Örebropartiets väg till riksdagen måste ta sig över ett högre fartgupp än vad som är fallet i våra grannländer. I Sverige är partisystemet konstruerat på ett sätt som gynnar dem som redan är inne och gör det ovanligt svårt för nya eller lokalt populära partier att ta sig in. Det är ingen naturlag att det måste vara så.
I Danmark räcker normalt två procent för att komma in i Folketinget. Danmarksdemokraterne visar hur snabbt det kan gå. Inger Støjberg presenterade partiet den 23 juni 2022, samlade de nödvändiga väljarförklaringarna på bara tio dagar och fick drygt fyra månader senare 8,1 procent och 14 mandat i valet. Støjberg var visserligen redan en rikskänd före detta minister, men ett nytt parti behöver i Danmark åtminstone inte övertyga fyra procent av hela väljarkåren innan den första stolen i parlamentet är inom räckhåll. Hennes före detta partikollega, och numera hyfsat bittra konkurrent, Lars Løkke Rasmussen gjorde något liknande med Moderaterna, som han lanserade 2021. I samma val fick de 9,3 procent och 16 mandat.
I Norge finns visserligen samma fyrprocentspärr som i Sverige, men den gäller bara utjämningsmandaten. Ett parti med starkt stöd i ett enda valdistrikt kan vinna vanliga distriktsmandat ändå. Så kom lokala Pasientfokus från Finnmark in i Stortinget 2021. De ställde bara upp i Finnmark och fick 12,7 procent där – motsvarande omkring 0,2 procent i hela Norge – men det räckte till ett mandat.
I Finland finns ingen nationell spärr alls. Mandaten fördelas i valkretsarna, och partier kan dessutom gå ihop i valförbund. För ett parti som vuxit fram i en enda stad eller region ger alla tre systemen fler vägar in än det svenska.
Vad tycker ni, borde Sverige göra det lättare för mindre och lokala partier att ta sig in i riksdagen?
