I november 2015 omhändertogs fem barn från en kristen familj i Norge. Pappan, Marius Bodnariu, kom från Rumänien och mamman, Ruth, var norska. Familjen tillhörde en pingstförsamling och bodde i en liten ort på den norska västkusten.
Efter att två av döttrarna berättat i skolan om kroppsliga bestraffningar ingrep Barnevernet. På bara några dagar hade samtliga fem barn omhändertagits, även familjens tre månader gamla spädbarn. Barnen placerades i tre olika fosterhem. Under en period fick föräldrarna inte träffa sina två äldsta döttrar alls.
Föräldrarna medgav att de hade använt smisk och dragit barnen i öronen, men ansåg inte att de hade misshandlat dem. I Norge, liksom i Sverige, var kroppslig bestraffning förbjuden.
Fallet väckte enorm uppmärksamhet i Rumänien. Demonstrationer hölls i flera länder och rumänska politiker engagerade sig. Efter ungefär sju månader återförenades familjen genom en överenskommelse med myndigheterna, inte genom en dom som slog fast att omhändertagandet varit felaktigt.
Detta verkliga fall ligger till grund för den Guldpalmsbelönade filmen Fjord, som Anna-Karin och jag diskuterar i dagens Under all kritik.
I filmen kommer myndigheternas granskning att handla om betydligt mer än barnaga. Familjen är djupt religiös, barnen läser Bibeln varje kväll, får inte ha smartphones och lever annorlunda än sina norska grannar. Även familjens värderingar blir föremål för misstänksamhet.
Var det proportionerligt att skilja fem barn från deras föräldrar och dessutom från varandra? Och hur mycket ska myndigheterna få lägga sig i hur en familj lever?
Var går egentligen gränsen mellan att skydda barn och att överpröva föräldrars uppfostran?
Lyssna gärna på avsnittet och berätta vad ni tycker.
