap och till samhällsgemenskap numera kan ta hur lång tid som helst. Om den alls sker. Socialdemokratin i de nordiska länderna och i norra Europa är samhällsbyggarpartier. I varierande grader och omfattning har S-partierna samverkat med arbetarnas fackföreningar för att värna löner och arbetsvillkor från låglöne- och svartjobbskonkurrens och från en oreglerad invandring från fattiga och genomkorrumperade länder. I Sverige har det framför allt varit högerliberala företrädare, Stureplanscentern och vissa perifera akademiska vänstergrupper som agiterat för fri invandring. Medan Socialdemokraterna, arbetarfacken i LO och ofta Moderaterna stått upp för ordning och reda. Partier som Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti har förändrat spelplanen. Deras invandringskritik har fått både S och M och media att gå vilse i pannkakan. Viljan att framförallt distansera sig från de konkurrerande invandringskritiska partierna tog överhanden för en kort period. Vilket fick ganska stora delar av väljarna att hoppa över till de invandringspolitiska missnöjespartierna. Vilket i sin tur fick Socialdemokraterna och Moderaterna att steg för steg återvända till sina gamla, vettiga och folkliga samhällsbyggarinsikter. Vilket inte ska förväxlas med att partierna därmed sticker iväg ut på högerkampanjer.